Gilla artikeln på Facebook
Norrmannen Anders Behring Breiviks blodiga framfart och den försvarsskrift som han satte ihop före sina illdåd har intensifierat debatten om begreppet ”kulturmarxism”.
De som motsätter sig användningen av termen insisterar på att Breivik har avslöjat ett ”hat” som präglar alla som använder denna laddade beteckning. De hävdar att den som motsätter sig ”kulturmarxism” exponerar sitt eget hat mot invandrare från tredje världen, homosexuella och en lång rad andra offer för västerländsk diskriminering. Några exempel:
”Den bild som framkommit visar att vi har att göra med en vanlig högerman som är upptagen av sin ilska och olika teorier om ‘kulturmarxism’ som har sitt ursprung inom den antisemitiska högern, men som på senare år har spridit sig till mer vanliga kanaler, som får stöd av sådana som Andrew Breitbart”
Ur Norway terrorist Breivik was an ardent subscriber to theories of ‘Cultural Marxism’ av David Neiwert den 23 juli 2011.
”Baserat på inlägg som sägs vara skrivna av Anders Behring Breivik och som sprids i Norge, ska den misstänkte terroristen ha varit emot mångkultur och muslimska invandrare. Han kämpade också mot ‘kulturmarxism’, ett högerorienterat antisemitiskt koncept som utvecklades främst av William Lind på den USA-baserade tankesmedjan Free Congress Foundation, men också av nätverket kring Lyndon LaRouche.”
Ur Anders Behring Breivik: Soldier in the Christian Right Culture Wars av Chip Berlet den 23 juli 2011.
Med andra ord förväntas vi tro att människor som talar om ”kulturmarxism” är fanatiker som försöker vrida klockan tillbaka till 30- och 40-talet, då det stod fascister och europeiska nationalister fritt att döda judar och andra utsatta grupper.
Vad som hotas, får vi veta, är de genuint demokratiska regeringarna och de upplysta politiska eliternas strävanden efter att tillmötesgå alla olika kulturer och livsstilar. Denna humana verksamhet blir nu smädad med uttrycket ”kulturmarxism” – i synnerhet när dess utövare ägnar sig åt adekvat och kritisk granskning av de rasistiska, homofoba och borgerliga samhällen som existerade innan de moderna samhällsreformerna trädde i kraft.
Människor som befinner sig på andra sidan i debatten är lika engagerade. Men till skillnad från sina meningsmotståndare åtnjuter de inte ett helhjärtat stöd från myndigheter, lärare och media.
De som kritiserar ”kulturmarxism” riktar in sig på vad de anser är de intellektuella rötterna till den kulturella förgörelse som just nu med full kraft sveper över deras civilisationer och en gång så välbevarade samhällen. Kritikerna hävdar att rötterna till dessa krafter går att spåra till Frankfurts Institut för socialforskning som skapades i mellankrigstidens Tyskland. I synnerhet brukar de peka på det inflytande som dess anhängare uppnådde under sin exil i USA efter 1935.
Förespråkare av vad Frankfurtskolan kallade ”kritisk teori” – som Herbert Marcuse, Theodor Adorno och Erich Fromm – ansågs av ortodoxa marxister vara falska eller otillräckliga marxister. Men själva såg de sig som vänsterradikala när de använde sig av ortodox marxist-leninistisk teori för att peka ut borgerligheten som en antirevolutionär klass.
Liksom ortodoxa marxister betraktade Frankfurtskolans anhängare världen, möjligen förenklat, i termer av intressegrupper och maktrelationer. Liksom ortodoxa marxister, vars avsteg från viktoriansk klassisk liberalism i detta avseende var chockerande på ett sätt som ofta förbises i skuggan av 1900-talets totalitära rörelser, satsade de uttryckligen på att undvika politisk debatt och istället smäda och om möjligt marginalisera sina motståndare. (Detta är grundläggande för den marxistiska metoden: även om den påstår sig vara ”vetenskaplig” så utgörs den i själva verket av ett a priori värdesystem som avvisar debatt och sakargument såsom varande ”borgerlig vetenskap”. Det är därför vi har fått en ”politisk korrekthet” – den mest framträdande produkten av ”kulturmarxismen”.)
