Gilla artikeln på Facebook
Det började 2006 med en rapport av Nicholas Stern och fortsatte samma år med en film som producerades av David Guggenheim och marknadsfördes av Al Gore, som också spelade huvudrollen. Snabbt hade politiker över hela världen hakat på och tävlade med varandra om att ta ”klimathotet” på det största allvar. Filmens tes var nämligen dels att klimatet kommer att förändras drastiskt med diverse katastrofala följder och dels, lika viktigt, att orsaken till detta, om det nu sker, är människans utsläpp av koldioxid.
Spindeln i nätet har varit den internationella vetenskapliga organisationen IPCC. Inför klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 avslöjades dessvärre genom en e-postläcka att IPCC arbetade med synnerligen ovetenskapliga metoder. Under de följande åren anmälde allt fler vetenskapsmän en avvikande uppfattning om människans och koldioxidens klimatpåverkan och det visade sig efterhand att påståendena som fördes fram i den upprörande filmen från 2006 inte stämmer.
Men trots tveksamheten kring människans klimatpåverkan fortsätter den politiska orkestern att spela – med en allt större intolerans mot dem som inte dansar med. Den skattefinansierade rörelsen av klimatalarmister koncentrerar sig inte längre på sina egna vetenskapliga argument, inte heller på motståndarnas – utan på de skeptiska vetenskapsmännen som personer. Den som söker på exempelvis climate sceptic och klimatskeptik för att hitta motargument till IPCC märker att klimatrörelsen har reserverat alla domäner man har kunnat tänka på, och fyllt dem med argument för sina teser och kritik mot dem som inte tror på den officiella definitionen av klimatfrågan. Den intellektuella tyska tidningen Die Zeit låter två av sina kvinnliga journalister ösa insinuant kritik över Hamburgs f.d. miljösenator, socialdemokraten Fritz Vahrenholt, som gjort misstaget att ”byta sida” och publicera en bok som kritiserar IPCC:s teorier. I Forbes Magazine förordar kolumnisten Steve Zwick att ledande klimatskeptikers hus skall brännas ned, för att visa dem hur fel de har.
Fler konferenser planeras
Den senaste klimatkonferensen i Köpenhamn blev inte särskilt lyckad, förmodligen tack vare e-postläckan som gjorde IPCC:s metoder kända. Nästa konferens skall hållas i indiska Doha.
Sveriges Radio berättar nu att i Doha ”behöver de första stegen tas för Durban Platform – det nya avtal som ska gälla efter 2020, och vars villkor behöver formuleras senast år 2015. Det är en överenskommelse från klimatförhandlingarna i Sydafrika i fjol, som alla länder anslutit sig till.” Det låter ju bra, då kan man anta att saken är klar. Men så väl var det ju inte. Hela meningen med att träffas var att bestämma vilka utsläpp av koldioxid som skulle tillåtas i olika länder. Men just detta med utsläppen – det hade man inte bestämt någonting om i Durban.
Målet även i Doha är ”bindande regler för utsläppen, och gemensamma regler för kontroll av utsläppen. Men ännu vet ingen hur det ska se ut, och detta är frågor som inte lösts vid tidigare försök. Durban Platform är ett nytt försök att plocka upp tråden som släpptes i Köpenhamn.”
Ekoredaktionen frågar sig själv: ”Vad är troligt att klimatmötet i Doha resulterar i?” svaret blir: ”Inte särskilt mycket.”
Hur som helst så kan skattebetalarna världen över gratulera svärmen av politiker, journalister, fotografer, intresseorganisationer m. fl. m. fl. till ytterligare en trevlig konferens på ytterligare en intressant plats. Kanske även hotell, gastronomi- och prostitutionsbranschen i de olika städerna bör skänkas en avundsam tanke.
På Dagens Ekos fråga om vad som hände med ”klimatfrågan” är mitt svar att den föll offer för en trovärdighetskris. Ni kan efterhöra med era kolleger i kvällspressen för att få reda på mer om hur detta känns.
