När invandringskritiker talar om hur de aktivt motarbetas av etablissemangsmedia möts de inte sällan av påståendet att de bara hittar på, eller rent av är paranoida. Även en vänster vilken länge slukat mediekritiker som Chomsky och Pilger låtsas plötsligt att västvärldens medier är höjden av objektivitet och saklighet. Nu har vi dock svart på vitt att så inte är fallet.
Björn Häger är journalist och forskare. I boken "Problempartiet" presenterar han resultatet av en akademisk studie kring hur Sverigedemokraterna behandlades av riks- och Skånemedier inför valet 2010. En studie vars källmaterial bland annat består av intervjuer med ett tjugotal tongivande journalister, och vars resultat entydigt visar att etablissemangsmedia betraktar SD mer som en fiende än som ett parti vilket ska bevakas på samma villkor som alla andra.
Häger tittar både på olika mediers policybeslut och hur de i praktiken behandlat SD. I fråga om det förra kan han till exempel berätta att de båda public service-bolagen SVT och SR stämplade SD som "främlingsfientligt" och utifrån detta gjorde tolkningen att man i enlighet med det så kallade demokratiuppdraget hade som sin uppgift att bekämpa partiet. Vilket man sedan bland annat gjorde genom att utestänga det från den stora partiledardebatten inför valet, trots att både Kristdemokraterna och Miljöpartiet tidigare tillåtits delta i den debatten innan de ännu fått sina första riksdagsmandat. TV4 intog dock en något mindre fientlig attityd sedan man rådgjort med en statsvetare vilken bedömde SD som ett demokratiskt parti.
I dagspressen var de stora kvällstidningarna mest öppna i sitt motarbetande av SD. Både Expressen och Aftonbladet bedrev ju regelrätta kampanjer mot partiet. Aftonbladet hade sin "Vi gillar olika"-kampanj och Expressen prydde på valdagen sin förstasida med en ihopskrynklad SD-valsedel slängd i rännstenen, tillsammans med uppmaningen: "Idag röstar vi för Sverige mot främlingsfientligheten". Båda tidningarna använde den värdeladdade benämningen "främlingsfientligt" om SD inte bara i ledare utan även på nyhetsplats.
På ett mindre uppenbart sätt motarbetades också SD, konstaterar Häger, genom att partiet ofta diskuterades eller omskrevs utan att dess egna representanter fick komma till tals. Att helt stoppa eller censurera deras annonser var ytterligare en metod för mediernas motstånd. Jan A. Johansson, chefredaktör på Skånska Dagbladet, berättar att han stoppade en SD-annons bara för att den innehöll det väl belagda, men politiskt inkorrekta, konstaterandet att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Ett särskilt kapitel i boken ägnas sedan åt Jimmie Åkessons stort uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet som publicerades under rubriken "Muslimerna är vårt största utländska hot" (en rubrik Aftonbladet själva hade satt, men som Åkesson gång på gång fick stå till svars för). Kring denna förekom många skamligheter. Aftonbladet själva försökte inte bara genom rubriksättningen göra den mer kontroversiell än vad den faktiskt var, utan hävdade också att man publicerat den trots att de egna juristerna avrått från publicering med hänvisning till att det kunde handla om hets mot folkgrupp. Vilket antingen var rent ljug eller så ett tecken på att tidningens jurister är av den mindre kompetenta sorten, för JK Göran Lambertz fastslog: "Det är ingen som helst tvekan om att det inte går över den brottsliga gränsen."
Både Aftonbladet och SvD gjorde dessutom uppföljningar där man på nyhetsplats (!) pekade ut påstådda felaktigheter i debattartikeln, vilket var något som nu även framstående journalister tar avstånd ifrån. SvD:s Tobias Brandel konstaterar: "Vinkeln höll ju inte", och Niklas Orrenius säger om uppföljningsartikeln i Aftonbladet: "Det blev väldigt tydligt att den här tidningen på nyhetsplats bekämpar det här partiet."
Att motståndet mot SD bottnar i journalisternas egna inställning är dock uppenbart. De är nästan samtliga öppna med sitt starka ogillande, för att inte säga hat. Flera av dem klassificerar SD som ett "odemokratiskt" parti; ett parti som "utmanar det demokratiska systemet". Än fler ser etiketten "främlingsfientligt" som en självklarhet. Niklas Orrenius är i stort sett den enda som är kritisk mot den: "Etiketten har man bara för att visa att det är ett parti som man tar avstånd ifrån."
Dessvärre är det inte bara bevakningen av just SD utan av hela invandrings- och mångkulturområdet som påverkas negativt att journalistkårens inställning, vilket Häger också kommer in på. Han konstaterar: "Flera beskriver i intervjuerna hur medierna håller tillbaka i vissa känsliga frågor, som kopplingen mellan invandring och kriminalitet, eller när tolerans för andra kulturer kommer i konflikt med kvinnors rättigheter, som hedersrelaterat våld och fundamentalistiskt kvinnoförtryck. Då är det som om problemen inte finns." Redan citerade Jan A. Johansson är helt öppen med att han helst undviker att publicera nyheter om invandrarbrottslighet "därför att vi vet att det ställer till sådan helvetes skada för samhällsutvecklingen". Ändå ansluter sig flertalet av de intervjuade i teorin till principen om konsekvensneutralitet; alltså att media ska publicera nyheter utan hänsyn till vilka konsekvenser det kan få i samhället. (Lena Sundström och DN:s Henrik Brors är de enda som helt avvisar principen.)
Men varför är då journalistkåren så fientlig mot SD? Boken gör tyvärr ingen djupdykning i denna intressanta fråga, men berör den i alla fall lite och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger något som jag tror rymmer en stor del av förklaringen: "Om jag tar mig själv som exempel, jag kommer från en liten stad där man till slut känner att inskränktheten håller på att ta kål på en. Det skapar en längtan till urbanitet, man tar sig till storstäder. Det präglar ens värderingar. Då har man lämnat Sverigedemokraternas målgrupp, deras målgrupp är dem som blir kvar. Och journalister i storstäderna har en sak gemensamt, de har inte blivit kvar. Journalister vill ofta vara en del av det moderna och urbana Sverige." Sättet på vilket Helin här ställer småstad mot storstad är givetvis djupt fördomsfullt, men den egna mentaliteten får man anta att han beskriver korrekt.
Slutligen innehåller Hägers bok en riktigt intressant undersökning om vilka åsikter de intervjuade journalisterna anser vara berättigade till objektiv behandling i media. Det visar sig här att 24 av 26 (i teorin) anser det fullt legitimt att förespråka en minskning av invandringen, men bara 9 tycker det är fullt legitimt att motsätta sig mångkultur. Endast 5 anser det fullt legitimt att utmåla muslimer som det största hotet mot dagens Sverige. Mest kontroversiellt är det dock uppenbarligen med rena faktauppgifter, för det bevisade faktum att invandrare våldtar mer än infödda svenskar tycker ynka 3 journalister är något som får påpekas i media...
Sammanfattningsvis är Problempartiet en mycket viktig liten bok som jag önskar att så många som möjligt skulle läsa. Trots den akademiska bakgrunden är den nämligen ganska lättläst, och den är ju det bästa tillhygge du kan ha nästa gång någon kommer dragande med åsikten att media alltid skildrar verkligheten objektivt.
MAGNUS JOHNSSON
Magnus Johnsson skriver regelbundet på Blogg 295.
