– Ursula von der Leyen är definitivt den starkaste rådsordföranden sedan Jacques Delors på 1980- och 1990-talen. Det har också varit en ambition under de senaste åren att kommission skulle bli mer geopolitisk, ta mer initiativ i frågor som berör försvars- och säkerhetspolitik, säger Calle Håkansson, doktorand i global politik vid Malmö universitet.
Utrikes- och säkerhetsområdet har traditionellt setts som medlemsstaternas politikområde. Men på senare tid har rådet och andra EU-institutioner samordnat politiken på olika områden. Bakgrunden hittar Calle Håkansson i kriserna det senaste decenniet: annekteringen av Krim, covid-19 och nu kriget i Ukraina.
– Vid covidkrisen tog man beslut om gemensam upphandling av vaccin och gemensam upplåning. Sen kom det starka svaret på det ryska anfallskriget mot Ukraina. En stor anledning till att man tagit dessa beslut skulle jag säga är kommissionens mer geopolitiska roll inom unionen som pådrivare, säger Calle Håkansson i ett utskick.
I studien lyfter han två exempel där kommissionen tagit initiativet: det första är sanktionspolitiken mot Ryssland där kommissionen tog en mycket större roll i att utveckla sanktionspaketen och att snabbt få dem på plats.
– Det var tydligt att EU hade lärt sig av annekteringen av Krim 2014 då allt gick mycket långsammare.
Samkörning med USA
Det andra exemplet handlar om den transatlantiska samordningen i svaret på Rysslands anfall mot Ukraina. Det var enligt studien väldigt tydligt hur USA:s president Joe Biden och hans medarbetare vände sig till von der Leyen och hennes närmaste krets, och att de arbetade tillsammans för att ta fram olika paket.
Om EU-kommissionen kommer fortsätta ha denna ”regeringsliknande” roll, ser Calle Håkansson som ovisst.
– Just nu ser pekar det mot en fortsatt stärkt roll för den och framförallt dess ordförande, det har ju visat sig fungera bra. Men det är inte säkert att EU-parlamentet och andra institutioner vill ha denna maktförskjutning.
