– Delar av flyttningen görs i mycket hög hastighet. De ”sprintar” genom Europa och tillryggalägger 20 mil om dagen, på våren till och med 30 mil per dag. Men sedan fortsätter de inte direkt till vinterkvarteren, utan stannar på vägen, mycket längre än de skulle behöva för att bara lägga upp nytt flygbränsle, säger Thord Fransson, som forskar i fågelflyttning vid Naturhistoriska riksmuseet i ett pressmeddelande.
Studien, som gjorts i samarbete med forskare vid Zoologiska institutionen vid Stockholms universitet och en ringmärkare, publiceras i senaste numret av Journal of Ornithology och visar att de svenska rosenfinkarna tar sig ända till Indien.
Höstflyttningen sker längre norrut än vårflyttningen, förmodligen för att undvika delar av Centralasiens öknar, när de är som torrast. Men fåglarna gör upp till månadslånga uppehåll vid Himalayas utlöpare, förmodligen för att utnyttja någon lokal födokälla.
Väl framme i vinterkvarteren fortsätter de att röra på sig.
– Det här är långt från den klassiska bilden vi har av flyttfåglar; att de häckar här och sedan flyttar närmsta vägen till en specifik övervintringsplats. Det är intressant med den utdragna flytten, med den stora kontrasten mellan snabb och långsam flytt, att de har olika rutter höst och vår och rörligheten under vintersäsongen, säger Thord Fransson.
Rosenfinken, vars revirsång av fågelskådare skämtsamt brukar uttydas som ”Pleased to meet you”, är en sent invandrad art, som bara funnits i Sverige sedan 1950-talet. Den är en av mycket få svenska fågelarter som flyttar österut.
Forskarna kunde följa flyttningen med så kallade ljusloggar, som de fäster på fågelns rygg. Loggen består av en ljussensor, ett mikrochip och två batterier och väger bara 0,8 gram. Genom att den mäter och lagrar ljusintensiteten över tid, kan forskarna räkna ut var fågeln befunnit sig.
– Nu har vi fått en vägvisning och en tidtabell. I nästa steg skulle det vara spännande att ta reda på vad som får rosenfinkarna att stanna så länge på vissa platser, säger Thord Fransson.
