Lärdomen från Trump: Anfall är bästa försvar

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 10 november 2016 kl 19.44

Dela artikeln


Det går inte att skapa en dialog med motståndare som inte vill diskutera, inte heller att smyga in i en debatt där alla strävar efter att smutskasta och utestänga oppositionen. Dissidentrörelserna i en rad olika länder har därför slutat framföra defensiva argument som ”vi är inte främlingsfientliga, inte rasister, inte fascister”, utan övergår till anklagelser mot etablissemanget för att svika folket och landet. Den anklagelsen är så mycket kraftfullare än rasismanklagelsen. Att inte representera dem vars intressen man ska företräda är ett grovt brott. Den som anser att landsförräderi är ett överord kan välja ”trolöshet mot huvudman”. Den hårda tonen har valts av etablissemanget så det är knappast synd om dem att de drabbas av vedergällning för sin egen smutskastning. Det amerikanska valet är ett bevis för att oppositionen inte är tvungen att agera defensivt och besvara beskyllningar, utan kan vinna genom att ignorera etablissemangets anklagelser och stället gå på offensiven – och krydda den med vrede och indignation.

Invandringskritikerna bör inte acceptera det felaktiga antagandet att främlingsfientlighet är ett mentalt och moraliskt problem och att vanliga svenskar bör misstänkliggöras. Alla svenska turister till Spanien gillar visserligen inte spanjorer, utan många åker dit för de gillar solen och temperaturen. De flesta bidragsturister som söker sig till Sverige gillar i första hand det svenska bidragssystemet och kommer inte för att de gillar svenskar eller svensk kultur. De flesta grupper är mer etnocentriska och mer ”främlingsfientliga” än vad svenskar är. Termen främlingsfientlighet kan stå för något problematiskt, men också koka ner till allmänmänskliga preferenser som att vi alla litar mer på folk vi känner än på främlingar. Vi förstår människor från vår egen kultur bättre och kan då göra bättre bedömningar av dem än av människor från andra kulturer. En främlingsskepticism och en preferens för den egna gruppen är den normala mänskliga inställningen och inget som man bör jaga upp skamkänslor för. En idealistisk fantasi är att vi borde vara självuppoffrande och älska alla andra människor som oss själva. Om vi inte gör det bör vi skämmas. En ytterst destruktiv och skadlig idé är att ju fler skamkänslor en människa har, desto bättre människa är hon.

Det finns ingen anledning att vara respektfull mot ett PK-ord som ”rasist” som definieras på ett oacceptabelt sätt. Man bör nonchalera diverse moralisters definition och göra en egen som är rimligare och rikta anklagelser för rasism tillbaka mot dem. Exempelvis kan man lyfta fram rasismen i en rörelse som Black Lives Matter; en allians av problemgrupper som motiveras av den rasistiska ideologin black power. Främlingsfientlighet, inklusive rasism, blir farlig när en grupps medlemmar blir extremt känsliga för övergrepp mot sin grupp och samtidigt förbiser den egna gruppens övergrepp mot andra. Om dessa klagande extremister får medhåll från personer tillhörande andra grupper är detta dock inget tecken på att anklagelsen är underbyggd. Frågan avgörs inte av kvantiteten känsloskvalp eller antalet våldsbejakande huliganer som protesterar på gatan, utan av sakförhållanden. Om statistiken visar att det inte finns ett rasistiskt polisiärt övervåld mot svarta så finns det inte heller som samhällsproblem, bara som snyfthistorier.

Våldet är mer omfattande i USA än i Sverige och en förklaring till det är den våldsbenägna svarta subkulturen. Polisen agerar med våld och ibland också med våld som kan förefalla överdrivet. En misstänkt kategori händelser är när en obeväpnad brottsmisstänkt person blir ihjälskjuten av polisen. Propagandan påstår att vita poliser gärna skjuter och på svarta i synnerhet. Men statistiken visar istället att svarta poliser står för många fler diskutabla dödsskjutningar och de skjuter i signifikant fler fall ihjäl obeväpnade vita personer. Istället för att gå till botten med frågan så ägnar sig systemmedia åt att blåsa upp anekdotiska historier och piska upp rasistiska hämndkänslor i den svarta befolkningen.

