Michigan, Ohio och Kentucky införde 2004 lagar som tydliggjorde att äktenskapet endast är till för och kan ingås mellan en man och en kvinna. Lagarna godkändes i en folkomröstning där 59 (Michigan), 62 (Ohio) respektive 74 (Kentucky) procent av väljarna i delstaterna röstade ja till lagförslagen och samtidigt sade tydligt nej till homoäktenskap.
Tennessee följde därefter upp med en egen lagstiftning i samband med nästa kongressval 2006 där 80 procent av väljarna sade ja till att "relationen mellan en man och en kvinna ska vara det enda juridiskt erkända äktenskapliga kontraktet" i delstaten.
Äktenskapslagarna har sedan dess utmanats av homosexaktivister som bedrivit intensivt lobbyarbete för att förmå federala domare att köra över folkviljan och ogiltigförklara dem. I de fyra delstaterna har 16 homosexuella par fått rätt mot deltstaterna av lokala federala domare. Domarna har hävdat att delstaternas definition av äktenskapet inte är "rationellt" och att de bryter mot den amerikanska konstitutionen.
Men det argumentet köper inte appellationsdomstolen som slår fast att det är upp till "demokratiska majoriteter att inom rimliga gränser besluta när och om man vill anamma en framväxande, till skillnad från rådande, samhällelig norm".
Domstolen skräder heller inte inte orden när den går till hård attack mot de federala domare som ställt sig på homosexaktivisternas sida.
"Av alla sätt att lösa denna fråga, är ett alternativ inte tillgängligt: en opinionsundersökning bland de tre domarna i denna panel, eller för den delen alla federala domare, om huruvida homosexuella äktenskap är en bra idé. Vårt juridiska uppdrag ger oss inte en så pass svepande auktoritet", skriver domstolen.
Den auktoriteten ligger istället hos folket, menar domstolen, de 32 miljoner invånare som bor i de fyra delstaterna och som i demokratisk ordning röstat om hur äktenskapet enligt lagen ska definieras. En omständighet som inte lyfts fram i media då man helst velat tysta ned det breda folkliga stödet för att bevara äktenskapet.
Men domstolen väljer att gå ett steg längre och underkänner i sitt domslut huvudargumentet för homoäktenskap.
"Betänk hur de kärandes kärlek och trohet-definition av äktenskapet skulle klara deras eget rationella grunder-test. Deras definition gör för mycket eftersom den glömmer bort att ingen delstat i landet avkräver par, oavsett de är homo- eller heterosexuella, att vara kära. Deras definition gör för lite eftersom den glömmer ta med polyamorösa äktenskap, där det inte finns någon anledning att tro att tre eller fyra vuxna, oavsett de är homo-, bi- eller heterosexuella, saknar förmåga att dela kärlek, tillgivenhet, och överlåtelse", skriver domstolen innan den fortsätter:
"Om det är konstitutionellt irrationellt att stå upp för man-kvinna-definitionen av äktenskapet, då måste det även vara irrationellt att stå upp för den monogama definitionen av äktenskapet. De kärande har inget svar på den punkten. Vad de kan, men inte kan säga, är att traditionen eller samhällets sedvänjor ger en rationell grund för delstater att stå fast vid den monogama definitionen av äktenskapet, men det kan de inte hävda eftersom det är precis det de påstår är olagligt med delstaternas han och hon-definition av äktenskapet".
