Det finns många klagomål på den pågående valkampanjen. En kritikpunkt är att regeringsfrågan diskuteras på ett närmast pubertalt sätt. Det blir upprepade frågor som regelmässigt följs av bristfälliga svar om vem som ska samarbeta med vem.
Alliansen har under den gångna mandatperioden varit passiva och inte gjort sitt jobb på grund av taburegler som de ålagt sig själva. Nu förstår dock moderaterna att detta knappast kommer att tillåtas en period till. Men vad de ska göra vet de inte ens själva. Centern markerar hårt mot SD och mot Löfven som statsminister, men inte mot Socialdemokraterna. Vilken plan har hon?
Som bekant är det väljarna som väljer riksdagsmännen och sedan ska politikerna se vad som är politiskt möjligt att uppnå i den givna situationen. Vem som gillar vem är en fråga för "Paradise hotel", men inte för riksdagen. Politikernas uppgift är att uppnå resultat i en väljarvald riksdag.
I en demokrati visar politikerna också prov på vad statsvetarna kallar responsivitet. Man mästrar inte väljarna när de har andra åsikter än partiet utan respekterar väljarnas preferenser och söker omvandla dem till praktisk politik. Vi har nu upplevt en förändring i retorik gällande invandring, men under många år har det skapats många dåliga lagar och destruktiva prejudikat. Mycket måste därför göras om. För den uppgiften räcker det inte med en stilförändring utan det krävs politiska insikter och politisk vilja. Vi har inte sett en förändring, inte en början på en ny politik, bara besvikelsen över en misslyckad som politikerna motvilligt omprövar och distanserar sig ifrån. Många politiker har dessvärre visat prov på en inställning som gör dem olämpliga för förnyat förtroende. Väljarnas misstro tycks för närvarande främst drabba socialdemokraterna, men det finns också en stor fallhöjd för de andra partierna.
Många konventionella politiker vill diskutera andra frågor som om invandringsfrågan inte fanns. Men det föreligger goda skäl att ha med den i alla välfärdsfrågor. Om Sverige fortsätter att importera över 100.000 människor per år så överskuggar detta effekten av de konkreta förbättringar som är möjliga inom olika områden. Inga ansträngningar att öka bostadsbyggandet kommer att kompensera för den ökade efterfrågan på bostäder som fortsatt invandring skapar. Detsamma gäller skola och sjukvård. Den viktigaste konkreta åtgärden för alla välfärdsfrågor är att få stopp på massinvandringen.
En annan märklig åsikt är att många säger sig sakna visioner i debatten. För ovanlighetens skull har vi två substantiella visioner eller samhällsmodeller. Med "vision" menas dock ofta att regelmässigt drömma bort ett problem och ersätta problematiken med en nollvision. Vore det inte bra om ingen dog i trafiken, om alla barn gick ut gymnasiet med godkända betyg, om vårdköerna försvann, etcetera? Visioner är ofta ett mål som saknar medel att förverkligas. Många hoppas ett problem försvinner genom den magi och fantasi som skapas genom en vag målvision. Det är lite av en dagdröm som inspirerar människor med ett begränsat intresse och begränsade kunskaper. Visioner är politikens lördagsgodis.
Den viktiga stora visionsdebatten handlar om två samhällsmodeller – den globalistiska och den nationalistiska. Den första är kosmopolitisk, multikulturell och står för en judikalisering av politiken där olika deklarationer om rättigheter fungerar som sekulariserad religion. Guden som skrev stentavlorna är bortplockad, men den gudomliga auktoriteten finns kvar. En annan auktoritet är den universalism som bottnar i universell harmonisering. Under kulturrevolutionen deklarerade många kommunister: ”500 miljoner kineser inte kan ha fel”. Nu är det delegater i internationella forum som skapar legitimitet genom att komma överens; FN och EU blir normgivare. Det svenska etablissemanget är så inne på en transformation att de ignorerar att denna anpasslighet saknar väljarstöd. Den hoppfulla tron är att väljarna bara är lite konservativa, men kommer att tillvänjas vid det nya bara politikerna behåller initiativet. EU:s politik brukar liknas vid konsten att cykla. Håller eurokraterna tempo genom att ständigt lansera nya fördrag så rasslar trampmaskineriet på. Men tappar man styrfarten och stannar upp, tappar man inte bara farten utan också balansen och faller omkull.
Den nationalistiska modellen har två väsentliga fördelar genom att stå för två inarbetade ideal. Det ena är reell demokrati, majoritetsstyre, och det andra är välfärdsstatens konkreta solidaritet. Mot detta står två invändningar, det ena är att uppfatta globaliseringen som en naturkraft som det är futilt att stå emot. Man behöver inte gilla globaliseringen – det räcker med att anse den oundviklig. Den andra invändningen är att individualismen drivits så långt att få personer kan se gemensamma nationella intressen. Vi är ju med i en rad kollektiv, men många av dem är temporära. Vi arbetar för ett företag, men om något år kan det vara ett annat företag med andra produkter, reviderade värdeord och nya arbetskamrater. Medarbetarna i vår tid har ofta en mycket instrumentell syn på sina kollektiv. Det gäller att vårda sitt varumärke och hålla sig ”anställningsbar”, vilket mer ses som en effekt av ens personliga nätverk än av tillhörighet till ett kollektiv.
En kritik av nationalismen är att den skulle vara auktoritär. Men också nationalismen är påverkad av individualismen så möjligheten att pressa fram obligatorier är begränsad. Även den som delar ett stort antal majoritetsuppfattningar hyser också en rad minoritetsuppfattningar som personen slår vakt om. Det är snarast en fråga om att acceptera befintliga gemensamma åsikter som en grund, istället för påhittade ideal. Om en majoritet vill ha en lösning så är den lösningen den demokratiska lösningen. Det som kallas värdegrunden är bara den djupa statens åsikt, inte demokratins.
Det är uppenbart att globaliseringen inte är en frihetlig rörelse utan har en rad elakartade komponenter. Den som ser auktoritära drag i nationalismen bör fundera över de totalitära drag som föreligger bland globalisterna. Det finns många obligatoriska åsikter som inte bara ska accepteras utan också hyllas. Nationalisterna accepterar majoritetsprincipen även när det går emot deras idéer, men rättighetssynen bryr sig inte om väljarmajoriteten. Yttrandefriheten ger också vägledning. Det är inte nationalisterna som söker tysta sina motståndare utan globalisterna.
Vi kan nog förvänta oss att etablissemanget kommer att pröva allt fler idéer som begränsar yttrandefriheten och tystar kritikerna. De inser att de kvalitetsmässigt förlorar debatten och den kvantitativa överlägsenheten minskas av att alternativa media växer och medborgarna blir lite mer frimodiga i sociala medier. Det stora hotet mot demokratin kommer inte från marginella politiska extremister, utan från grupperna vid makten som inte gärna lämnar den ifrån sig för en sådan petitess som att de tappar väljarnas förtroende.