Frankfurtskolans intellektuella stod åtminstone principiellt för en socialistisk eller med andra ord statskontrollerad ekonomi. De stödde också i varierande grad den kommunistiska sidan under kalla kriget. (Att Marcuse, som jublade när den sovjetiska armén slog ned Ungernrevolten 1956, var en regelrätt stalinist kan jag kan personligen intyga, i egenskap av hans tidigare student.)
På det hela taget har Frankfurtskolan, och i synnerhet den andra generation som representeras av den engagerade ”antifascisten” Jürgen Habermas, intresserat sig betydligt mer för social ingenjörskonst än för statligt ägande av medlen för produktion, distribution och handel, vilket utgör den klassiska definitionen av socialism. Från The Authoritarian Personality, som togs fram av Adorno och Max Horkheimer och gavs ut 1950 av American Jewish Committee (vilka då som nu finansierar Commentary), till Habermas och hans hängivna anhängares upprepade försök att göra det tyska utbildningssystemet politiskt användbart för den antinationalistiska vänstern, har Frankfurtskolan fokuserat på ”antifascistiska” attityder och beteendemönster. Huruvida detta kan härledas till kommunistisk praktik, eller till Marx materialistiska syn på klass och historia, är öppna frågor.
Men oavsett vilket så slöt Frankfurtskolans intellektuella upp bakom Lenins Ryssland och senare gav de ett varierande stöd till det kommunistiska DDR, och de var nästan alltid, om än inte helt, medlemmar av det tyska kommunistpartiet, och de härledde sina teorier till marxistiska begrepp. Kort sagt var de personer som snabbt ville genomföra sociala reformer samtidigt som de utgav sig för att vara marxister.
Man kan emellertid konstatera att vi idag har låtit saker hända som vida överskrider avsikterna hos Frankfurtskolans grundargeneration. Såvitt jag vet förespråkade de ursprungliga medlemmarna aldrig homosexuella äktenskap eller ansåg att västerländska länder skulle ges bort till fientligt inställda människor från tredje världen. Inte heller uppvisade de den avsky för etnisk och nationell identitet som har blivit så kännetecknande för den mångkulturella vänstern (och för den respekterade högern).
I mina memoarer, Encounters: My Life with Nixon, Marcuse, and Other Friends and Teachers, återger jag minnet av Herbert Marcuses förbryllade reaktion när några ivriga feminister bland hans studenter framförde sina sexualliberala åsikter. Han må ha varit en stalinist, men han var inte en total galning. Även om han tyckte att kaos skulle skapas för att omstörta ett repressivt, kapitalistiskt samhälle, så ansåg Marcuse (åtminstone innan han flyttade till Kalifornien och blev virrig) att man måste ersätta det som raseras med någonting nytt, och detta nya måste innehålla någon form av social ordning.
Det fanns också en högerfalang inom Frankfurtskolan, som jag själv en gång identifierade mig med. De som tillhörde den var allt annat än några ”kulturmarxister”, och Max Horkheimer, som var en av de som grundade Frankfurtskolan, blev senare i livet en hängiven antikommunist och antiegalitärist. När huvudfåran inom Frankfurtskolan kritiserade repressiva borgerliga institutioner som kärnfamiljen, riktade avvikarna inom högerfalangen sin kritik mot upplysningens rationalism och den anonyma byråkrati som jag själv har kallat för ”den terapeutiska staten.”
Utöver detta finns en rad källor som visar att Frankfurtskolans grundare försökte motivera sina avsteg från den upptrampade stigen. I Dialektik der Aufklärung (1943) uppmärksammar Horkheimer och Adorno hur rationalistiska reformer och systembyggnad riskerar att leda till framväxten av en modern totalitär stat. Adorno återkommer till detta tema i Minima Moralia (1974), ett verk där han kritiserar den moderna världens totalitära visioner.
