Det hade varit en lång arbetsnatt i Auckland och Kim Dotcom hade precis börjat somna när han hörde ett brummande ute på gräsmattan. "Det måste vara en helikopter" tänkte Kim, förmodligen gästerna från Los Angeles. Dagen därpå var ju hans 38:e födelsedag. Men det var inga vänner som kom. Besökarna sprängde dörrar, bröt upp väggar och övermannade den väldige, pyjamasklädde tysken. Därefter blev det hand- och fotfängsel samt transport till isoleringscell. "Operation takedown" utfördes på uppdrag av amerikanska FBI och gav rubriker i hela världen. Det amerikanska justitiedepartementet betecknar, på sitt vanliga sätt, tillslaget som "historiens största copyright-fall" och anser att den egna mediaindustrin har blivit bestulen på hundratals miljoner dollar. Även själva häktandet av Dotcom var, för att tala med den Nya Zeeländska nyhetsuppläsaren, "en smula amerikanskt".
Psykologerna förtvivlade
Polisen hade fångat en äkta internet-pirat. Men Kim Schmitz påminner inte om någon ärrad eller härjad pirat, åtminstone inte till det yttre. Med sina 140 kg och skrattgropar liknar han mer en väldigt stor bäbis. Wired Magazine är en av de få tidningar som fått intervjua Kim på senare år. I en starkt personlig intervju lär man känna en man som fått en hel del ärr under årens lopp - men som alltid vänder svårigheterna till framgång. Reportern Charles Graeber fick stanna flera dagar i Dotcoms enorma residens på Nya Zeeland.
Berättelsen om den finsk-tyske hackarens uppväxt i nordtyska Kiel kan rymma förklaringen till hans okrossbara psyke. Kim Schmitz alkoholiserade far utsatte sin sexårige son för så mycket brutalitet och skräck att ingen och ingenting sedan dess har kunnat skrämma honom. Förutom att både han och modern misshandlades med jämna mellanrum blev han en gång hållen uppochned utanför balkongräcket i höghuset där de bodde. Ändå föresatte sig grabben att försöka ordna allting till det bästa i familjen. Han skulle ändra på sin far. Senare, när hans mor hade lämnat fadern, försökte han få henne att återvända. Inget av detta lyckades för 10-åringen. Men snart lyckades han med en hel del annat, tyvärr. Barndomen hade nämligen berövat lille Kim all respekt för vuxna människor. Hans påhittighet, i form av diverse bedrägerier mot kontokorts- och telefonkortsföretag ledde snart till ungdomsvårdsskola. Flera psykologer var inkopplade - en av dessa blev mystiskt av med sin plånbok under konsultationen - varefter patienten och hans kompisar styrde stegen mot närmsta glasskiosk. Bland sina kombinerade lärare och fångvaktare var unge herr Schmitz inte särskilt populär. Den magister som Wired's reporter fick tag på längtar uppenbarligen inte efter att återse sin gamle elev, som gjorde ett oförglömligt intryck:
- Jag har aldrig lärt känna en så asocial ung man. Han var både en uppviglare, en anstiftare och en tjallare. Han är inte alls intelligent, han är bara slug.
Fängelse vid 19
Sin första fängelsevistelse klockade unge Herr Schmitz in redan vid 19 års ålder - för IT-brott. Men IT-brottsligheten hade börjat mycket tidigare. Vid 11 års ålder tjatade den lille knubbisen till sig en Commodore C-16. För pojken var datorn som ett pussel som ropade efter sin lösning. Språket den talade var BASIC och datorn blev intressant på ett sätt som skolan aldrig skulle bli. Eländet började när en kompis lånade honom en floppy-disk med något som hette ICE, som gjorde att man kunde kopiera spel genom att bara ändra på en kodrad. Sedan berättade någon annan i skolan om något som hette X.25, ett privat ur-internet (som fortfarande används av det svenska bankomatsystemet). På X.25 fanns hackarforum, där unga människor över hela världen delade kunskap och inspirerade varandra. Kim köpte genast ett akustiskt modem. En ny värld öppnade sig och nu ville han inte vara någon annanstans.
Expert på telefonväxlar
Efter att ha lyssnat och lärt av andra var det dags för egna attacker. Kim fick förkärlek för större New York-företag och deras PBX-system, (datoriserade telefonväxlar).
- På den tiden fanns det knappt någonting sådant som systemadministratörer. De ansvariga begrep ofta inte att de måste ändra systemlösen från standardlösenordet. För mig var det som att flytta till en liten svensk by på landet där ingen låser dörrarna. Man utsåg sig själv till "super-user" varefter man mer eller mindre ägde nätverket. Det var alldeles ljuvligt.
På nätterna aktiverades ett script i Commodore-datorn, som loggade in sig och scannade de amerikanska telefonväxlarnas samtalsloggar. Inspelade samtal analyserades. Syftet var att hitta uppkopplingar till modempooler. På morgonen skördade Kim hundratals modemnummer, användarnamn och lösenord. Den föga lovande skoleleven byggde en armé av amerikanska datorer och telefonväxlar. Efterhand växte hans virtuella imperium och på skolgården tyckte de andra ungdomarna att han var både fräsig och farlig. Nu hade Kim äntligen kontroll. Han kunde kontrollera en massa företags kommunikation - istället för familjens liv, som han försökt men inte lyckats kontrollera. Hackerkulturen passade precis för den unge mannens auktoritetsfientliga världsbild - vi mot dem.
Besök från ATT och MCI
Det första projekt som besvarades med en fängelsedom var att sälja telefontid, stulen från amerikanska företag. På den tiden var utlandstrafik dyrt. Kunderna var datorintresserade ungdomar som ville koppla upp sig mot USA. Kim tjänade 75 000 D-Mark, i dagens kronor ett miljonbelopp. Att sitta i fängelse var långtråkigt men besöken var intressanta, berättar Schmitz idag.
