Nya invandringssiffrorna
GULDKANTAT INTÅG: Lågutbildade bidragstagare från tredje världen dominerar invandringen till Sverige – och det är inte billigt. Nu visar en ny bok att kostnaden är mer än fem gånger så hög som regeringens experter hävdar.

Invandringen kostar 250 miljarder per år

Publicerad 18 april 2014 kl 17.39

Samhälle. Regeringens utredare hävdar att invandringen kostar mellan 45 och 60 miljarder per år. Men nu visar en ny bok att kostnaden istället uppgår till 250 miljarder kronor, och att tidigare studier helt bortser från flera utgiftsposter som är svåra att beräkna – istället för att göra en uppskattning.
 "Att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, skriver Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, i sin nya bok "Låsningen".

Dela artikeln

© Youtube

Jan Tullberg, docent i ekonomi, presenterar häpnadsväckande uppgifter om invandringens kostnader i en ny bok. Samtidigt visar han en rad brister i tidigare studier.

© Författaren

"Låsningen" finns att köpa på Adlibris och Bokus, men går även att ladda ned gratis på författarens hemsida.

Detta är en artikel från Fria Tider Plus. Den finns tillgänglig gratis för allmänheten som exempel på vårt Plus-innehåll. Teckna en Plus-prenumeration här – för endast en krona per dag.

I massmedia beskrivs invandringen typiskt sett som berikande för Sverige, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringens kostnader är däremot en tabubelagd fråga som sällan tas upp till diskussion. Det har emellertid gjorts ett par försök att sätta en prislapp på invandringen under det senaste decenniet.

För drygt tio år sedan uppskattade ekonomiprofessor Bo Södersten (DN 2003-12-28) att nettokostnaden för invandringen uppgick till 2-3 procent av bruttonationalprodukten (BNP), eller en årlig kostnad på 40-50 miljarder kronor. Några år senare, i en studie publicerad 2009, kom professor Jan Ekberg fram till en nettokostnad på mellan 1,5 och 2 procent av BNP för år 2006, motsvarande 45-60 miljarder kronor.

Nu sällar sig ekonomen Jan Tullberg, tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och docent i ekonomi, till skaran av ekonomer som gjort försök att beräkna invandringens kostnader. I den nyutgivna boken ”Låsningen – en analys av svensk invandringspolitik” uppskattar Tullberg att nettokostnaden för invandringen under 2013 uppgick till 250 miljarder kronor, vilket är ungefär 7 procent av Sveriges BNP.

Att Tullbergs siffra är väsentligt högre än den Ekberg kom fram till 2009, baserat på data från 2006, beror till viss del på att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013, som Tullberg tar till utgångspunkt. Men skillnaden beror framförallt på att Tullberg har beaktat en rad faktorer som Ekberg valt att bortse från.

Den största kostnadsposten som Tullberg försökt uppskatta, men som Ekberg inte tar med, avser så kallade undanträngningseffekter. Dessa utgör hälften – 125 miljarder kronor – av den nettokostnad Tullberg räknat fram. Det handlar om kostnader som uppstår genom att svenskar i viss utsträckning ”trängs undan” när invandrare tar i anspråk resurser som annars hade kunnat disponeras av svenskar, som till exempel jobb och bostäder.

– I de fall som invandrare arbetar skulle de arbetena kunnat gå till svenskar istället, om jobben inte är vad man kallar komplementära, det vill säga sådant som svenskar inte kan göra. Men det är sällan fallet, det handlar för det mesta om jobb av substitutkaraktär som svenskar hade kunnat ta, förklarar Tullberg när Fria Tider ringer upp. Han utvecklar resonemanget i sin nya bok:

”Invandrare har sällan en unik kompetens utan de flesta har högst normala jobb som att köra taxi eller jobba som biträde i vården. Tanken att invandrares yrkeskompetens och därmed arbetsinsatser är unika bygger på ett missförstånd. Amerikaner skulle inte bli utan tomater om farmarna inte längre hade tillgång till illegal mexikansk arbetskraft. Tomaterna skulle troligtvis öka i pris så att inkomsterna för odlarna räcker till löner som lockar amerikanska arbetare, men konsumenten skulle också behöva betala mindre i skatt till arbetslösa amerikaner.”

Ekberg väljer emellertid att helt bortse från sådana effekter.

En annan skillnad mellan Tullbergs och Ekbergs analyser är att Tullberg har tagit i beaktande att invandrare tar mer resurser i anspråk på områden som skola, sjukvård och rättsväsende. Ekbergs uppskattning bygger däremot på antagandet att invandrare inte är överrepresenterade i brottslighet eller kostar mer i skola och omsorg.

När det gäller kriminalitet konstaterar Tullberg att de studier som gjorts på området klart visar att invandrare är klart mer brottsbenägna än svenskar. Överrepresentationen är särskilt stor när det gäller grov brottslighet, som medför stora kostnader. Enligt Tullberg hamnar man fel om man inte beaktar det. I sina beräkningar viktar han därför, till skillnad från Ekberg, upp invandrarnas andel av rättsväsendets kostnader.

”[Jag viktar] upp kostnader för kriminalitet till 2 för invandrare och behåller vikten 1 för svenskar. Motiveringen är att invandrarna är proportionellt mer kriminella än svenskar med en faktor 2,5 för generell kriminalitet och drygt 4 för tung kriminalitet”, skriver Tullberg.

Detsamma gäller vården och skolan. Där viktar Tullberg upp invandrarnas kostnader med en faktor på 1,25, vilket innebär att en invandrare i snitt beräknas kosta 25 % mer än en svensk på de områdena.

– Det finns många tecken på att det finns merkostnader här, även om de är svåra att kvantifiera. Inom vården allokerar man mer pengar till primärvårdsenheter som ligger i invandrartäta områden. Och samma sak med skolan. Här finns kostnader, bland annat i form av att skolor med hög invandrarandel får extra anslag, säger Tullberg, som tror att den faktor på 1,25 som han har valt är en konservativ uppskattning av merkostnaderna.

Ekberg och Tullberg skiljer sig också åt när det gäller synen på hur barn med en invandrad och en svensk förälder bör behandlas i statistiken. Ekberg väljer att hänföra kostnaderna för sådana barn helt och hållet till gruppen svenskar. Tullberg anser däremot att det logiska är att fördela kostnaderna lika mellan invandrarkollektivet och svenskarna.

”Både mina och Ekbergs fördelningsnycklar är grova och utan anspråk på exakthet. Att inte justera genom olika viktningar är att acceptera en neutral uppdelning, alla ges vikten ett, trots att gruppers offentliga konsumtion skiljer sig åt. Det finns överväldigande data på att skillnader finns, men att konkretisera dessa till enkla fördelningsregler blir ungefärligt. Men att blunda för problem är ingen lösning. Det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel”, sammanfattar Tullberg.

Jan Tullbergs nya bok blev tillgänglig för försäljning på Adlibris och Bokus idag. Den behandlar inte bara ekonomiska frågor utan även ett flertal andra aspekter av invandringsdebatten.

”Den här boken tar upp de centrala frågorna kring invandring. Här finns väsentliga fakta och resonemang i den förmodligen viktigaste framtidsfråga som svenska folket kan bestämma över. Här diskuteras en mångfald dåliga beslut som resulterat i en situation som gradvis förvärras. Etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Detta gör att det blir lika svårt att diskutera invandring i Sverige som sex i drottning Victorias England. Det är därför ett samhällsansvar för medborgarna att sätta sig in i invandringsfrågan och fundera igenom vad som är en förnuftig politik”, skriver Tullberg i bokens baksidestext.


Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.