Kunskapen om jordbruk och boskapsskötsel spreds till Europa under den neolitiska stenåldern omkring 9000 år f.Kr. och nådde nordvästra Europa och Skandinavien omkring 4000 år f.Kr.
Med början ungefär 4500 f.Kr. framträder megalitiska gravmonument längs den europeiska Atlantkusten. Tusen år senare kommer de även till Skandinavien. Dessa konstruktioner av stora stenblock har förbryllat forskarna och den sociala strukturen bakom grupperna som reste stenarna och deras ursprung har förblivit relativt okända.
Forskargruppen bakom den nya studien kartlade och analyserade arvsmassan hos kvarlevorna efter 24 individer från fem olika megalitgravar på Gotland, Irland och i Skottland. Med hjälp av kol-14-metoden daterades kvarlevorna till mellan 3800 och 2600 år f.Kr.
Man utvann DNA från ben och tänder för kartläggning av arvsmassan. Forskarna jämförde sedan dessa data med den genetiska variationen hos stenåldergrupper och individer från andra delar av Europa. Det visade sig att individerna i megalitgravarna var nära besläktade med neolitiska jordbrukare i norra och västra Europa samt med vissa grupper på den Iberiska halvön. De var dock inte nära släkt med jordbrukargrupper i Centraleuropa.
Forskarna kunde se att män var överrepresenterade i megalitgravarna på de brittiska öarna.
– Vi såg en kontinuitet på fädernesidan över tid, med samma y-kromosom som återkom om och om igen. Kvinnliga släktingar var dock inte uteslutna från de megalitiska gravplatserna eftersom tre av de sex släktrelationer som identifierats i gravarna involverade kvinnor, säger Helena Malmström, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens förstaförfattare, i ett pressmeddelande.
Den genetiska informationen visade att det fanns nära släktskapsförhållanden mellan individerna som hade begravts i megaliterna. En sannolik förälder-barnrelation upptäcktes mellan Listhogil-graven vid Carrowmore och Grav 1 vid Primrose Grange, vilka ligger ungefär två kilometer från varandra.
– Det här kom som en överraskning. Det verkar som att dessa neolitiska samhällen var tätt knutna till varandra genom släktrelationer, säger forskaren Federico Sanchez-Quinto vid Uppsala universitet, en av studiens försteförfattare.
– Människorna som begravdes i Ansarve-graven hade en annan demografisk historia jämfört med samtida jägare-samlare. Det visar att begravningstraditionen vid Ansarve-dösen, som pågick över 700 år, upprätthölls av en annan stenåldersgrupp jordbrukare med rötter i Anatolien, säger Magdalena Fraser, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens försteförfattare.