- Vuxna farbröder från stora telebolag kom till fängelset, bara för att träffa mig. De visste ingenting om hur en PBX skall hackas eller ens hur den fungerar. När jag förklarade för dem var det som om jag hade talat kinesiska.
Även av denna skärmytsling med myndigheterna blev det pengar och de räckte till mer än glass. Kim och en hackarkollega startade en av världens första "White-Hat Consultants" för att hjälpa bolag skydda sig mot hackare - ett förräderi i mångas ögon. Men i tysk massmedia blev han ett underbarn. Alla tyckte han var ett geni eftersom han - enligt sin egen beskrivning - "hängde på forum och scannade koder, som vilken apa som helst kan göra."
- Det inget genialt eller svårt med det där, men alla berättade för mig hur smart jag var. Och helsidesreportage och stora rubriker om sig själv är något som man lätt blir beroende av.
Så den geniförklarade datakonsulten började skapa sina egna rubriker. På sin (för den tiden) mycket snygga bloggsida om sig själv var det fullt av foton: Kim i sin nya dyra bil, Kim på en superyacht, Kim i en affärsjet, Kim på en bergstopp, Kim i en vit kostym, Kim i en svart kostym, Kim omgiven av vackra kvinnor. Allt avrundat med "Kims tio tips för framgång i affärslivet".
En ny roll i pressen
När Kim sålt sitt konsultbolag var det dags att bli riskkapitalist. I slutet av 1990-talet köpte in sig i Letsbuyit.com, en måttligt framgångsrik e-handelssajt som han tyckte borde kunna fungera om man bara gjorde web-interfacet enklare. Företaget var inte mycket att ha. Men det blev en vansinnig hysteri kring aktien, mest på grund av att "IT-geniet" Kim Schmitz hade gått in bolaget, och dessutom sagt att han skulle gå in med mer pengar. Aktien rusade, så Kim sålde sin andel istället. Och det skulle han inte ha gjort - han satt ju i styrelsen. Nu skulle Tysklands nyligen stiftade lag mot insider-handel invigas, och samma massmedier som nyligen krupit för den klotrunde kändisen firade nu drevjakt. Kim arresterades i Thailand efter att tyska myndigheter dragit in hans pass. Han fick först stifta bekantskap med Thailands "kriminalvård". Väl överförd till Tyskland mötte hans gamla vänner från massmedia. Kim var nu storsvindlaren, hackaren och uppkomlingen, som hade nått höjden av sitt storhetsvansinne. Alla artiklar nämnde hur fet och skrytsam han var och medievärlden frossade i skadeglädje. Högmod går före fall! Åklagaren fick överta hjälterollen. Men förutom den allmänna lynchstämningen hade denne inte mycket att komma med. Efter att ha hållits häktad i fem månader i vad skulle vara Förbundsrepubliken Tysklands största insiderhärva, fick fången det märkliga erbjudandet att komma undan med symboliska böter på villkor att han erkände sig skyldig. Kim tog erbjudandet och bad hela Tyskland dra åt skogen. Över residenset på Nya Zeeland vajar den finska flaggan.
Sportbilsrally i Nordkorea
Pengarna hade han kvar och även sitt andra varma intresse, bilar. Han strävade alltid efter rekord i antal prickar på körkortet och var fruktad i streetrace-kretsar. Fr. o. m. 2001 var han regelbunden deltagare i "Gumball 3000", Europeiska rikingars svar på amerikanernas Cannonball Run. Bilen var en supermercedes, passagerarna kvinnliga och lättklädda, huvudbonaden en krigshjälm från Tredje Rikets glansdagar. Tillsammans med en partner började Kim nu organisera ett eget kanonkulerace. En miljon dollar i prispengar skulle locka Formel 1-förare att delta. Starten skulle vara i Nordkorea, målet på hemlig ort. Men först måste man väcka intresse. Och det skulle man göra via internet, med alla de videoklipp som man hade från Kims eskapader i Gumball 3000. Men hur få ut dem så att folk kunde se? E-postadresser hade Kim (naturligtvis) ingen brist på men som e-postbilagor fick man inte ut filmerna. De studsade eftersom de var för stora. Lösningen kallade de för Megaupload. Det amerikanska åtalet beskriver tjänsten väl:
"När användaren har valt ut en fil på sin egen dator och klickar på knappen Upload, kopieras filen till en eller flera servrar varvid användare får en unik web-adress (URL, Uniform Resource Locator). Vem som helst som sedan får denna URL kan ladda ned filen."
Tjänsten blev mer än vad det var tänkt: Streetrace-folk från hela världen laddade upp sina filmer och servarna bågnade. Kim erbjöd 5000 dollar till den som laddade upp den bästa filmen, vilket inte minskade intresset. Kim:
- Då tänkte jag: Skit i rallyt. Detta är ju grejen.
Juridiskt oangripbar
Resten känner vi till och Kim Dotcoms senaste besök bakom lås och bom har inte avskräckt honom. Redan under häktestiden arbetade han och hans vänner på nästa modell av den våldsamt framgångsrika fildelningssajten. Den skall heta "Mega".
Som Fria Tider rapporterat är upphovsrättsindustrin måttligt road. Den här gången skall de uppladdade filerna krypteras direkt då de når Dotcoms serverpark. Endast uppladdaren skall kunna se vad filen innehåller och därmed är tjänsten juridiskt oangripbar, enligt grundarens rättsliga expertis. Den amerikanska regeringens rättsliga expertis är av en diametralt motsatt uppfattning. Fortsättning följer.
