Erik Röde seglade iväg från Island omkring år 982 och upptäckte Grönland. Omkring år 985 återvände han tillsammans med kolonister och bosatte sig på världens största ö. Därifrån seglade hans son Leif Eriksson vidare upptäckte Amerika, 500 år före Columbus. Som mest bodde det mellan 2000 och 3000 vikingar på Grönland.
De nöjde sig inte bara med att bo på Grönland. De bosatte sig även i Amerika. Redan på 60-talet upptäcktes vikingabosättningen i LAnse aux Meadows på Newfoundland i sydöstra Kanada. Bosättningen konstaterades vara omkring 1000 år gammal.
Fria Tider berättade i oktober om den nyfunna vikingabosättningen i Tanfield Valley på Baffin Island i norra Kanada. Fynden i ruinerna är helt klart europeiska och uppvisar stor likhet med motsvarande vikingafynd på Grönland. Radiokolmetoden visade att vikingar bodde i dalen på 1300-talet.
Vikingaföremål har påträffats förutom i LAnse aux Meadows från andra fyra platser som sträcker sig över ett område från norra Baffin Island till norra Labrador, en sträcka på över 160 mil. Man tror att vikingarna bytte till sig elfenben från valross och pälsar som var eftertraktade i Europa. Vikingarna erbjöd inuiterna troligtvis järn och trä.
På 1400-talet försvann vikingarna spårlöst på Grönland. Även bosättningen på Baffin Island övergavs. Den nordiska kulturen på Grönland och i Amerika är den enda högstående västerländska kulturen som har försvunnit spårlöst.
Naturkatastrofer, klimatförändringar och en oförmåga till att anpassa sig har förts fram som förklaringar till försvinnandet. En ny studie utförd av ett dansk-kanadensiskt forskningslag visar att vikingarna inte försvann på grund av en påstådd oförmåga att anpassa sig till den grönländska dieten.
Isotopanalyser av deras ben visar mycket tydligt att nordborna på Grönland åt mycket föda från havet och då speciellt säl. Vikingarna var traditionellt jordbrukare och boskapsskötare men de anpassade sig snabbt till den grönländska miljön. På 1300-talet bestod mellan 50 och 80 procent av födan av säl.
Studien utfördes på 80 vikingaskelett som förvaras på Köpenhamns universitet. Genom att studera förhållandet mellan kol-13 och kol-15 kunde forskarna dra slutsatsen att de grönländska nordbornas föda kom från havet och då speciellt säl.
Varför nordborna försvann från Grönland är fortfarande en gåta. Ingenting tyder på att det skulle bero på en naturkatastrof eller klimatförsämringar. Inte heller bilden av envisa jordbrukare som vägrar anpassa sig till miljön stämmer. Man har kunnat konstatera att andelen unga kvinnor i gravarna sjunker mot slutet av bosättningsperioden. Unga kvinnor kan ha tröttnat på att äta säl och gett sig av från Grönland. Med tiden har antalet kvinnor som kan föda barn sjunkit till en punkt då befolkningen inte längre kunde reproducera sig och slutligen kollapsade.
Nordborna förde med sig jordbruk och boskap som kor, får, getter och grisar till Grönland. Men redan från början jagade nordborna säl. Över tiden kom klimatet att variera och bli hårdare. Jordbruk blev tuffare att bedriva. Boskapen minskade i antal och säl blev allt viktigare som föda. Omkring år 1200 kom inuiterna över från Amerika och bosatte sig på Grönland. De levde på öarna utanför där vikingarna bodde. Men vikingarna behöll sin identitet och gick aldrig över till att leva helt som inuiterna.
Så identiten som jordbrukare var faktiskt mer en mental självbild, hållen på plats av en överklass som upprätthöll makten genom jordbruk och markägande, än det var en verklighet för vanliga människor som knappast var kinkiga, sade Jette Arneborg, arkeolog och intendent vid Danmarks Nationalmuseum till Science Daily.
Resultaten kommer att publiceras i den vetenskapliga tidsskriften Journal of the North Atlantic, Special Volume 3, 2012.
