Gilla artikeln på Facebook
Tidsskiften Intelligence har publicerat en kollegialt granskad artikel i sitt julinummer, i vilken ett samband mellan vissa evolutionära DNA-markörer och kognitiv förmåga har konstaterats. Kognitiv förmåga är i studien definierat som en sammanvägning av intelligens, representerat av IQ och elevers provresultat i olika internationella mätningar som PISA, TIMSS, PIRLS. I studien ingick 47 länder från Europa, Mellanöstern och Norra Afrika. De evolutionära markörerna för kognitiv förmåga som det handlade om var Y-kromosomens DNA-haplogrupper. Forskarna kunde konstatera sambanden genom att jämföra ländernas kognitiva förmåga med distributionen av dessa haplogrupper.
En haplotyp är en genetisk sekvens på en enda koromosom. Det kan vara en grupp gener eller genetiska markörer som ligger efter varandra. En haplogrupp är en grupp liknande haplotyper som har ett gemensamt evolutionärt förflutet.
Inom populationsgenetik finns det två huvudsakliga typer av haplogrupper. Y-kromosomens DNA-haplogrupper (Y-DNA) ärvs från far till son men inte till döttrar. Mitokondriellt DNA (mtDNA) ärvs från moder till barn. Y-DNA och mtDNA kan inte blandas från båda föräldrarna utan ändras bara genom slumpvis mutation. Mutationen blir en markör som överförs till framtida generationer. Personer med en gemensam haplogrupp har således ett gemensam evolutionär förfader. Detta innebär att alla med en viss Y-DNA-haplogrupp har en gemensam anfader och alla med samma mtDNA-haplogrupp har en gemensam anmoder.
Haplogrupper sätts i samband med större genetiska mönster och utgör en god grund för att testa evolutionära teorier. Fördelen med att använda haplogrupper är att de har ett enda ursprung och är specifika för en population. Haplogrupperna har antagligen själva inga gener som påverkar intelligensen. Däremot har det naturliga urvalet av gener som har relevans för intelligensen påverkats och följt med haplogruppernas spridning.
I studien användes bara Y-DNA. I Europa är mtDNA mer jämnt geografiskt fördelat och kan inte användas för att på ett pålitligt sätt indikera härkomst. En möjlig anledning till detta tros vara att kvinnor historiskt sett migrerade längre sträckor än män.
Varför en del länder är framgångsrika medan andra inte är det är omtvistat. Men många studier har visat att kognitiv förmåga som intelligens, kunskap och intelligent användning av kunskap är det viktigaste för att individer och samhällen ska växa och nå välstånd.
Figuren nedan visar den kognitiva förmågan i de olika länder som var med i studien. Desto mörkare ton, desto högre grad av kognitiv förmåga har ett land, och tvärtom – desto ljusare ton, desto lägre kognitiv förmåga har ett land. Streckat innebär att landet inte var med i studien. I figuren syns det att nordliga europeiska länder har hög kognitiv förmåga och att länderna i Mellanöstern och i norra Afrika har lägre kognitiv förmåga. Vit färg innebär en kognitiv förmåga på 78,7 och svart färg innebär en kognitiv förmåga på 102.
I studien korrelerade Y-DNA-haplogrupperna I1, R1a, R1b och N positivt med kognitiv förmåga. Det vill säga att forskarna fann att desto högre andel av de här haplogrupperna i ett land desto högre var den kognitiva förmågan.
Figuren nedan illustrerar förekomsten av summan av de haplogrupper som korrelerade positivt med kognitiv förmåga. Svart färg innebär att 99 procent av männen i ett land var bärare av någon av dessa haplogrupper. Vit färg motsvarar fyra procent. I de nordiska länderna och på de brittiska öarna är förekomsten av haplogrupperna I1, R1a, R1b och N som högst. I Nordafrika är frekvenserna låga.
De tre Y-DNA-haplogrupperna J1, E, och T korrelerade negativt med kognitiv förmåga. Detta innebär att desto högre andel av dessa tre haplogrupper desto lägre var den kognitiva förmågan i ett land.
