Gränspolisen i södra Sverige handlägger årligen ett 20-tal ärenden gällande människosmuggling. Men under 2015 inleddes 105 sådana förundersökningar med tyngdpunkt på hösten.
Bara mellan 9 september och 31 december var antalet 64 och hittills i år har 34 förundersökningar inletts.
– Människosmugglingsärenden är komplicerade och omdiskuterade. Vi vill lyfta och belysa frågan i syfte att man ska tänka efter före för att vara medveten om att man kan bli föremål för brottsmisstanke med allt vad det innebär, säger inspektör Johan Jönsson, utredningsansvarig i Skånepolisens Alma-kommendering.
Att hjälpa någon som saknar tillstånd för inresa eller vistelse i Sverige att resa in i landet eller att passera genom riket är nästan alltid straffbart enligt utlänningslagen. Den som tar sig till ett land för att söka asyl begår däremot inget brott. Att hjälpa någon olovligen in i Sverige är att betrakta som människosmuggling, oavsett om det sker mot betalning eller ideellt.
Om det uppstår en misstanke om att det pågår människosmuggling när polisen möter människor som vill söka asyl i Sverige är varje polis skyldig att rapportera och utreda detta. Varje bedömning av om en händelse utgör ett brott eller inte utgår från omständigheterna i det enskilda fallet. Fråga om exempelvis uppsåt avgörs av åklagare och ytterst av domstol.
– Initialt vid misstanke om människosmuggling blir man frihetsberövad till dess de initiala utredningsåtgärderna är färdigställda. Har man en fast adress kan man ibland slippa en häktning och försättas på fri fot i väntan på påföljd. Nästan alla förundersökningar som polisen redovisar till Åklagarmyndigheten ger fällande domar. Eftersom det är fritt fram för människor att söka asyl i Sverige kan man bara spekulera i varför man väljer att anlita människosmugglare, säger Johan Jönsson.
