Därför saknar SD intellektuella

Publicerad 2 juni 2016 kl 20.52

Essä. Sverigedemokraternas lappkast i frågan om värdlandsavtalet visar att partiledningen nu har ersatt alla ambitioner att förändra Sverige med en högre vision om att till varje pris bli accepterade av Moderaterna. Men agerandet är ett symptom på ett djupare problem: att SD är ett parti utan ideologi som för länge sedan har fördrivit sina intellektuella. Det skriver Gabriel Mattsson i denna essä.

Dela artikeln

Sverigedemokraternas strävan efter att bli godkända av det svenska etablissemanget har förvisso varit en verklighet under lång tid. Emellertid har det förefallit som om partiledningen internt tillåtit tillräckligt med motstånd mot denna anpassning för att den yttre hållningen mestadels ska framstå som en kommunikativ nödvändighet snarare än en genomtänkt ideologisk och strategisk viljeriktning.

Ur ett sådant perspektiv fyller de nedslipade kanterna i själva verket funktionen av en tillfällig genväg för att längre fram kunna förverkliga visioner som partiledningen inte öppet vill tala om. SD har därför anklagats för att ha en ”dold agenda”. Så sent som i höstas hävdade Expressen att ”SD:s salongsfähighet är en kuliss, deras politiska mål en radikal och ultranationalistisk omdaning av samhället”, medan Bonnierkollegan DN påstod att ”SD är ett parti med nazistiska rötter som inte är ärligt med den egentliga agendan”.

Vänstermedia har varnat för denna agenda men de är inte ensamma om att tro att den existerar. Även SD:s väljare har varit övertygade om att den ”mjukare” framtoningen varit just en framtoning och att någonting mindre etablissemangsanpassat döljer sig under ytan. Samma sak som fått vänsterjournalister att hissa varningsflagg har fått hundratusentals svenskar att ta det socialt riskabla steget att stödja Sverigedemokraterna.

De människor som stöder SD, antingen passivt eller – till ett högt pris – offentligt, gör det först och främst på grund av invandringsfrågan. Men för en del av sympatisörerna finns en djupare förståelse för att Sveriges problem inte bara är eller beror på massinvandringen från tredje världen. De hyser en insikt om att folkutbytet är ett symptom på en politisk sjukdom snarare än sjukdomen i sig och att det därför existerar djupare ideologiska och kulturella strömningar som påverkar utvecklingen i vårt land.

Sådana saker måste diskuteras öppet och livligt. Inte bara för diskussionsdeltagarnas höga nöjes skull utanför för att ett sådant samtal spiller över i det vidare samhället och influerar, måhända långsamt och lite till en början. Men inom den invandringskritiska sfären har Sverigedemokraterna varit ett effektivt hinder för att sprida idéer till förmån för vad som borde vara partiets högre mål – att bryta maktens pågående skadeverkan. Inom partiet eller i partiet närstående organisationer försiggår inga sådana diskussioner. Blotta ansatsen att förutsättningslöst vilja diskutera ideologi eller Sveriges utmaningar har mötts med aggressiv fientlighet från SD:s ledning. Ett märkligt och kontraproduktivt beteende.

Partiets omorientering från nationalism till socialkonservatism följer samma mönster. Utåt framstod det som att SD strävade efter att bredda sin ideologiska bas genom att knyta an till den mångfacetterade konservativa idéströmningen. I själva verket fyllde bytet av partibeteckning bara en kommunikativ funktion. Nationalismen tvingades stå tillbaka därför att den ansågs belastad. Socialkonservatismen i sverigedemokratisk tappning har däremot aldrig fyllts med någon innebörd. Istället har det blivit ett behändigt slagträ att använda mot vemhelst partiledningen önskar.

Under förra årets utrensningar blev detta särskilt tydligt. En av angreppspunkterna mot personerna som var föremål för utrensningarna var deras bristande ”socialkonservatism”. Men eftersom ordet i SD:s värld saknar politiskt och ideologiskt innehåll går det varken att ta till sig eller förkasta. Att vara ”socialkonservativ” eller inte var helt och hållet en fråga om på vilken sida man befann sig i de partiinterna personstriderna.

