SYRIEN INIFRÅN: Manuel Ochsenreiter intervjuar en sårad soldat på ett militärsjukhus i Damaskus under sin reportageresa i Syrien förra året. Sjukhuset utsattes regelbundet för angrepp från rebellsidan som besköt det med bland annat granatkastare. © Manuel Ochsenreiter

Krigsförbrytelser vardagsmat för västs "moderata rebeller"

Publicerad 4 augusti 2013 kl 16.29

Intervju.Länder som USA och Sverige ger sig in på en farlig väg när de väljer att stödja beväpnade rebeller istället för att själva utkämpa sina krig. Den slutsatsen drar Manuel Ochsenreiter, tysk journalist och krigskorrespondent, som just nu befinner sig på reportageresa i konfliktens Syrien.
- Rebeller respekterar vanligen inte några krigslagar. De dödar, torterar och terroriserar civilbefolkningen, säger han i denna intervju med Fria Tider.

Gilla artikeln på Facebook

Manuel Ochsenreiter är chefredaktör för det tyska månadsmagasinet Zuerst! och har tidigare arbetat för bland annat den konservativa tidningen Junge Freiheit och Deutsche Militärzeitschrift. Han har rapporterat på plats från ett stort antal krigsskådeplatser, framförallt i Mellanöstern och det forna Jugoslavien.

Förra året var han i Syriens huvudstad medan det så kallade ”slaget om Damaskus” pågick. I sina artiklar om Syrien förmedlade Ochsenreiter en helt annan bild av den syriska konflikten än den gängse. Han konstaterade bland annat att rebellernas framgångar överdrevs av västerländska massmedia, som samtidigt undvek att rapportera om krigsförbrytelser begångna av rebellsidan. En av hans artiklar från den resan har översatts till engelska och publicerats i nättidskriften Quarterly Review.

Ochsenreiter är just nu tillbaka i Syrien på en andra reportageresa. Fria Tider har nått honom för en intervju.

Vilka intryck fick du när du anlände till Syrien? Hur var situationen?

När man åker in i Syrien över den libanesisk-syriska gränsen känns det inte som om man åker in i en ”krigszon”; situationen vid gränsen är lugn och välorganiserad. Motorvägen till Damaskus är säker och bevakas av den syriska armén.

Idag är situationen betydligt lugnare i den syriska huvudstaden än vad den var för ett år sedan, då rebellerna inledde en offensiv med det dramatiska namnet ”Damaskusvulkanen”. Det förekommer strider i vissa stadsdelar i Damaskus, framförallt i delar av Qabun och Jobar. Ibland går det att höra ljudet från striderna även i centrala Damaskus.

Andra delar av landet befinner sig under betydligt större press från rebellerna. Situationen har tagit en dramatisk vändning i vissa städer och byar nära gränsen till Turkiet, där rebeller från Nusra-fronten har trappat upp sina aktiviteter. Nusra-fronten är en militant gruppering som uppger sig vara en del av det ökända terrornätverket al-Qaida.

Hur stämmer den gängse mediabilden av den syriska konflikten överens med vad du har kunnat observera på plats?

Massmedias bild av Syrien stämmer inte alls överens med verkligheten. Det är en starkt vinklad beskrivning som förmedlas, vilket delvis är resultatet av dålig och lat journalistik men självfallet också av de stora - framförallt västerländska - mediabolagens politiska sympatier.

Jag ska ge dig ett exempel på lat journalistik: I juli 2011 hävdade vissa så kallade ”non-governmental organisations”, NGO:s, att en liberal lesbisk bloggerska hade kidnappats och arresterats av ”al-Assads säkerhetsstyrkor” i Damaskus. Alla stora medier publicerade den ”nyheten” rakt av, utan att göra några som helst egna efterforskningar. Senare visade det sig att den ”lesbiska syriska bloggerskan” i verkligheten var en överviktig, skäggig amerikan som bodde i Edinburgh. Det finns ett stort antal NGO:s som tillhandahåller starkt vinklad information om konflikten som massmedia sedan sprider utan att göra något kritiskt journalistiskt arbete.

Det har också förekommit att västerländska statliga TV-kanaler visat vad som påståtts vara direktsända videoklipp från Syrien. När det senare framkom att materialet inte alls var från Syrien, utan från Irak för flera år sedan, struntade de i att informera tittarna om det. Och när massmedia behöver ett foto för att illustrera en nyhet om någon påstådd massaker så plockar de inte sällan helt enkelt en bild från Irak eller Palestina. Det är ett slappt och ohederligt sätt att arbeta, men det fungerar. Samtidigt anklagas de journalister som reser till Syrien för att rapportera om vad som faktiskt pågår för att vara ”regimanhängare” eller något ännu värre.

Hur kommer det sig att USA, Storbritannien och Israel backar upp samma typ av islamistiska rebeller i Syrien som de strider mot på andra platser runt om i världen?

För västvärlden är det både bekvämare och billigare att använda sig av rebeller av det slaget i stället för att föra ett konventionellt krig mot Syrien. Det finns redan ett kontinuerligt inflöde av män och vapen till Syrien. Det enda man behöver göra är att stödja rebellgrupperna med pengar, underrättelser, logistik och träning.

