Stata Center vid Cambridge i Massachusetts är ett av Frank Gehrys mest kända verk.

Monumentala egon

Roger Scruton om arkitekterna som bygger minnesmärken över sig själva

Publicerad 20 april 2012 kl 10.00

Gilla artikeln på Facebook

 
Arkitekten Frank Gehrys förslag till minnesmärke över Eisenhower har väckt upprörda känslor i USA. Det föreslagna minnesmärket är en jättelik ansamling av fula metallväggar, täckta med reflektioner över den före detta presidentens enkla bakgrund. Om monumentet uppförs kommer det att vanställa en av Washingtons viktigare allmänna ytor.

Kontroversen illustrerar hur svårt det har blivit att uppföra ett smakfullt offentligt minnesmärke i vår moderna tid. En enkel gravsten är en sista, kärleksfull hälsning från den lilla krets av personer som på allvar saknar den bortgångne. Men ett offentligt minnesmärke är något annat. Syftet med ett sådant är inte bara att hedra en avliden person som gjort sitt land stora tjänster. Ett offentligt monument ska också vara en hyllning till nationen som sådan och bidra till att göra vårt land till något mer än bara en plätt jord. Det ska påminna oss om våra plikter mot fosterlandet och att vi alla har del i dess framgångar. Det offentliga minnesmärkets innersta mening är inte ”han” eller ”hon”, utan ”vi”. Ett väl utfört monument bryter inte av mot omgivningen, utan bidrar på ett elegant och värdigt sätt till en harmonisk helhet.

Det finns många sådana monument i Washington. Men de uppfördes i en annan tid då arkitekter och skulptörer fortfarande respekterade stadsmiljön och minnesmärkets syfte. De satte anspråkslöst sina verk, och inte sig själva, i centrum. Genom att anlita Frank Gehry har emellertid Washington valt en annan väg och skrivit under på en modern uppfattning av arkitektens roll. Den som förstår detta inser också att det var ett allvarligt misstag att välja Gehry.

Det planerade monumentet, med dess stora skärmar och tillhörande texter, avbildar Eisenhower som en liten barfota pojke som förundras över att presidentämbetet som genom ett mirakel tilldelats honom. Eisenhowers efterlevande anser att detta förminskar den före detta presidenten. Och det är precis vad monumentet syftar till. Tanken är att upphöja arkitekten på Eisenhowers bekostnad. Det föreslagna monumentet är, precis som allt Frank Gehry någonsin ritat, framförallt ett minnesmärke över honom själv.

Detta är, menar jag, anledningen till att moderna monument nästan undantagslöst blir besvikelser. Istället för att, som förr, sätta uppdragsgivarens intressen främst och sträva efter att göra det offentliga rummet tilltalande för alla, ser sig våra tiders arkitekter som konstnärer som har rätt att ge sina skapande impulser fritt utlopp, alldeles oavsett om resultatet passar in i stadsbilden eller ej. Sådana minnesmärkens innersta mening är inte ”vi”, utan ”jag”. Och detta ”jag” – arkitektens ego – växer sig större för varje verk han färdigställer.

Gehry tillhör en liten exklusiv skara stjärnarkitekter som ser det som sin uppgift att rita byggnader som sticker ut från omgivningen och väcker uppmärksamhet genom att chocka förbipasserande. Dessa arkitekter tycker om när deras verk upprör, eftersom de då kan utmåla sig själva som originella konstnärer som den okunniga och bondaktiga allmänheten inte begriper sig på. Deras förakt för vad vanligt folk tycker förstärks av de protester de möter under utövningen av vad de betraktar som sitt kall – nämligen att skräpa ned våra städer med fula objekt som bär deras kännetecken. De flesta sådana stjärnarkitekter – som till exempel Daniel Libeskind, Richard Rogers, Norman Foster, Peter Eisenman och Rem Koolhaas – har beväpnat sig med ett rikligt förråd av pretentiöst struntprat. Denna arsenal av klyschor tillgriper de varje gång som det blivit dags för dem att förklara sin storhet för människor som annars knappast hade kunnat se den. Och tyvärr fungerar det. Våra beslutsfattare låter sig lätt luras att tro att de spenderar våra skattemedel på originella och världsomdanande mästerverk.

Det som framförallt kännetecknar Gehrys så kallade “mästerverk”, som till exempel det absurt dyra Guggenheimmuseet i Bilbao, är att de inte harmonierar med omgivningen utan ”utmanar” den. Gehry bygger inte för andra människor utan för sig själv. Ett tydligt exempel på detta är Stata Center vid Massachusetts Institute of Technology, en slags märklig karikatyr av en byggnad som parodierar vedertagna uppfattningar om hur väggar och fönster ska se ut, och som redan har börjat läcka och spricka på sina ställen. Boston Universitys före detta rektor John Silber tar upp Stata Center i sin bok Architecture of the Absurd och beskriver byggnadens alla tillkortakommanden, som fördyringar och orimligt höga underhållskostnader.