Frekvensen av summan av de tre haplogrupper som korrelerade negativt med kognitiv förmåga för de olika länderna är visas i figuren nedan. Svart färg innebär att 89 procent av männen i ett land hade någon av haplogrupperna J1, E, och T. Vit färg innebär att det saknas bärare av dessa haplogrupper i ett land. I princip hela västra, norra och östra Europa är andelen bärare väldigt låg. I de nordiska länderna är siffran noll procent. Haplogrupperna J1, E, och T som korrelerar negativt med IQ är extremt vanliga i Nordafrika. Förekomsterna är höga även i Mellanöstern och runt östra Medelhavet.
Y-kromosomens DNA-haplogrupper har med största sannolikhet inga gener som direkt påverkar intelligensen, utan det har skett en närliggande evolutionär utveckling där det naturliga urvalet för gener som relaterar till intelligens är positivt. Därmed finns det en möjlighet att relatera haplogrupper till intelligens och kognitiv förmåga. Tillsammans förklarar de här sju haplogrupperna mellan 32 och 51 procent av variationen mellan länders kognitiva förmåga.
Detta ger stöd till påståendet att intelligens härrör från både nutida och evolutionära miljöfaktorer. Författarna bakom rapporten skriver: ”Detta tyder på att dessa miljöer kan ha varit evolutionärt betydelsefulla för den kognitiva kapaciteten: Förekomsten av kärva och hårda miljöer (dvs extrem vinterkyla) tyder på att faktorer som är relevanta för kalla vintrar teoretiskt kan ha bidragit till en ökning av intelligensen bland förfäderna till dem som har dessa haplogrupper.” Det är med andra ord ingen slump att de haplogrupper som korrelerar positivt med kognitiv förmåga har nordlig utbredning.
En befolknings intelligens påverkas inte bara av evolutionen. Det evolutionen har frambringat under flera tusen eller tiotusentals år kan snabbt ändras. Det kan under tiden ha förekommit stora folkförflyttningar där människor ersätter andra människor eller blandar sig med andra.
Resultatet ger stöd till att den kognitiva förmågan på nationell nivå härrör från både evolution av gener genom det naturliga urvalet i tidigare miljöer och nuvarande miljö.
Haplogrupp I1 delade sig från haplogrupp I för ungefär 20 000 år sedan i Skandinavien. I1 är som vanligast i Norden och norra Tyskland. I Sverige är I1 den vanligaste haplogruppen, där 42 procent av männen bärare av I1. I1 återfinns överallt dit germaner och vikingar kom. Haplogrupp I är den äldsta haplogruppen i Europa och sätts i samband med Gravettikulturen, vilken producerade de tidigaste målningarna och figurerna, vilka kopplas ihop med avancerad symbolisk kommunikation.
R1a är den dominanta haplogruppen bland de som en gång i tiden talade nordliga och östliga protoindoeuropeiska språk. De kopplas till införandet av brons, tämjandet av hästar och utvecklingen av vagnar. Spridningen av R1a är störst i Polen, Ryssland och Ukraina, där frekvenserna är mellan 45 och 65 procent. Haplogruppen tros ha uppkommit i Ryssland eller Centralasien och kopplas ihop med den snörkeramiska kulturen.
R1b har sin största spridning i västra Europa och är precis som R1a starkt associerad med spridningen av indoeuropeiska språk. Över 80 procent av befolkningen i Irland, skottska högländerna, västra Frankrike och Baskien tillhör denna grupp. Haplogruppens ursprung är omtvistat.
Haplogrupp N kopplas starkt ihop med talare som tillhör den uraliska språkfamiljen. Exempel på uraliska språk är finska, de samiska språken, estniska och många språk i Sibirien. Flest bärare finns i Finland där 58 procent av männen tillhör denna grupp. Hapogruppen är även spridd i Baltikum och Sibirien, och tros ha uppstått i Sibirien för 20 000 år sedan.
Haplogrupperna J1 uppstod i Arabien och är mest frekvent i Mellanöstern och Nordafrika och är starkt associerat med semitiska folk och utbredningen av herdars livsstil.
Haplogrupp T är 30 000 år gammal och mycket ovanlig Europa. Störst spridning finns i Mellanöstern.
Haplogrupp E tros ha uppstått i östra Afrika för 50 000 år sedan och är spridd längs hela Medelhavet, men är som vanligast i norra Afrika, Mellanöstern, Albanien, Kosovo och Grekland.
