Gilla artikeln på Facebook
Den brittiska regeringens hot om att invadera den ecuadorianska ambassaden i London för att gripa Julian Assange är av historisk betydelse. David Cameron, tidigare PR-man hos en krämare inom tv-industrin och vapenförsäljare till kungadömena i Mellanöstern, är som klippt och skuren för att vanära de internationella konventioner som har skyddat brittiska medborgare i utlandet under oroliga tider. Precis som Tony Blairs invasion av Irak direkt ledde till ett terrordåd i London den 7 juli 2005, så har Cameron och hans utrikesminister William Hague nu valt att äventyra säkerheten för brittiska representanter över hela världen.
Hague har gjort Storbritannien till internationellt åtlöje genom hotet av att missbruka en lag som är avsedd att användas mot mördare som tar skydd på utländska ambassader, samtidigt som man förtalar en oskyldig man genom att kalla honom för en ”påstådd brottsling”, även om den uppfattningen mest har undantryckts i Storbritannien. Samma modiga tidningar och nyhetskanaler som tidigare stöttat Storbritanniens delaktighet i brott av episka proportioner – från folkmordet i Indonesien till invasionerna av Irak och Afghanistan – åberopar nu ”mänskliga rättigheter” för att angripa Ecuador, vars verkliga brott består i att man valt att stå upp mot mobbarna i London och Washington.
Det är som om olympiska spelens feststämning från en dag till en annan har ruinerats av en pinsam uppvisning i koloniala ligistfasoner. Bevittna till exempel när den före detta brittiska arméofficeren och numera BBC-reportern Mark Urban ”intervjuar” Sir Christopher Meyer, Blairs före detta apologet i Washington, utanför Ecuadors ambassad, där de är pompöst upprörda över att den socialt olämplige Assange och den okuvade Rafael Correa belyser västsystemets giriga maktutövning. Liknande upprördhet finns hos The Guardian, som gett Hague rådet att vara ”tålmodig” och påpekat att en ambassadstorming skulle innebära ”mer problem än vad den är värd”. Assange är inte en politisk flykting enligt Guardian därför att ”varken Sverige eller Storbritannien under några som helst omständigheter utlämnar en person som riskerar tortyr eller dödsstraff”.
Det oansvariga i det uttalandet matchar väl Guardians i övrigt antagonistiska roll i Assangeaffären. Tidningen vet mycket väl, tack vare de dokument som Wikileaks släppt, att Sverige genomgående låtit USA:s påverkan stå över den enskildes rättigheter. I december 2001 drog den svenska regeringen tillbaka den politiska flyktingstatusen för två egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed el-Zari, som överlämnades till CIA och skickades till Egypten där de torterades. En utredning av justitiekanslern kom fram till att regeringen hade ”allvarligt kränkt” de två männens mänskliga rättigheter. Enligt information som läckts via Wikileaks ifrån den amerikanska ambassaden 2009, med titeln ”Wikileaks förpassar neutraliteten till historiens skräphög”, påvisas att den svenska elitens prisade neutralitetsrykte är en bluff. En annan diplomatläcka avslöjar att ”utsträckningen av [Sveriges militära- och underrättelse-] samarbete [med NATO] är inte allmänt känt” och om det ej hålls hemligt ”skulle regeringen riskera inhemsk kritik”.
Den svenske utrikesministern, Carl Bildt, hade en ökänd ledande roll i George W. Bushs ”Kommitté för befrielsen av Irak” och har nära kontakter med det republikanska partiets yttersta högerfalang. Enligt den svenske före detta överåklagaren Sven-Erik Alhem är Sveriges beslut om att begära överlämning av Assange för anklagelser om sexuella övergrepp ”både oskäligt och oprofessionellt, såväl som orättvist och oproportionerligt”. Efter att Assange erbjudit polisen att förhöra honom i Sverige fick han lov att lämna landet och resa till London där han, återigen, gick med på att bli förhörd. I maj, i ett sista prövning av överlämningsärendet, introducerade den brittiska Högsta domstolen ytterligare en fars genom att hänvisa till icke-existerande ”anklagelser”.
Tillsammans med detta har Assange som privatperson smädats. Mycket av detta genom Guardian, som likt en försmådd tidigare partner har vänt sig mot sin före detta källa, efter att ha gjort massiva vinster på Wikileaks avslöjanden. Utan att Wikileaks eller Assange har tjänat ett öre har en Guardianbok lett till ett lukrativt filmkontrakt. Bokens författare, David Leigh och Luke Harding, anklagar omotiverat Assange för att ha en ”känslokall” och ”skadad personlighet”. De avslöjade också det hemliga lösenord som han hade gett tidningen i förtroende, som var designat för att skydda en datorfil som innehöll den amerikanska ambassadläckan. Den 20 augusti befann sig Harding utanför Ecuadors ambassad varifrån han skadeglatt skrev på sin blogg att ”Scotland Yard kanske får det sista skrattet”. Det är ironiskt att påhoppen mot Assange, som sker i Guardians ledarartiklar, har en kuslig likhet med Murdochpressens förutsägbara trångsynthet inom samma ämne. Se hur den hedervärda och oberoende journalistiken runt Leveson och Hackgate bleknar.
Julian Assanges plågoandar gör en poäng av personförföljelsen. Eftersom han inte har anklagats för något brott är han inte på rymmen från rättvisan. Svenska dokument om fallet, som inkluderar sms från de involverade kvinnorna, påvisar för varje rättsinnig människa det absurda i anklagelserna om sexuella övergrepp – anklagelser som nästan omedelbart förkastades av chefsåklagaren Eva Finne innan ingripandet av en politiker, Claes Borgström, blev ett faktum. Vid häktningen av Bradley Manning bekräftade en utredare inom den amerikanska armén att FBI i hemlighet har inriktat sig på ”grundarna, ägarna, eller administratörerna hos Wikileaks” som utreddes för spionerianklagelser.
För fyra år sedan, i ett knappt uppmärksammat Pentagondokument som släpptes av Wikileaks, beskrevs hur Wikileaks och Assange ska krossas med en smutskastningskampanj som ska sluta i ”åtal”. Den 18 augusti framkom det i Sydney Morning Herald, via släppta officiella dokument, att den australiensiska regeringen upprepade gånger hade fått bekräftat att USA bedrev spaning mot Assange ”utan motstycke” och utan att regeringen hade något att anmärka. Bland Ecuadors skäl för att bevilja Assange asyl ingår att Wikileaksgrundaren har övergivits av ”den stat där han är en medborgare”. År 2010 kom en utredning av Australiens federala polis fram till att Assange och Wikileaks inte hade begått något brott. Förföljelse av honom är därför ett angrepp på oss alla och på friheten.
JOHN PILGER
John Pilger är journalist och dokumentärfilmare. Han har varit krigskorrespondent för Daily Mirror och bevakat bland annat Vietnamkriget, Kambodja och Mellanöstern. Bland hans filmer återfinns Year Zero (1979) om Röda khmerernas terror, Paying the Price (2001) om USA:s sanktioner mot Irak och Stealing a Nation (2004) om Diego Garcias hemlösa befolkning. Idag skriver han kolumner för bland annat New Statesman och Antiwar.com.
Texten är syndikerad.