Denna instrumentella och antiintellektuella syn på ideologiska frågor genomsyrar hela partiet. Ett exempel: Någon gång har någon bestämt att SD:s mål är att återuppväcka folkhemmet från de döda. Det behöver inte vara fel. ”Folkhemmet” representerar trots allt för många den senaste svenska guldåldern. Och lyckas man göra sig till representant för svunna goda tider och värderingar är mycket vunnet. Betänk bara hur Nya moderaterna vann två val genom att göra sig till talesmän för svenskarnas lutherska arbetsmoral, samtidigt som massimporten av arbetsbefriade invandrare från tredje världen nådde nya höjder.

Ett eventuellt återuppväckt folkhem, hur ett sådant skulle se ut och klara av de problem som Sverige har ådragit sig under de senaste decenniernas vanstyre måste kunna stötas och blötas, diskuteras och debatteras odogmatiskt bland invandringskritiker. Seminarier måste anordnas, tankesmedjor grundas och kontakter knytas med likasinnade ställda inför snarlika problem i andra länder. Kort sagt behövs en intellektuell rörelse som kan understödja Sverigedemokraternas politiska strävanden. SD, med de resurser och legitimitet man trots allt besitter, kan och bör uppmuntra detta.

Men alla synsätt och perspektiv på Sveriges nuvarande och kommande utmaningar som inte emanerar ur partiets styrande kvartett har SD vänt ryggen. Bara att hysa ett politiskt intresse som är inriktat på ideologi och inte det dagspolitiska handlagets teknikaliteter ses som svaghet i tron och någonting Sverigedemokraterna gör bäst i att hålla sig borta från.

Dessvärre är föreställningen att en politisk rörelse kan klara sig utan intellektuella fatal. För ett parti som strävar efter att genomföra stora samhällsförändringar är behovet av tänkande individer, som kan förklara och förädla partiets idéer, större än för någon annan. Och om man tror sig klara sig utan dem, är det då ett tecken på att man inte är intresserad av förändring?

Socialdemokratin omfamnade under åren man förändrade Sverige de intellektuella och deras bidrag. Författare och folkbildare var en lika självklar del av deras politiska rörelse som kommunalråd och riksdagsmän. Denna dualism är oundgänglig för att kunna förändra ett samhälle. Klarar man inte av att föra samman idé och praktik kommer de politiska resultaten förbli magra.

Men den energi som finns i genuint konservativa miljöer har fått kalla handen av de styrande inom SD och därmed av hela partiet. Det finns många skäl till det: SD-ledningens välomvittnade kontrollbehov är ett. Utan total lojalitet till ledningen är det svårt att få deras välsignelse – det gäller internt så väl som externt. Personer som tycker samma sak som dem, eller nyligen varit uppskattade medlemmar och anställda, kan därför snabbt förvandlas till ”ideologiska avvikare” eller ”neofascister” när deras inflytande misstänks bli för starkt.

Ett annat skäl är det vägval SD-ledningen har gjort, bort ifrån en samhällsförändrande kraft till en hjälpsam krycka åt det misslyckade sjupartietablissemanget. Om det är något svängningen i frågan om värdlandsavtalet med Nato signalerar är det just SD:s beredvillighet att kompromissa med nästan hela det egna ideologiska arvet enbart för att bli en attraktiv samarbetspartner för Moderaterna. Det är en vansklig strategi som involverar stora risker.

Det mest allvarliga är hur SD har beskurit sitt eget handlingsutrymme genom att villkorslöst öppna för samarbete vänsterut samtidigt som man internt kollapsat ideologiskt och strategiskt. Sverigedemokraternas oförklarliga tystnad under hösten och vinterns massinvandringskris är en talande realisering av den antagna strategins blodfattighet. Detta gyllene tillfälle att förflytta den yttre positionen för invandringskritik passerade utan att SD lyfte ett finger. Istället inföll det genanta scenariot att Moderaterna flankerade SD och under flera månaders tid hade den mer restriktiva migrationspolitiken.

