Gilla artikeln på Facebook
I veckan blev det fullständigt klart att den en gång så stolta brittiska statsledningen numera inte fyller någon annan funktion än att vara USA:s mest tillgivna knähund. På utpräglat Gestapomanér hotade man att storma den ecuadorianska ambassaden i London, om inte landet frivilligt överlämnade Julian Assange.
Ecuador stod på sig. ”Vi vill vara mycket tydliga. Vi är inte en brittisk koloni”, förklarade utrikesministern i sitt svar till Storbritannien. Lika långt ifrån att låta sig skrämmas var Ecuadors president Rafael Correa, som svarade med att ge Assange politisk asyl.
Den en gång laglydiga brittiska regeringen skämdes inte för att annonsera sina planer på att strunta i Wienkonventionen och attackera Ecuadors ambassad, i likhet med de islamistiska studenterna som under den iranska revolutionen 1979 ockuperade den amerikanska ambassaden och höll den diplomatiska staben som gisslan. Britterna har, under tryck från sina herrar i Washington, anammat en taktik som endast passar en skurkstat. Kanske måste vi börja oroa oss över att landet faktiskt förfogar över kärnvapen.
Låt oss vara tydliga med en sak. Assange är inte på flykt från rättvisan. Han har inte blivit åtalad för något brott. Han har inte våldtagit någon kvinna. Det finns inte något pågående åtal i någon instans, inga åtalspunkter har framförts, det finns ingen giltighet bakom Sveriges begäran om utlämning. Det är inte normalt att bli utlämnad för ett polisförhör, i synnerhet inte, som i Assanges fall, när han har uttalat sin vilja att samarbeta fullt ut med svenska myndigheter i ett andra förhör i London.
Så vad handlar allt detta om? För det första så blev – enligt tidningsuppgifter – Assange upplockad av två celebritetshungriga svenska kvinnor som tog hem honom till varsitt sovrum. Senare, av oklar anledning, klagade en av dem på att han inte hade använt kondom, medan den andra påstod att hon bara hade haft frivilligt sex en gång, medan den andra gången skedde när hon sov. En svensk åklagare undersökte saken, fann att det inte räckte för ett åtal och lade därefter ner förundersökningen.
Assange reste till England. En tid senare öppnade en annan åklagare, en kvinna med för mig oklar ställning, fallet på nytt. Hon utfärdade genast en begäran om överlämning av Assange. Det här var ett sådant extraordinärt tillvägagångssätt att saken vandrade hela vägen genom det brittiska domstolsväsendet och landade slutligen hos högsta domstolen. Där beslutade det brittiska ”rättsväsendet” att göra sina herrar i Washington nöjda till viljes och biföll Sveriges besynnerliga begäran om utlämning.
Assange, som nu förstod att den svenska regeringen tänkte utlämna honom till USA där han skulle bli torterad och inspärrad på livstid för spioneri, sökte då skydd på den ecuadorianska ambassaden i London. Hur korrupt den brittiska regeringen än är så var den inte beredd att överföra Assange direkt till USA. Genom att istället skicka honom till Sverige kunde britterna känna att man hade rena händer.
Sverige var tidigare ett hedervärt land, precis Kanada en gång var, där amerikanska krigsmotståndare kunde söka asyl. Dagens Sverige däremot har till fullo underordnat sig Washingtons direktiv. Nyligen blev svenska diplomater förklarade icke-önskvärda av Vitryssland, eftersom de synes ha varit engagerade i Washingtons försök att orkestrera en ny ”färgrevolution” i enlighet med USA:s önskemål om att expandera sitt inflytande allt längre in i vad som traditionellt har ansetts tillhöra den ryska intressesfären.
Hela världen, inklusive Washingtons lydiga klientstater, förstår att i samma stund som Assange sätter sin fot på svensk mark kommer USA att framställa en begäran om utlämning som Sverige till skillnad från Storbritannien kommer att bevilja. I alla händelser förstår Ecuador detta. Utrikesministern Ricardo Patino meddelade att regeringen beviljade asyl därför att ”det fanns skäl att förmoda att Assange skulle utsättas för politisk förföljelse”. I USA, konstaterade Patino, skulle Assange inte få en rättssäker prövning och riskerade dödsstraff efter ett fabricerat åtal.
Den amerikanska klientstaten Storbritannien förklarade att man inte tänkte låta Assange lämna landet. Så mycket för den brittiska regeringens försvar av internationell rätt och mänskliga rättigheter. Om britterna inte stormar ambassaden och släpar ut Assange i kedjor, så är deras position att han ska tvingas tillbringa resten av sitt liv på ambassaden i London. Enligt New York Times innebär den beviljade asylansökan att Assange inte kan bli arresterad på ecuadorianskt territorium (vilket inkluderar ambassadområdet). För att lämna ambassaden och ta sig till Ecuador krävs därför ett samarbete som britterna har sagt sig inte vilja erbjuda. När valet står mellan Washingtons pengar och att uppträda hedervärt och respektera internationella rättsregler väljer den brittiska regeringen pengarna.
Den anglo-amerikanska världen, som länge utgett sig för att vara mänsklighetens moraliska vägledare, har nu kastat masken och avslöjat sin riktiga karaktär. En karaktär som har mer gemensamt med Gestapo än med ord som mänsklighet och moral.
PAUL CRAIG ROBERTS
Paul Craig Roberts är nationalekonom, författare och kolumnist. Han var USA:s biträdande finansminister under Ronald Reagans första presidentperiod 1981–1982 och har sedan dess anlitats som finanspolitisk expert av den amerikanska kongressen vid över 30 tillfällen. Tidigare har han skrivit för Business Week och Wall Street Journal och idag publiceras hans utrikespolitiska kolumner av bland annat Antiwar.com, VDARE.com, Counterpunch och Lew Rockwell.
