Jag har ingen aning om hur Chuck Hagel, tidigare senator från Nebraska och hyllad veteran från Vietnamkriget, kunde bli president Obamas kandidat för jobbet som försvarsminister. Men när jag hörde talas om Hagels nya framtidsutsikter blev jag förtjust. Han är en värdekonservativ politiker som jag länge beundrat, med en skeptisk syn på USA:s uppdrag att omvandla resten av världen till vår nuvarande form av demokrati. Jag hoppades verkligen att han skulle driva en egen presidentvalskampanj för fyra år sedan, vilket han tyvärr aldrig gjorde.
Ungefär en vecka efter att Hagels namn dök upp som en möjlig framtida försvarsminister, hoppades jag att hans nominering skulle glida igenom senaten enkelt. Idag tror jag inte längre att så kommer att bli fallet. I veckan körde republikanernas HBT-organisation en helsidesannons i New York Times som attackerade Hagel för att han en gång uttryckt invändningar mot att låta öppet homosexuella tjänstgöra i militären. Han har också kritiserat inskränkningar av yttrandefriheten genom lagar i stil med hets mot folkgrupp. Hagels kritiker menar att detta påvisar en bristande känslighet hos honom, vilket i vår politiskt korrekta demokrati kan vara det grövsta brott som en människa överhuvudtaget kan begå.
Den neokonservativa pressen har intagit en ledande ställning i kritikstormen mot Hagel, med Weekly Standard i spetsen. Det verkar som om Hagel har fallit i onåd hos AIPAC och en gång låtit tungan slinta när han hänvisade till sina problem med ordvalet "den judiska lobbyn." Han tog senare tillbaka detta uttalande och förklarade att han menade "den israeliska lobbyn." Det handlar inte om att den tidigare senatorn har varit konsekvent oense med Israels politik, och de flesta gånger i senaten så har han slutit upp med sitt parti bakom den israeliska regeringen. Men Hagel har uttryckt reservationer mot att hans parti alltid står på en enda sida i konflikten i Mellanöstern, och han har sagt att denna grad av partiskhet försvagar trovärdigheten hos republikanerna som möjliga fredsmäklare. Hagel har också gjort narr av republikaner som Lindsay Graham och John McCain, när dessa gick längre än Israellobbyn i sin entusiasm inför allt som israelerna tog sig för. McCain belönades för sina insatser med cirka 20 procent av de judiska rösterna i presidentvalet [2008], där han mötte en av de mest propalestinska demokratiska kandidaterna i USA:s historia.
De neokonservativa har anklagat Hagel för att vara antiisraelisk och underförstått antisemitisk. De har också använt varenda anklagelse som vänstern skulle komma dragande med, om att Hagel är alltför reaktionär och står för långt till höger för att kunna representera USA som försvarsminister. De neokonservativa (inklusive Fox News medarbetare) har attackerat honom upprepade gånger för att vara homofob. Men deras huvudnummer har varit att Hagel gång sagt vänliga ord till den 95 år gamla senatorn i South Carolina, Strom Thurmond, på en födelsedagsfest som Hagel och andra senatorer deltog på. Som om Hagel skulle ha uttryckt stöd för Thurmonds historia som förespråkare av rassegregation när han prisade den då närmast senile senatorns "långa välförtjänta liv". Tydligen borde han ha slagit ned den skröplige lagstiftaren från sydstaterna istället.
När jag läser dessa smädelser (för det finns inget annat ord för dessa invektiv) känner jag mig närmast lättad över att Barack Obama omvaldes som president. Tanken på att ha kappvändaren Mitt Romney som ordförande i en regering fullsmockad av Bill Kristol-typer är långt mer skrämmande än något vårdslöst utgiftsprogram som Obama har dragit på oss. Jag ryser när jag tänker på att det viktigaste motståndet mot de vänsterorienterade medierna och skolorna i detta land kommer från Bills chef och själsfrände, Rupert Murdoch, som finansierar Fox News och Wall Street Journal. Det är skrämmande att den "konservativa" oppositionen sköts av denne australiensiske mediemogul, som är "konservativ" i en enda fråga: Vår aggressiva utrikespolitik.
De neokonservativa är för starka för att republikanska partiorgan eller etablerade konservativa journalister ska våga trotsa dem. Om de bestämmer sig för att dra högern åt vänster igen, så är det sannolikt att de får sin vilja igenom. Det kommer inte att vara första gången. Och jag skulle inte bli förvånad om de neokonservativa lyckades krossa Hagel samtidigt som de fick applåder både från vänstern och från de kristna sionisterna inom republikanerna. Jag kan ha fel, men efter att ha sett de neokonservativa vinna nästan varje strid som de har gett sig in i under 30 års tid, så skulle jag bli förvånad över att se dem förlora. Hursomhelst så hoppas jag såklart på en förändring, inte minst när vi nu går in i ett nytt år!
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America. Du kan provläsa första kapitlet i varje bok eller köpa dem som e-böcker eller tryck via länkarna nedan.
