" /> " /> " />
MARIA SVELAND. "Hatet: en bok om antifeminism" är ett ensidigt och förljuget försök att skönmåla extremfeminismen, menar Fria Tiders recensent. Bild: Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0/Frankie Fouganthin

Ensidigt om feminismens kritiker

Publicerad 22 augusti 2013 kl 02.17

Bok.Feminismens radikala avarter skönmålas och försvaras i Maria Svelands bok "Hatet: en bok om antifeminism". Samtidigt skildras sansade kritiker av den feministiska ideologin som fradgetuggande extremister, menar bloggaren Magnus Johnsson.

Gilla artikeln på Facebook

I februari förra året publicerade DN Kultur en debattartikel med rubriken "Hatet som gör mig politiskt deprimerad". I artikeln beklagade sig den radikalfeministiska författarinnan Maria Sveland över att "högerextremismen" i Europa gav henne "värk i magen", fick henne att "frysa", hennes hjärta att "bulta förtvivlat" och gjorde henne "sömnlös och sömnlös och sömnlös". Utöver att redogöra för de olika kroppsliga symptom som människor med andra åsikter orsakade henne, passade Sveland också på att sammankoppla ett antal debattörer som ställt sig kritiska till feminismen med Breiviks massaker på Utöya.

Jag vill minnas att någon krönikör efteråt undrade om hon möjligen hade varit full då hon skrev den förvirrade texten. Tanken slog även mig. När Sveland nu kommit ut med en bok på samma tema kände jag mig därför tvungen att läsa den för att se om hon har nyktrat till och till äventyrs har något vettigt att säga den här gången.

Tesen i Hatet: en bok om antifeminism är att det i vårt samhälle finns ett tilltagande hat mot feminismen (liksom mot kvinnor i allmänhet) och att feminismen därför har tvingats till reträtt. I åtta kapitel behandlar Sveland de episoder och företeelser hon anser haft störst betydelse för denna utveckling. Däremellan fiskar hon efter läsarens sympati genom små skildringar av sitt eget liv under hot.

Hon börjar med Evin Rubars uppmärksammade SVT-dokumentär Könskriget från 2005, i vilken kvinnojoursrörelsens mansfientliga radikalfeminism sattes under luppen. Att det finns berättigad kritik att framföra mot denna dokumentär går inte att förneka. Redan då den sändes försvarade jag i viss mån Roks-ordföranden Ireen von Wachenfeldt eftersom jag tyckte det var uppenbart att hennes famösa "män är djur"-uttalande var framprovocerat. Men enligt Sveland fanns inget alls att klandra vare sig i Roks verksamhet och ideologi eller i inspiratören Eva Lundgrens forskning kring manliga nätverks påstådda ritualmord.

Det är lite svårare att köpa. Roks har länge varit präglat av en väldigt extrem form av feminism. Förutom Lundgrens milt sagt fantasifulla ritualmordsforskning har Roks även låtit sig inspireras av Andrea Dworkin – en amerikansk debattör som bland annat ansåg att alla heterosexuella akter som inbegriper penetration är förtryckande för kvinnan. En av Dworkins skrifter publicerades på svenska av just Roks. Men med ett selektivt och ibland rent falskt återgivande av verkligheten gör Sveland sitt bästa för att tona ner Roks extremism och istället svartmåla dess avslöjare.

Om Sveland är vårdslös med sanningen i det första kapitlet blir det än värre i nästa. Där handlar det om vad hon kallar för "mediadrevet" mot Feministiskt initiativ, vilket hon ser som ett bevis för att feminismhatande media systematiskt försökte tillintetgöra partiet. I själva verket fick emellertid partiet inledningsvis en hel del positiv publicitet, men flera av dess företrädare visade sig snart vara totalt olämpliga. Till exempel satte sig Susanne Linde i ledningen för partiet trots att hon var långtidssjukskriven, och i intervjuer hade hon påfallande svårt att ge vettiga svar på frågor som inte lät sig besvaras med någon av de vanligaste feministklyschorna.

Tiina Rosenberg ensam skulle annars kunna förklara varför de flesta människor snart inte ville ta i Fi ens med tång. I SVT:s morgonsoffa tillkännagav hon den 5 april 2005 följande: "De lösningar som jag har funderat på passar inte att säga i TV, därför att jag kan tänka mig ganska så drastiska lösningar. Jag tycker att ni ska vara väldigt, väldigt nyfikna på det hela. … Men om vi ska hålla oss till demokratiska metoder…" Att partiet bjöd på oförblommerat manshat som underhållning på partikongressen hjälpte väl inte heller.

