I en mycket citerad krönika, publicerad på SvD, skriver Qaisar Mahmood om det - som han ser det - problematiska med att i det offentliga samtalet dela in människor i kategorier grundade på etnicitet. Även antirasister använder ofta, naturligtvis utan att mena någonting illa med det, en rad begrepp som bygger på att människors hudfärg tillåts att bli viktig. Så ska det naturligtvis inte vara, menar Mahmood och skriver att inte heller grupper med progressiva syften ska falla i fällan och tala på ett sådant sätt att de själva placerar människor i bestämmande kategorier. Annars riskerar man att skada den antirasistiska kampens trovärdighet.
Det måste till nya gemenskaper där in- respektive utträde görs frivilligt, enligt Mahmood. Föga förvånande är det svenskheten som måste stöpas om när han föreslår en ny anda för det offentliga samtalet. Den syn som präglar svenskheten i dagsläget inkluderar etnicitet på ett sätt som inte är acceptabelt. I den nya svenskhet som Mahmood vill se spelar etnicitet ingen roll; den gemenskap som begreppet fångar är baserad uteslutande på medborgarskap och inte några andra egenskaper.
Åsikterna som Mahmood för fram är knappast unika, men infallsvinkeln har roterat åtminstone några grader. Det som problematiseras här är faktiskt även om svenskhetens disposition fortfarande kvarstår som det stora problemet identitetsbaserade kategorier som sådana. Faktum är att ett argument som det som nu framförs i åtminstone något avseende går i polemik med hela idén om det mångkulturella samhället. Just hur termen mångkulturellt samhälle är sammansatt låter förstå att det åsyftar en samhällsmodell där ett antal olika kulturer - eller identiteter om man så vill - tillåts att samexistera inom ett lands gränser.
Ett litet skifte har alltså skett. Det som problematiseras här är identitetsbaserade kategorier som sådana; även icke-svenska. En reflektion är att detta kan vara ett förspel till ett nytt kulturbegrepp, där fokus ligger på det individuella snarare än någonting som måste förstås som kollektiv. Å andra sidan är inte heller det greppet unikt. När dåvarande Axess-redaktionen häromåret gick ut och kritiserade multikulti var den polemiska udden riktad mot identitetskoncept som inte bygger på det individuella initiativet.
Men samtidigt kan konstateras att artikeln likväl är business as usual. En svensk identitet där etnicitet tillåts att vara en viktig faktor kvarstår som boven i dramat, och att artikelförfattaren avslutar med att föreslå att det är svenskheten som radikalt måste stöpas i en ny form, är bara alltför välbekant.
Emellertid står artikelförfattaren och hans gelikar här inför ett både stort och krävande arbete. Identitet svarar för människors uppfattning om vilka de är, och hur identiteten är sammansatt reflekterar hur människor betraktar sig själva. Att etnicitet tas upp i ett samtal om den svenska identiteten, signalerar att svenskar betraktar sig som bland annat etniskt svenska. Till skillnad från ett skattesystem eller etableringsrätten inom vården är det ingenting som går att ändra under en mandatperiod, oavsett hur ambitiös man är rent politiskt. Nu är det också fallet att identitet ingalunda är begränsat till etnicitet. Vanligtvis brukar även språk, religiös tillhörighet och kulturell disposition räknas in som viktiga faktorer. Men att tro att etnicitet kan utmönstras som identitetsmässig bas utan vidare, är ett tecken på arrogans hos den som är oklok nog att föreslå det. I synnerhet när vi talar om Sverige, där just etnicitet historiskt sett har varit helt avgörande.
Men det skulle naturligtvis vara fel att anse etniciteten vara av ringa värde även om vi inte begränsade oss till ett svenskt sammanhang. Precis som har påvisats av bland andra Pat Buchanan och Samuel Huntington spelar etnicitet roll också inom den amerikanska kontexten, vilket naturligtvis inte är märkligt när man överväger att landet grundades av vita anglosaxiska protestanter. Omvärldens bild av USA må ännu vara präglad av idén om smältdegeln, men den bilden har varit inaktuell under ett antal decennier vid det här laget.
Att förhålla sig på ett arrogant och okunnigt sätt inför etnicitetens oumbärliga roll i identitetsbegreppet är dock en sak. En helt annan är att från det dra slutsatsen att svenskheten måste reformeras. Det skulle alltså ge svenska politiker och intellektuella rollen att för svenskarnas räkning mejsla en helt ny bild av hur vi betraktar oss själva. Det är ett ganska stort mandat. Men det skulle inte bara handla om att införa en nyordning. Precis lika mycket skulle det innebära att en gammal kommer att raseras.
Det skulle inte minst innebära att svenskarnas identitet öppnas upp till att bli ett experimentfält för obskyra ideologer. Precis på samma sätt som familjelivet en gång, och med katastrofala konsekvenser, gjordes tillgängligt för politiker under parollen, "det personliga är politiskt". Att skilja etniciteten från den svenska identiteten - och ersätta det förlorade med någonting så abstrakt och innehållslöst som en svenskhet baserad uteslutande på medborgarskap - torde vara ett exempel på social ingenjörskonst som är ambitiös även efter svensk standard? Och skulle inte en sådan identitet förövrigt vara ett skolboksexempel på en social konstruktion?
Konsekvenserna riskerar att bli digra. Svenskarna har vid det här laget lindrigt talat dåliga erfarenheter av vad som händer när samhällets vitala delar öppnas upp för politiska agendor. I det här fallet riskerar slaget att falla djupare än tidigare, eftersom att det riktas mot vår självbild. Ambitionen röjer inte minst en total okänslighet hos Qaisar Mahmood personligen. En total okänslighet inför vilka konsekvenser hans förslag riskerar att få för svenskarna, som till syvende och sist är de som kommer att drabbas om denna nyordning skulle införas från överhetshåll.
THOMAS WEBER