Eftersom Stata Center skulle samla vetenskapsmän från MIT på en och samma yta bestämde sig Gehry för att utforma byggnaden på ett sätt som skulle uppmuntra dem att interagera med varandra, utbyta idéer och förstärka varandras kreativitet. Han såg därför till att eliminera innerväggar och avskilda utrymmen. Byggnadens interiörer flyter samman i öppna ytor som förlänas ett tomt och sterilt intryck av de skrikiga, barnsliga färgerna.

Gehrys tillvägagångssätt påminner om när Le Corbusier ritade ett sjukhus i Venedig som inte skulle ha några fönster och bara dörrar som öppnades inåt, eftersom detta, enligt honom, skulle ge patienterna lugn och ro och påskynda deras tillfrisknande. Det är uppenbart att Gehry aldrig kan ha bekymrat sig om att observera hur verkliga människor faktiskt fungerar. I verkligheten behöver vetenskapsmän väggar, avskildhet och lugn och ro för att kunna komma på idéer som de sedan kan utbyta med sina kollegor. På motsvarande vis behöver sjuka människor luft, ljus och utsikt från fönster för att kunna tillfriskna. Det är tydligt att Stata Center inte lämpar sig för något praktiskt ändamål, utan bara för att skapa uppmärksamhet kring Frank Gehry.

Eftersom vi lever i ett kändisfixerat tidevarv lönar sig den här typen av megalomani. Offentliga tjänstemän som måste beställa ett minnesmärke vänder sig gärna till en ”stjärnarkitekt” eftersom de då kan vara säkra på att förståsigpåarna i kultureliten inte kommer att kritisera dem. Och om allmänheten råkar vara missnöjd med resultatet kan de försvara sig genom att hänvisa till att alla ”experter” tycker att de har gjort ett utmärkt val. Ju viktigare ett projekt är, desto större är risken att det kommer att anförtros en ”stjärnarkitekt” som kommer att se till att slutresultatet ser fullständigt absurt ut och bryter av rejält mot omgivningen. Allt för att tillförsäkra arkitekten maximal uppmärksamhet.

Jag tillbringade nyligen några dagar i Budapest, en stad som är full av monument. I nära nog varje park står det någon skäggprydd herre på en sockel, som en hyllning till den ungerska poesins värde, den ungerska musikens skönhet eller till åminnelse av uppoffringar som gjorts för någon stor ungersk sak. Bland de ungerska monumenten återfinns reliefer på väggar som avbildar soldater på väg ut i strid eller ansikten som framträder mot bakgrund av landets flagga. Parker avgränsas av klassiska kolumner. Gator förlänas värdighet av välvda bågar. Monumenten sticker inte ut, deras syfte är inte att dra uppmärksamheten till sig. Tvärtom tycks Budapests monument snarare ha sin uppmärksamhet fästad på staden och dess invånare, ungefär som en far som vänligt betraktar sina barn medan de leker. Minnesmärkena präglas av glädjen i att vara en del av något större och känslan av att ha förlikat sig med tanken på att ge sitt liv för fosterlandet om det skulle krävas. Sådana monument är raka motsatsen till vad Gehry sysslar med. Konstnärerna och arkitekterna som en gång byggde dem är sedan länge glömda. Monumenten avviker inte från den omgivande bebyggelsen i stil eller val av material. Man får intrycket att de avbildade personerna är nöjda med att förbli i bakgrunden, som en bekräftelse på att deras arbete är slutfört.

Jag är övertygad om att det finns arkitekter och skulptörer som delar den synen på monumentets funktion. För ett patriotiskt sinnat folk är det naturligt att vilja se sitt förflutna representerat i stadsmiljön, som ett gemensamt tecken på vår tacksamhet gentemot dem som gått före oss och som ett erkännande av deras roll i vårt nationella liv. Vi måste ta avstånd från den kändiskult som leder till att viktiga uppdrag anförtros personer med uppblåsta självbilder. Istället bör vi anlita ödmjuka arkitekter och konstnärer. Minnesmärken ska inte byggas av personer som är ute efter uppmärksamhet för egen del, utan av människor som är nöjda med att låta sitt hantverk tala för sig och skapa verk som harmonierar med omgivningen.

Det ser ut som om det misstag man begått i Washington kan komma att rättas till av kongressen. Låt oss i så fall hoppas att det inte stannar där, utan att man också tar tillfället i akt att rätta till ett långt allvarligare misstag – nämligen det att betrakta byggnader och monument som uttryck för arkitekters privata konstnärliga hugskott, istället för byggstenar i vårt gemensamma hem.

ROGER SCRUTON

Roger Scruton (hemsida) är konservativ skriftställare och filosof. Han disputerade vid University of Cambridge 1972 och har skrivit ett trettiotal böcker om framförallt västerländsk kultur varav en, Kultur räknas, har utgivits på svenska.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ulf Kristersson: Svenska elever behöver lära sig arabiska

Fördömde även våldsbrotten i sin barndomsstad Malmö. "Det är som en scen ur en gangsterfilm. Men det är vardag i landets tredje största stad.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.