Som mest politiskt inkorrekt blev förmodligen Adorno när han 1936 publicerade en ökänd essä där han hånade jazz som ett typexempel på andefattig modern kultur. Vänstern, som fortsätter att behandla Adorno som en ikon, har ägnat decennier åt att försöka bortförklara hans uppenbart negativa inställning till svarta konstformer. Naturligtvis skulle denne kulturkritiker, om han varit i livet, aldrig ha instämt i dagens högljudda vurmanden för svarta kulturyttringar. Till skillnad från nutidens mångkulturella vänster, som ägnar sig åt känsloargument och personangrepp, så producerade Frankfurtskolan seriösa reflektioner och gjorde uppror mot rådande borgerliga normer. I själva verket kan västerländska intellektuella och politiker ha rört sig så långt ut på vänsterkanten att de inte längre kan beskrivas som ”kulturmarxister”. Tillsammans med våra sociala och kulturella institutioner har de tagit vansinnet till tidigare outforskade höjder.
Är det då möjligt att tala om ”kulturmarxism” som en rent deskriptiv term? Beskriver ordet på ett tillräckligt objektivt sätt de idéer som uppstod inom Frankfurtskolan och som idag har fått ett kraftfullt grepp om västvärlden?
I min bok, The Strange Death of Marxism hävdade jag att dessa idéer hade etablerat sig i vänsterns retorik och program i hela Västeuropa, Kanada och USA redan innan murens fall. De utvecklats till en form av vänsterradikalism som kunde samexistera med konsumentföreningar och blandekonomi, eftersom de fokuserade på kultur och samhälle mycket mer än ekonomiska frågor. Frankfurtskolans idéer har uppmuntrat ett hänsynslöst krig mot borgerliga institutioner och nationella identiteter, men kriget kräver inte nödvändigtvis långtgående förändringar i strukturen på ekonomin.
Så när Republikanerna klagar på Obama och kallar honom för ”socialist” så missar de något viktigare. Hans utnämningar inom administrationen och rättssystemet tyder starkt på att han, som svart vänsterorienterad president, har allierat sig med kulturradikala personer som ganska väl kan beskrivas som ”kulturmarxister”.
Med detta sagt, finns det också skäl att överge begreppet ifråga. Standardverk om Frankfurtskolan och dess lärjungar, som Martin Jays Dialectical Imagination och Rolf Wiggershaus omfattande Die Frankfurter Schule: Geschichte. Theoretische Entwicklung. Politische Bedeutung använder inte beteckningen ”kulturmarxist”. Wiggerhaus talar om ”marxistiska samhällsteoretiker,” den term som personerna inom Frankfurtskolan själva använde. Förmodligen ansåg helt enkelt författarna att de saknade anledning att byta ut beteckningen mot ”kulturmaxister”.
Mer komplicerat blir det under kalla kriget och Sovjets ockupation av Östtyskland, då den tyska akademiska högern lyfte fram Frankfurtskolans självpåtagna marxism i syfte att misskreditera den. På 60-talet hade ”kulturmarxist” blivit ett skällsord inom Tysklands akademiska höger, där man hånade Frankfurtskolans företrädare för att vara högljudda, tveksamma intellektuella som bara låtsas vara marxister. Bakom anklagelserna fanns några sociala tänkare av viss dignitet, som Helmut Schelsky och sociobiologen Arnold Gehlen.
Ironiskt nog hade termen ”kulturmarxist” tjänat samma funktion som skällsord långt tidigare. Som jag nämnt förut så gick kommunisterna hårt åt Frankfurtskolan under mellankrigstiden på grund av dess livsstilsradikalism och vilja att vara ett nyskapande avantgarde. Man avfärdade dem (inte utan anledning) som ett exempel på borgerlig dekadens. Kommunisterna hävdade att vad dessa ”kritiska teoretiker” än gjorde så var det knappast att ägna sig åt Marx vetenskapliga socialistiska teori.