En betydligt rimligare strategi för Sverigedemokraterna eller ett annat liknande, potentiellt framtida, parti måste utgå från förståelsen av att vi lever i en politisk brytningstid. Något som är en direkt följd av det vänsterliberala och mångkulturella samhällets katastrofala förverkligande. I ett sådant läge blir det slöseri med tid, resurser och goodwill att försöka agera stöttepelare åt de partier som är ansvariga för landets förödande utveckling. Att sträva efter att bli ”rumsren” i en tid när nästan ingen utanför den politisk-mediala eliten bryr sig om det, och när ”det rena rummet” representerar precis de problem man påstår sig vilja lösa, trotsar förståndet.

Sverige befinner sig i ett formativt skede, därför att så pass många människor på kort tid blivit desillusionerade av det accelererande samhällsförfallet. Potentialen att avancera ett politiskt alternativ till den nuvarande ordningen har aldrig varit större. Varför då inte göra det?

I dagsläget försöker SD framställa sig som en harmlös arvtagare till Per Albin – en modererande kraft i kontrast till det övriga politiska vansinnet. Båda påståendena är visserligen sanna. SD är harmlösa och de är ett normaliserande alternativ. Men frågan är varför man ska nöja sig med att vara det bästa socialdemokratiska eller liberala partiet Sverige kan få när så mycket står på spel och belöningen för att opponera mot de övriga partierna är så mycket större än de är i rollen som dörrmatta.

Ett parti som valde detta alternativ istället för SD:s skulle bli katalysatorn för den parallella offentlighet som redan existerar bland alternativa medier, gryende tankesmedjor och hos enskilda före detta etablissemangskaraktärer som valt den smala vägen som ”dissidenter” hellre än att stillasittande bevittna Sveriges förfall. Det är detta nya etablissemang som måste utmana, besegra och ersätta den nuvarande vänsterliberala eller, om man så vill, kulturmarxistiska nomenklatura som styr vårt land.

Vad det handlar om är att vinna kontroll över förmågan att definiera vad som är rätt och fel, gott och ont, sant och falskt. Det är inget arbete som kan göras i riksdagen. Besluten som fattas av riksdag och regering är resultatet av sociala och kulturella föreställningar som samhällets ”elit” hyser. Denna påverkan utövas i huvudsak från det omkringliggande samhället, vars värderingar definieras av dess elit, gentemot politiken och inte tvärtom. För att på ett grundläggande sätt kunna föra Sverige bort från landets nuvarande bana måste en lång rad centrala föreställningar förändras. Kort sagt så länge stora delar av de som bestämmer i Sverige, och hit räknas många fler än politikerna i riksdagen, tycker att ”flyktingarna” är ”offer” som vi måste ta hand om är det svårt att få till stånd ett grundläggande skifte i synen på invandringspolitiken. För vilken god människa vill agera ondsint mot ”medmänniskor” som ”flyr för sina liv”.

Av någon oförklarlig anledning  har Sverigedemokraterna vänt ryggen åt alla som kan utgöra detta parallella etablissemang. Den som följer någon av SD-topparna på sociala medier vet att de aldrig länkar till någon alternativ media med undantag för partilojala Nyheter idag. När man tänker efter har alla andra organisationer i Sverige som också motsätter sig massinvandringen förklarats som persona non grata av Sverigedemokraternas ledning. Det gäller allt ifrån SDU till gräsrotsinitiativet Folkets demonstration. Trots att dessa grupper vill nå samma mål som SD:s väljare framställs de av partiledningen som ett större problem än den elit som bär ansvaret för Sveriges svårigheter.

Sverigedemokraternas styrande kvartett tänker sig onekligen att nästa steg är att bli stödparti åt en alliansregering. Och för att möjliggöra detta måste allt som kan verka frånstötande för den vänsterliberala koalitionen skalas bort. Ingenting av det genuint konservativa tankegodset verkar vara heligt i strävan efter detta mål.