Fast dessa förklaringar till att Fi förlorade medias gunst vägrar alltså Sveland att kännas vid. Och det blir värre. På ett ställe i boken påstår hon på fullt allvar att Sverigedemokraterna har behandlats mindre kritiskt än Fi. Men inga tidningar bedrev regelrätta kampanjer i syfte att förmå folk att avstå från att rösta på Fi. Inga tidningar publicerade heller artiklar på nyhetsplats i vilka Gudrun Schyman på lösa grunder anklagades för att ljuga. Och inga tidningar gjorde det till standard att benämna Fi "mansfientligt".

Längre fram i boken tar Sveland upp reaktionerna på Turteaterns scenversion av SCUM-manifestet – en radikalfeministisk skrift som förespråkar att män ska utrotas. Bakom kritiken av föreställningen tycker hon sig se en samordnad kampanj av de antifeministiska bloggarna Pär Ström och Pelle Billing. Och här blir det riktigt skruvat: "Flera kommentatorer använder Breivik som referens och uppbackning och det är ingen slump. Breiviks namn återkommer numera så många gånger på sociala forum och bloggar att det blir tydligt att hans massaker fungerat som en slags grovjobb som andra kan luta sig mot och använda som mer eller mindre uttalade hot“, skriver Sveland.

Nu var det förvisso länge sedan jag följde Pär Ströms blogg, men på Billings har jag nog aldrig någonsin sett Breivik användas på detta sätt – vare sig på själva bloggen eller i kommentarerna. Detsamma gäller de andra antifeministiska bloggar jag följt till och från under senare år. Sveland behandlar dock genomgående inte bara den ibland lite koleriske Ström utan också den till synes genomsympatiske Billing som vore de livsfarliga extremister. Extremister vars åsikter beskrivs som "absurda", "makabra" och "groteska". Extremister vilka borde uteslutas ur det offentliga samtalet.

Man skulle nästan kunna tro att Ström, Billing och deras likar förespråkade att kvinnor skulle fråntas sina medborgerliga rättigheter och kedjas fast hemma vid spisen. I själva verket är allt de säger att likhet i rättigheter är viktigare än likhet i utfall, att det kan antas existera biologiskt betingade könsskillnader även bortsett från de uppenbara och att vårt samhälle ibland faktiskt diskriminerar män. Få utanför Svelands kretsar torde uppleva det som särskilt kontroversiellt.

Boken i sin helhet präglas av en enorm ensidighet. Jag tror inte att Sveland på ett enda ställe medger att hennes meningsmotståndare i något avseende skulle kunna tänkas ha i alla fall en liten poäng, eller för den delen att radikalfeministerna kanske borde ha gjort något annorlunda. Istället ljuger hon frekvent sina läsare rätt upp i ansiktet. Men denna svartvita och förljugna världsbild till trots har boken hyllats i en lång rad recensioner och Sveland fick göra åtskilliga intervjuer utan att besväras av några som helst kritiska frågor. Något som förvisso medförde det positiva att hennes tes om en allvarligt tillbakaträngd och diskriminerad feminism effektivt motbevisades.

MAGNUS JOHNSSON

Magnus Johnsson är fri skribent. Han driver bloggen Kulturkrig.


Plusinnehåll Du behöver vara prenumerant på Fria Tider Plus för att ta del av hela denna artikel. Redan kund? Logga in direkt. Annars kan du skapa ett konto via erbjudandet nedan.

Köp Fria Tider Plus: 1 krona per dag

Träder fram – med en vädjan till sina landsmän. Varningen: De antivita idéerna och rasistanklagelserna kan slå tillbaka.0 Plus

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Guldet på högsta kursen någonsin

Fortsatt rally för den gula metallen.. Slog nytt all time high i både dollar och kronor på torsdagen.0 

Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.

Senaste huvudledare

Alla känner igen sig i händelsen på Gröna Lund. I kollektivtrafik, badhus, skolor och bibliotek väntas svenskar acceptera dominansbeteende som något naturligt.0 

Elon Musk sprider invandringslarmet. "Svenskarna fick inte lägga märke till de stora, skäggiga män som kom in i landet och insisterade på att de var barn."0 Plus

Vetenskap

ChatGPT kan göra läkarjobb – tio gånger snabbare. Producerar medicinska journalanteckningar med samma kvalitet.0 

Stickning hjälper mot psykisk ohälsa. Bekräftat av forskare.0 

Kultur