Motståndet mot propagandan kan inte bara skjuta in sig på budskapet, utan också på dem som framför det. Det finns en viktig skillnad mellan hur detta görs av olika grupper. Etablissemanget söker demonisera oppositionen och därigenom slippa argumentera i sak. Oppositionens angrepp har den mer hedervärda målsättningen att ta ifrån propagandisterna deras auktoritet så att deras argument granskas istället för att passivt accepteras.

Makten har pondus och ett taffligt resonemang blir mer imponerande om det presenteras som proposition från regeringen. Auktoriteten i position måste därför minskas genom attack mot personerna i position. En effektiv opposition behöver därför misstänkliggöra makthavarna; bortsett från åsikter i sakfrågan så blir också kompetensfrågan viktig. En regering behöver inte uppfattas som ”Sveriges mest kompetenta”, som Carl Bildt påstod om sin regering som tillsattes 1991. Det räcker långt med den automatiska auktoritet som ligger i att utgöra en regering. Makthavares kompetens bör därför ifrågasättas och om de uppfattas som inkompetenta blir det förväntade resultatet av ett regeringsskifte en förbättring.

Demokratins ethos är att åsikter ska mötas i konkurrens och att social position inte bör skymma sikten för den kritiska reflektionen. Mörkar personen, talar hon mot bättre vetande? Ett av problemen i Sverige är att media slutat granska makten utan ser sig som en del av statsmakten, den tredje. Både journalister och politiker uppfattar sin roll närmast som att vara idoga kommunikatörer i ett gemensamt propagandaprojekt, och har konsumenten exponerats för samma budskap ett stort antal gånger så biter det sig fast. Aldous Huxley skrev i sin dystopi Du sköna nya värld att definitionen på sanning är ett stort antal upprepningar. En öppen demokratisk debatt ska förhindra den typen av fördumning och manipulation.

Makten söker ofta genomföra något som liknar en ordnad reträtt. Man påstår sig nu se problemen med en massinvandring och ta till sig kritiken samt utlovar framtida reformer. Men inget väsentligt ändras, det blir skenreformer som man hoppas ska dränera kritikerna på energi och momentum. Detta eftersom framtidsplaner ofta är svårare att kritisera än de regler som införts och därför konkret kan bedömas. En sådan situation talar för en kritik av makthavares karaktär och kompetens. Det tarvas både analys och agitation för att punktera framtida skenlösningar. Bristerna i det makthavarna utfört är relevanta för att bedöma kvaliteten i framtida löften och planer. Om de tidigare inte har åtgärdat allvarliga problem så stärks misstanken att de antingen inte kan eller att de inte vill – eller än värre, de varken kan eller vill.

Många forskare berömmer det svenska folket för en hög grad av tillit. Men den attityden är bara bra om de personer man hyser tillit till verkligen är pålitliga. Med hänsyn till den politik som har förts är det dags att se hög tilltro till politikerna och media som ett problem. Vi bör istället inta en skeptisk attityd till det som sägs och kritiskt granska det som påstås. Det är närmast en skymf att media tillåter det politiska etablissemanget att utan invändningar mala på med idiotiska påståenden som att man ”inte får ställa grupp mot grupp” och ”alla människors lika värde”. Med dessa skenargument kan de avfärda i stort sätt alla synpunkter de ogillar utan att presentera några argument som har relevans. Vi behöver ta oss från en situation med propaganda och hyckleri till en saklig debatt.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Nyheter från förstasidan

Här river de tiggarlägret

"Vissa talar, andra agerar." Anordnade "städdag" i ökänt romskt läger i Järfälla kommun.0 

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.