Det kan tyckas som den mest naturliga målsättning av alla. Att Sverige likt Norge och Danmark ska få en regering som antingen inkluderar eller stöds av ett invandringsrealistiskt parti. Men både Norge och Danmark har samma problem som Sverige. Den storskaliga invandringen har fortsatt trots att både Fremskrittspartiet och Danskt Folkeparti befunnit sig vid maktens centrum under lång tid. Situationen är inte lika extrem som i Sverige, men utvecklingen går fortfarande åt fel håll, bara något långsammare. Att våra grannländer är mindre illa ute än Sverige kan heller inte enbart hänföras till dessa partiers närvaro, utan beror snarare på mer verklighetsförankrade och mindre suicidala eliter. Minnet av utländska ockupationer, och i Norges fall av att styras från Köpenhamn och Stockholm, har gjort dessa eliter mer förstående för det egna landets förgänglighet. Denna modererande historiska impuls saknas hos den svenska eliten.

Trots dessa skillnader visar både Norge och Danmark att problemen inte får en lösning bara för att invandringsmotståndare får vara med och dela på regeringstaburetterna.

Återigen spökar övertron på politikens makt. ”Bara vi når inflytande i riksdagen och över regeringen kan vi börja lösa Sveriges problem”, tycks vara mantrat. Intuitivt låter det förnuftigt. Men det är inte vänsterextrema parlamentariska framgångar som förvandlat Sverige och Västeuropa till en tragisk spillra av sitt forna jag. Förändringarna har bara kunnat ske på grund av ett långsamt och gradvist övertagande av institutioner med kapaciteten att definiera vad som är rätt och fel, gott och ont, sant och falskt. Genom att universiteten, underhållningsbranschen, kyrkan och media successivt övergått från att kontrolleras av traditionella europeiska eliter till liberala och marxistiska motsvarigheter har samhället omstörtats oavsett hur riksdagens sammansättning har sett ut. Att återta kontrollen över samhällets ”kommandohöjder” måste därför vara högsta prioritet för en politisk rörelse som strävar efter att förkasta något som den nuvarande eliten håller för heligt. Trots det finns det i Sverige snart inte någon grupp eller person kapabla att genomföra en sådan ideologisk motoffensiv som inte hunnit bli stämplade som ”neofascister” av SD-ledningen.

För att förstå precis hur svagt SD:s strategival är ska vi avslutningsvis begagna oss av ett spelteoretiskt angreppssätt. Inom spelteorin söker alla deltagande aktörer (i detta fall SD och de övriga partierna) maximera bästa möjliga utfall i en given situation samtidigt som de minimerar risken för det sämsta utfallet. Oavsett strategival finns det alltid ett bästa och ett sämsta möjliga utfall. I båda de presenterade strategierna – SD:s som innebär anpassning till etablissemanget och den alternativa som innebär stöd till en konservativ offentlighet – förblir det sämsta möjliga utfallet att den invandringskritiska rörelsen fortsätter att vara ignorerad och att de övriga partierna fullföljer sin skadeverkan.

Emellertid ser de bästa möjliga utfallen drastiskt olika ut. Det alternativ som förespråkas i denna artikel skulle på sikt skapa en intellektuell konservativ kraft med reell potential att förändra Sverige. Inte minst med tanke på det nuvarande etablissemangets svaghet. SD:s strategi kan å andra sidan i bästa fall göra Sverige till ett land med liknande invandring från tredje världen per capita som Norge och Danmark. Det är givetvis en förbättring i jämförelse med dagens situation. Men är det tillräckligt? Är det verkligen försvarbart, att på det sätt SD gör, förkasta hela sin förändringspotential för ett så pass magert resultat när situationen i Sverige redan är akut? Svaret på den frågan kan inte vara annat än nej.

Partiets utveckling under det senaste året har gjort det skrämmande uppenbart att SD-ledningens obefintliga förståelse för samhällspåverkan har förmått dem att anta en strategi som är dömd att misslyckas. Även om strategin ”går i lås” kommer den inte på ett avgörande sätt att förbättra situationen i Sverige. Därför riskerar SD:s vägval att stå både vårt land och dem själva dyrt.

GABRIEL MATTSSON


Ekonominyheter

Inflationen sjunker ytterligare

Nya siffrorna.. KPI på 4,5 procent i februari.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.