STORBRITANNIEN. Författaren Nicholas Pringle var fascinerad av sin mormors berättelser från andra världskriget. Under tre år skapade han en unik intervjubok där 150 britter som deltog i striderna får berätta sin historia och ge sin syn på livet och samhället efter freden 1945. Nu publicerar Daily Mail en sammanfattning av bokens innehåll som borde ge landets styrande ett mycket dåligt samvete.
Gilla artikeln på Facebook
Runt 400 000 britter dog i andra världskriget. Nicolas Pringles mormor Sarah Robinson var en av dem som kämpade och överlevde. Som flicka under bombkriget höll hon utkik efter bränder med en hink sand redo. Som tonåring fick hon ofta gå över en mil hem från sitt arbete medan bomberna föll till höger och vänster. När hon fyllde 18 anmälde hon sig som frivillig till flottan för att delta i kampen. Hennes insats var en liten del av ett stort krigsföretag men den symboliserar en självuppoffrande generations känsla för att ställa upp när det behövs.
Men var det värt det? Hennes svar är nej. Och svaret från många av hennes generationskamrater, många över 80 år gamla, är ett mycket definitivt nej – de avskyr vad som blivit av det land de en gång kämpade för. Detta är inte längre vårt land, konstaterar flera av dem i sorg och vrede.
Sarah Robinson tänker tillbaks på de tider då folk följde lagarna och var artiga mot varandra. ”Vi hade inte mycket pengar men vi var nöjda och glada. Folk visslade och sjöng. Då hade vi fortfarande Storbritannien, vårt land som vi kämpat för, vår frihet och vår demokrati. Men var är det nu?”.
”De skulle vända sig i sina gravar”
Bokens 33-årige författare Nicholas Pringle säger till Daily Mail att han var nyfiken på sin vad de gamla egentligen gjorde under kriget. Därför sökte han under tre år upp krigsveteraner över hela landet och skickade dem ett brev där han frågade om deras upplevelser.
Svaren från veteranerna varierade, men när han avrundade sina frågor med ”är Ni nöjd med hur Ert land har utvecklats efter kriget? Vad tror Ni Era fallna kamrater skulle ha sagt om livet i nutidens Storbrittannien?” fick han riktigt utförliga svar. De gamla kämparna fastslog med emfas att deras stupade kamrater skulle vända sig i sina gravar om de såg dagens samhälle.
”Jag sjunger ingen hyllningssång för det en gång så stolta land som var mitt” skriver en flottist som kämpat mot japanerna i Fjärran östern. ”Och jag undrar varför jag någonsin försökt.”
”Min patriotism har sjunkit till källarnivå” konstaterar en annan tidigare soldat. Den sanning som kommer fram i breven är att krigsgenerationen kokar av förakt för vår tids regeringar. De känner sig, med ett ord som återkommer i brev efter brev, ”förrådda”.
En tidigare kommandosoldat som deltog i den misslyckade landstigningen i Dieppe, där 4 000 män miste livet, säger att ”de av mina kamrater som aldrig kom med tillbaks skulle vara förskräckta om de kunde se världen som den är idag. De skulle ha undrat vad som hände med den djärva nya tid som de kämpade så hårt för.”
Inte heller premiärminister David Cameron, med sitt råd ”krama en hoodie” får några höga poäng av den generation av modiga män och kvinnor som idag tvingas vara oroliga för att vistas på gatorna efter mörkrets inbrott. Invandringen ligger stadigt på första plats på listan över de gamlas klagomål.
”Folk kommer hit, får allt de frågar efter och skrattar åt våra uppoffringar”. ”Vårt land har blivit bortskänkt till utlänningar” är typiska observationer.
”Vi gamla strävar på med våra små pensioner och vet ofta inte hur vi skall få det att gå ihop. Om jag hade chansen igen, skulle jag ha kämpat som jag gjorde då? Glöm det.”
Många brevskrivare är förvånade och överrumplade av ett mångkulturellt Storbritannien som de med bitterhet påpekar att de aldrig har blivit tillfrågade om de ville ha.
”Vår kultur spolas ner i slasken och vi får inte säga någonting om det”
Ett annat irritationsmoment för de gamla kämparna är politisk korrekthet och politiker i allmänhet – ”inkompetenta lögnare och uppblåsta charlataner” var en icke otypisk kommentar. (Just denne brevskrivare gjorde emellertid ett undantag för den tidigare ministern Enoch Powell, 1912–1998.)
Även förlusten av självstyre till förmån för EU ger upphov till missnöje. ”Nästan alla veteraner vill att Storbritannien lämnar EU” skriver en.
Som grupp är de gamla rasande över att inte få säga sin mening. De ser ensidigheten i debatten, där statliga och privata medier samverkar för att definiera oppositionella som rasister och moraliskt underlägsna, som en upprörande inskränkning i yttrandefriheten.
En pensionerad infanterist från Durham skriver att ”vår brittiska kultur försvinner bort i allt snabbare takt, och vi är mer eller mindre förbjudna att kommentera saken.”
En soldat som slogs i El Alamein, Sicilien och i Grekland skrev att han var förtvivlad. ”Detta är inte det land jag kämpade för. Politisk korrekthet, disciplinlöshet, skyhöga bidrag och okontrollerad invandring – de självutnämnda godhetsapostlarna har mycket att svara för.”
En änka från Solihull anklagade den f.d. premiärministern Margaret Thatcher för att ha sett till att ”profiten har blivit livets enda mening.” Hennes man, en veteran dels från Burma och dels från den tumultartade reträtten i Dunkirk (bilden ovan), dog besviken. Han ansåg att hans sju år i armén var bortkastade. ”Det är 18 år sedan jag miste honom och när jag ser mig om i vissa delar av Birmingham idag tror jag knappt att jag befinner mig i England” skriver hon. ”Han skulle ha hatat det.” ”Jag är mycket ledsen över hur detta land har förvandlats. Jag går ingenstans efter mörkrets inbrott.” Hon är 85 och skriver att hon inte har någon större lust att leva längre.
För andra räcker den karaktärsstyrka som tog dem igenom krigets påfrestningar för att hålla modet uppe även i vår tid. En ”Land Girl” som arbetade på bondgårdar under kriget påpekar att ”vi har mycket att vara tacksamma för. Så många framsteg har gjorts i vår levnadsstandard efter kriget.” Men hon kan inte låta bli att fråga sig om folk verkligen är lyckligare nu.
En gammal kapten med medalj för tapperhet under striderna i Italien, skriver att Storbritannien fortfarande är det bästa landet i världen. När han ”undantagsvis” lägger märke till ett par glada föräldrar i sällskap med sina välklädda barn får den gamle veteranen en känsla av att ”det vi gjorde under alla dessa år var trots allt inte bortkastat.”
Nicholas Pringles bok The Unknown Warriors har lustigt nog bara recenserats eller överhuvud taget nämnts i Daily Mail.