Ingen av de grupper som kritiserade Frankfurtskolan kunde dock ha någon aning om vilka framgångar som deras motståndare snart skulle uppnå när det gällde att ta över västerländska samhällen genom utbildning samt sociala och politiska institutioner.
Så Anders Breivik var långt ifrån den första att använda begreppet ”kulturmarxism” för att angripa sina meningsmotståndare.
Trots denna semantiska historia verkar det i alla fall för mig som att ”kulturmarxist” fortfarande kan användas på ett icke nedsättande och objektivt sätt. En sådan användning finns bland annat i diskussionen om begreppet på Wikipedia, som inte gärna kan vara skriven enbart av borgare eller författare på högerkanten.
Posten diskuterar en oenighet mellan William Lind och mig själv om huruvida kulturmarxister egentligen är marxister på något meningsfullt sätt eller ej. Lind anser att så är fallet, vilket jag bestrider. För att citera mig själv i Strange Death of Marxism: ”Kulturmarxister” har ”rört sig bortom marxismen … intagit en militant antiborgerlig hållning som fungerar oberoende av marxistisk ekonomisk teori”. Jag tror att de ska betraktas som kättare eller en utbrytargrupp ur en sekt.
Men vår debatt har ingenting med ideologi att göra, eftersom vi båda har nästan identiska politiska åsikter. Jag utgår helt enkelt från ortodoxa marxister när jag gör min bedömning, medan Lind verkar acceptera en bredare definition av begreppet marxist.
Jag har svårt att föreställa mig att grundarna av institutet, när de började det hela 1923, skulle ha motsatt sig att kallas ”kulturmarxister”. De definierade sig själva som sociala och kulturella kritiker och teoretiker som hade påverkats av marxismen. Varför skulle ”kulturmarxist” vara ett dåligt sätt att karaktärisera sin identitet före det att termen fått sin nuvarande nedsättande betydelse?
Likaså tycks det mig helt befogat att beskriva vänstergrupper och militanta organisationer av typen Southern Poverty Law Center (amerikanska Expo, översättarens anm.) som ”kulturmarxistiska”. De kan både ha och inte ha synpunkter på statlig styrning av ekonomin, men de är utan tvekan totalitära i sin strävan efter att förtrycka och förgöra människor som avviker från den accepterade diskursen i frågor om ras, kön, ”diskriminering” och liknande.
Och så ett sista argument för att fortsätta använda termen: Vi ska inte låta vänstern vinna ytterligare mark genom gapighet och utpressning. Under de senaste fyrtio åren har vänstern haft total kontroll över språkbruket – med möjliga undantag för de idag allmänt accepterade uttrycken ”politiskt korrekt” och ”War Against Christmas”. Vi övergav neger för svart och sedan för afroamerikansk, vi har hunsats till att kalla homosexuella för ”gay” och vi har tvingats hylla kulturellt och socialt sönderfall med ordet ”mångfald”.
Varför ska vi låta de ”antifascistiska” motståndarna till frihet i Europa och USA ta ifrån oss begreppet ”kulturmarxist” och istället använda deras egen smickrande beskrivning av sig själva?
Om de vill avvisa vår term för något som klingar bättre i deras öron, så har vi desto större anledning att hålla fast vid den.
En observation som gjorts av Schelsky för några decennier sedan håller fortfarande: När vänstern får tolkningsföreträde, då måste all diskussion ske på deras villkor.
Detta är naturligtvis anledningen till att vänstern hatar att begreppet politisk korrekthet har letat sig in i det allmänna språkbruket, liksom skälet till att de kämpar så hårt för att misskreditera användningen av War Against Christmas.
Låt oss nu inte ge upp ”kulturmarxism”! Vid det här laget låter det uppfriskande långt ifrån vänster.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt
