Gilla artikeln på Facebook
Nyligen kommenterade jag en blunder från Pennsylvanias guvernör Tom Corbett, som plötsligt fegade ur efter att ha föreslagit att de statliga anslagen till ”högre utbildning” borde skäras ned med 20 till 30 procent. Corbett hade chansen att göra en verkligt god insats genom att tvinga våra statliga universitet att hosta upp mer pengar för sin egen finansiering.
Räknat i rena dollar kostar en utbildning hos våra statliga och tidigare privata ”högre lärosäten” nästan fyra gånger mer idag än vad mina föräldrar och jag betalade för min egen högskoleutbildning i början av 1960-talet. Det finns flera orsaker till dessa svällande kostnader. En är tillgången på subventionerade lån som gör det möjligt för läroverken att höja sina studentavgifter astronomiskt. En annan är att unga människor numera förväntas ha en högskoleexamen innan de ens kan få en enklare anställning. Administrativa åtaganden har också staplats på universiteten sedan 1960-talet, inte sällan på uppdrag av regeringen för att bekämpa påstådd diskriminering av särskilt utsedda minoriteter. Dessa saker kostar naturligtvis en rejäl slant, som naturligtvis debiteras konsumenterna.
Till detta ska läggas den känsla av all inclusive-lyx som det moderna amerikanska collegelivet förväntas erbjuda. Här snackar vi jacuzzi, hdtv i varje byggnad och gym med träningsmaskiner i överflöd. Att äta på dessa platser är inte längre en stram och spartansk upplevelse. Istället erbjuder våra campus ett brett utbud av kulinariska alternativ, inklusive massor av skräpmat för att falla alla ungdomar i smaken.
Högskolor arbetar hårt för att utveckla ”nya former av lärande” i syfte att göra sig konkurrenskraftiga som ”utbildningsinstitutioner”. Ungdomarna välkomnas som kunder snarare än lärjungar vid kunskapens tempel, medan lärarna fungerar som en sorts serviceinriktade reseledare. På de flesta högskolor, särskilt de avgiftsfinansierade, är man beredd att flytta berg för att tillfredsställa studenterna. Samtidigt vill högskolorna i alla fall ge intryck av att fortfarande syssla med utbildning.
Ytterligare faktorer komplicerar bilden. De flesta människor, enligt Charles Murray och andra seriösa forskare, har inte tillräcklig intelligens för att klara av utbildning på verklig collegenivå. Att lära sig främmande språk, studera teoretisk vetenskap, göra matematiska ekvationer och delta i abstrakta resonemang är ingenting som alla klarar, eftersom endast en minoritet av vår befolkning besitter den nivå av kognitiv förmåga som krävs.
Men om personer som inte är kognitivt kvalificerade eller som saknar intresse för böcker och lärande fortfarande vill gå på college, och oftast kan få nödvändig finansiering för att uppfylla sin önskan, hur håller man då dessa kunder nöjda när de väl anlänt?
En metod är att främja så kallad ”hands-on learning”, en form av ”upplevelsebaserat lärande” som skonar kunden från besväret med att någonsin behöva öppna en bok, förutom för att ta bort plasten från omslaget. Jag har hört elever säga att de valde en viss högskola eftersom de visste att den inte skulle tvinga dem att göra ”en massa bokgrejer.” Istället kunde de kliva rakt in i ett ”servicebaserat lärande.” Oavsett vad dessa buzzwords nu betyder, och oavsett om de innebär att delta i lärarnas fackliga kampanjer eller att tömma sopcontainrar någonstans i tredje världen, så kommer de i alla fall inte tvinga eleverna att göra ”en massa bokgrejer.” För de studenter som önskar sådant återstår bara ”verkligt lärande.”
”Distansutbildning” är en annan ny ”läranderesurs” där kunderna inte behöver masa sig upp ur sängen på morgnarna för att delta i utbildningen. Istället kan de slutföra college från datorn när de sitter hemma och spelar tv-spel.
Ännu bättre är systemet med en ”utomlandstermin”, som enligt min erfarenhet tillåter eleverna att få högskolepoäng genom att slappna av i ett främmande land under sex månader. Vanligtvis är de pedagogiska kraven tillräckligt flexibla för att turisterna inte ska belastas med onödig inlärning när de befinner sig utanför landets gränser.
Ett annat sätt att hålla intellektuellt okvalificerade elever upptagna i en ”lärande miljö” är satsningarna på ”mångfald”. Hela kurser och program bygger numera på denna alltmer populära form av distansutbildning. Man lär sig att uttrycka oändlig sympati för kvinnor, folk från tredje världen, alternativa livsstilar och synliga minoriteter som har kuvats av den vita, kristna civilisationens heterosexuella trångsynthet. Man uppmuntras också att dekorera sin sovrumsdörr eller till och med sin kropp med lämpliga politiska budskap som uttrycker ånger eller indignation över det kvävande förtryck under vilket kvinnor och utsatta minoriteter en gång försmäktade.
Det bästa av allt är att man aldrig kommer att tvingas studera några afrikanska eller asiatiska språk eller göra något annat som kräver någon som helst intellektuell ansträngning. Istället blir man utbildad genom upplevelser – och naturligtvis genom att betala upprörande höga studentavgifter.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt
