Enligt Mearsheimer är kriget i Ukraina inte bara en tragedi för Ukraina, utan också startpunkten för en bredare nedgång för hela den europeiska kontinenten.
– Europa är i djupa problem i dag, framför allt på grund av Ukraina-kriget, slog han fast.
Han inledde med en historisk återblick. Efter andra världskriget stabiliserades Europa, menade han, genom USA:s militära närvaro och Nato. Under den så kallade unipolära eran – från Sovjetunionens fall 1991/92 fram till omkring 2017 – var USA ohotad supermakt och Europa en relativt fredlig region.
Den tiden är över, konstaterade han. Med Kinas uppgång och ett återuppståndet Ryssland har världen blivit multipolär, vilket innebär att USA inte längre kan eller vill bära Europas säkerhet på samma sätt som tidigare.
I en sådan värld finns det, enligt Mearsheimer, inte längre någon självklar strategisk logik för att USA ska fortsätta ha en tung militär närvaro i Europa.
Washington måste prioritera maktkampen med Kina i Östasien – och samtidigt lägga stora resurser på sin ”speciella relation” med Israel och konflikterna i Mellanöstern. Resultatet blir ett slags oundvikligt amerikanskt ”pivot” bort från Europa.
Samtidigt gick han hårt åt den gängse bilden i väst av Ryssland som en expansiv stormakt på väg att erövra halva Europa. Ryssland är visserligen en stormakt, men, menade han, varken ekonomin, demografin eller den militära kapaciteten räcker för att göra landet till en europeisk hegemon.
Den ryska armén är inte Wehrmacht, konstaterade han, och Ryssland är varken Sovjetunionen under kalla kriget eller jämförbart med dagens Kina. Därmed faller också, enligt honom, argumentet att USA måste stanna i Europa för att ”hålla ryssen borta”.
Den centrala tesen i Mearsheimers tal var densamma som han drivit i många år: kriget i Ukraina är i grunden orsakat av väst – framför allt USA – genom beslutet att föra in Ukraina i Nato. Vid Natos toppmöte i Bukarest 2008 lovades Ukraina och Georgien framtida medlemskap. Ryska ledare har sedan dess, menade han, upprepat beskrivit detta som ett existentiellt hot.
Mearsheimer hänvisade både till ryska uttalanden och västliga bedömare, bland andra dåvarande amerikanske ambassadören i Moskva, William Burns, som 2008 varnade för att ukrainskt Nato-medlemskap var ”den rödaste av alla röda linjer” för den ryska eliten. Angela Merkel, påminde han, har i efterhand beskrivit beslutet som något Putin kunde betrakta som en krigsförklaring.
Enligt Mearsheimer handlar det därför inte om att Vladimir Putin haft en sedan länge utstakad plan att erövra hela Ukraina och därefter halva Östeuropa, utan om att Rysslands ledning såg Nato-expansionen mot landets gränser som ett hot och agerade preventivt. Han underströk att det inte finns några belägg i Putins tal eller texter före februari 2022 för att han planerat att införliva hela Ukraina i en ”stor-Ryssland”.
I sin genomgång av krigets utveckling beskrev Mearsheimer konflikten som ett utdraget slitningskrig där båda sidor försöker blöda ut varandra. I ett sådant krig vinner normalt den sida som har fler soldater och mer eldkraft – och där, menade han, har Ryssland ett tydligt övertag. Moskva har större befolkning, fler soldater vid fronten, betydande artilleriövertag, fler drönare och en industribas som kan producera stora mängder ammunition och vapen. Ukraina å sin sida är enligt honom ”undermanned and outgunned” och beroende av ett väst som saknar kapacitet att matcha rysk produktion, samtidigt som stödet från USA är mer osäkert.
Någon verklig fredsuppgörelse ser han inte som möjlig. Rysslands krav – neutralitet för Ukraina, nej till Nato, erkända annekteringar och kraftig begränsning av Ukrainas militära styrka – står i direkt konflikt med vad Kiev och Europa är beredda att acceptera. Därför kommer kriget inte att avslutas vid förhandlingsbordet, utan på slagfältet, menade han.
Hans prognos är en ”full rysk seger” – ett läge där Ryssland kontrollerar kanske 20–40 procent av Ukrainas territorium, medan resten blir en svag, dysfunktionell reststat, permanent beroende av europeiskt stöd. Ukraina är enligt honom redan i praktiken söndertrasat, med stora territoriella förluster, en ekonomi i ruiner och enorma mänskliga kostnader.
Konsekvenserna stannar inte vid Ukrainas gränser. Mearsheimer kopplade direkt kriget till en bredare europeisk nedgång. De strypta ryska energiimporterna har skadat Europas stora ekonomier och slagit hårt mot industrins konkurrenskraft gentemot USA och Kina. Den ekonomiska återhämtningen kommer att dröja långt efter att fronten frusit, bedömde han. Samtidigt riskerar en rysk seger att bli ett strategiskt bakslag för Nato, som öppet engagerat sig för att ”besegra” Ryssland. Det kommer, enligt honom, att utlösa en bitter diskussion både inom och mellan medlemsländerna om vem som bär skulden för ”förlusten av Ukraina”, försvaga alliansen och därmed också underminera EU, eftersom unionens stabilitet bygger på ett säkert säkerhetsläge som Nato hittills garanterat.
Ovanpå detta ser Mearsheimer en växande transatlantisk klyfta. USA – särskilt under Donald Trump – kan komma att anklaga Europa för att inte ha ”ställt upp” tillräckligt, medan europeiska ledare pekar finger åt Washingtons strategiska val. Tillsammans med att USA måste fokusera på Kina ökar trycket på att minska den amerikanska militära närvaron i Europa – kanske till och med att lämna kontinenten militärt. Utan den amerikanska ”pacifiern” riskerar Nato att urholkas kraftigt, något som i sin tur slår direkt mot EU:s funktionssätt, enligt Mearsheimer.
På en publikfråga om vad Ukraina och Europa borde göra nu gav han ett svar som han själv beskrev som extremt impopulärt. Ur ukrainskt perspektiv vore det rationella, menade han, att åka till Moskva och acceptera förlusten av de annekterade områdena, formell neutralitet, nej till Nato, inga västliga säkerhetsgarantier och en mindre, icke-hotfull armé – allt för att stoppa kriget innan ännu mer land går förlorat och fler ukrainare dör.
– Det är ett fruktansvärt utfall, men det minst dåliga. Alternativet är värre, sade han, och konstaterade samtidigt att varken Kiev eller Europas politiska eliter i dag är beredda att välja den vägen.
Resultatet blir, enligt John Mearsheimer, att kriget fortsätter tills Ukrainas militära uthållighet bryter samman – och att Europa under tiden fortsätter att försvagas militärt, politiskt och ekonomiskt.