Det förekommer flera olika agendor bland rebellgrupperna. I vissa fall bekämpar de till och med sina finansiärer. Till exempel betraktar al-Qaidas ledning väst som en ”nyttig idiot” som stärker al-Qaida genom att stödja deras verksamhet i Syrien. Samtidigt ser politiker i väst al-Qaida som ”nyttiga idioter” som destabiliserar den syriska regeringen. Tillvägagångssättet är inte nytt; vi har sett det tidigare i till exempel Afghanistan, där väst stödde radikala sunnimiliser som stred mot den sovjetiska ockupationen.

Vi ska inte glömma en annan viktig poäng: Rebeller respekterar vanligen inte några krigslagar. De dödar, torterar och terroriserar civilbefolkningen. Till och med de värsta organiserade reguljära arméerna har vissa verktyg och mekanismer för att hålla ordning på de krigsförbrytare som finns i deras led. Det finns normer och regler för hur krigsfångar ska behandlas och hur man undviker att skada civilas liv och egendom. Men några sådana mekanismer existerar inte inom de al-Qaida-liknande grupperna.

Vilka är de grupper som strider mot al-Assads armé? Finns det någon sekulär eller icke-islamistisk opposition?

Västmedia förmedlar ofta intrycket att det i nuläget finns två olika typer av rebeller i Syrien: De ”goda” moderata rebellerna och de ”onda” extremistiska. Politiker i väst hävdar att det är en god idé att förse de ”goda” rebellerna med vapen och utrustning så att inte de ”onda” kommer att dominera vad man kallar för den ”beväpnade oppositionen”. Men någon sådan tydlig uppdelning mellan påstått ”moderata” och ”extrema” rebeller finns inte i verkligheten.

Faktum är att den ”Fria syriska armén”, FSA, inte är mycket mer än ett ”varumärke” – en front för många olika rebellgrupper. På slagfältet är det inte FSA utan den al-Qaida-anslutna Nusra-fronten som är den ledande milisen. Men Nusra-fronten och FSA samarbetar; manskap och vapen roterar i viss utsträckning från den ena gruppen till den andra. Samtidigt förekommer det slitningar i relationerna, inte minst när det gäller hur stöldgods ska fördelas mellan grupperna.

Rebelledaren som tuggade på en syrisk soldats inre organ var för övrigt ingen ”extremist” enligt den gängse definitionen. Han är officer i ”moderata” FSA. Politikerna i väst borde åka till Syrien och prata med flyktingarna där; de skulle få höra att det inte är särskilt roligt att bli ”befriad” av FSA eller Nusra-fronten. När jag har besökt områden som FSA haft kontrollen över, men som den syriska armén tagit tillbaka, har jag ofta sett uppmaningar om att utrota kristna, alawiter och shiamuslimer klottrade på väggarna. Men jag har aldrig sett några slagord för demokrati och frihet på husfasaderna.

Hur behandlas minoriteterna i Syrien i dag, och hur tror du att de kommer bli behandlade om den nuvarande regeringen faller?

Syrien är en sekulär stat; vilket är anledningen till att landet är illa omtyckt bland Gulfländernas sunnimuslimska monarkier. I Damaskus protesterar syrier jag känner mot den sekteristiska splittringen av landet under pararollen ”Min sekt är Syrien”. Deras idé är att lojaliteten mot nationen måste gå före religiösa tillhörigheter. De är sunnimuslimer, kristna och alawiter, men framför allt syrier. De undviker att diskutera religiösa meningsskiljaktigheter och menar att den nationella identiteten inkluderar landets mångreligiösa historiska karaktär.

Syriens fiender strävar efter att splittra nationen. För att lyckas med det underblåser de detta konstgjorda, sekteristiska krig. Västliga ledare och deras arabiska allierade skulle gärna se en uppdelning av Syrien i självständiga sekteristiska enheter, vilket skulle tillintetgöra Syriens roll som en regional kraft. De kristna och alawitiska minoriteterna har redan fått känna på de västunderstödda sunnirebellernas hat. Kyrkor plundras och förstörs; kristna och alawiter dödas för sin tros skull. Men vi ska inte glömma att även sunnimuslimska syrier som tar avstånd från rebellgrupperna utsätts för våld. I jihadisternas ögon är de medlöpare och förrädare.

Hur tror du att konflikten kommer att utveckla sig?

Det är viktigt att komma ihåg att det som pågår i Syrien inte är ett inbördeskrig, utan snarare vad jag vill beskriva som ett ”proxykrig”. Främmande stater förser rebellerna med vapen, träning och proviant så att de kan fortsätta angripa civila och landets säkerhetsstyrkor. Den syriska armén lyckas ganska bra på marken. Under de senaste månaderna har de vunnit flera viktiga strider. Men så länge som väst och arabmonarkierna upprätthåller sitt stöd till rebellsidan kommer kriget att fortsätta. Ingenting tyder på att den blodiga utvecklingen kommer att brytas snart. Samtidigt har Syrien stått emot angreppen i två år. Under mina besök i landet har jag fått se ett starkt samhälle, en armé med hög stridsmoral och en civilbefolkning som anpassat sig till en fruktansvärd situation på ett beundransvärt sätt.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.