Bra att vänsterliberalerna kastar masken

Publicerad 13 januari 2019 kl 08.32

Kolumn. Uppgörelsen mellan regeringen och de liberala partierna kan bli en välbehövig kalldusch både för borgare och seriösa personer på vänsterkanten. De kan visa sig ha varit ett misstag för de flesta inblandade att ingå Lövpakten. skriver Joakim Andersen.

Gilla artikeln på Facebook

Detta är ett gratis exempel på innehåll i Fria Tider Plus. Vår digitala prenumeration för en krona per dag (köp direkt) ger dig tillgång till allt material i Fria Tider och Fria Tider Plus.

De senaste dagarna har bitterhet och bestörtning härjat i många borgerliga miljöer. Centerpartiets och Liberalernas svek mot Alliansen har väckt reaktioner – reaktioner som vänsterliberalerna med tröttsamt spelad dumhet tolkat mer än lovligt bokstavligt. Exempelvis har till synes vuxna människor låtsats tro att när kristdemokraten Sara Skyttedal kallade Annie Lööf för "quisling" så använde hon inte ordet som det normalt används, utan bokstavligt.

Men så är det i Sverige, vuxna människor spelar dumma för att de tillåts göra det av media och övrigt etablissemang. Alla spelar med och hela vårt samhälle påminner ibland om en dålig teaterföreställning. Men det är inget nytt. Det mer intressanta här är vad "Lövpakten" faktiskt betyder.

Att Alliansen just dött är till att börja med en sanning med modifikationer – den har varit död ett bra tag. Politikens kärna är åtskillnaden mellan vän och fiende, och hela sjuklövern har delat fiende i form av SD, det har de varit synnerligen tydliga med. I jämförelse med det blir relationen mellan Alliansen och de rödgröna snarare en rivalitet, och Alliansen betydligt lättare att splittra.

Det som nu hänt är att det har blivit allmänt erkänt att Alliansen är död. Det är positivt, för då kan människor gå vidare, sluta leva i en fantasivärld och möjligen också uppdatera sig mentalt till verkligheten. På sikt är det rentav möjligt att SD, M och KD närmar sig varandra, även om det sannolikt förutsätter att ledningen i åtminstone M byts ut.

Mycket är ännu osäkert vad gäller överenskommelsen mellan S, C, L och MP – vi vet inte vilka kompromisser som så småningom blir verklighet och vi vet inte ens om det utfrysta Vänsterpartiet accepterar det hela. Men några allmänna kommentarer kan ändå göras.

Etablissemanget har för det första skapat ett monster – ett monster som nu begränsar dem. Demoniseringen av SD fyllde för många politiker till både höger och vänster länge en funktion: Istället för att behöva konkurrera eller argumentera med det nya partiet kunde man kalla dem rasister. Men gradvis har verktyget blivit verklighet, man har målat in sig i ett hörn och måste nu handla som om lögnerna om SD vore sanning.

Att frysa ut SD blir ett självändamål som trumfar allt. Man kan kompromissa bort allt från borgerlig regering till värnskatten för att fortsätta isolera SD. Det här är sjukligt och det börjar nu bli uppenbart för många till både höger och vänster. Politik måste handla om mer än SD.

Från vänster har bland annat Lars Ohly, Vänsterpartiets tidigare partiledare, och debattören Daniel Suhonen kritiserat socialdemokratins kompromisser med värnskatt, vinster i välfärden, RUT-avdrag och annat. Logiken är, även om det inte sägs högt, att man kan inte offra hur mycket verklig politik som helst för att "SD är rasister" och för att man vill behålla makten. Även många borgare är besvikna och förvirrade, inte minst de som tog Annie Lööfs löften inför valet på allvar. Hennes stöd i opinionen har sjunkit, vilket är lovande.

Förmodligen var det här nödvändigt – dumhet och slentrian måste förr eller senare ha konsekvenser. Det måste svida på riktigt för att människor ska kunna bryta med fixeringen vid det "rasistiska" SD och uppdatera sig mentalt till verkligheten år 2019. Det här gäller inte minst många borgerligt sinnade, som nu är besvikna och förvirrade just för att de levt kvar i 1990- eller rentav 1980-talet. Då fanns den upplevda konfliktlinjen mellan "rasister och anständiga" eller "borgare och socialister". Under många år har det inte varit så, men många har tänkt och röstat i de banorna ändå. Annie Lööf har nu gett dessa människor en nödvändig kalldusch, och det återstår att se om de är förmögna att dra rätt slutsatser av den.

Det finns inga "borgare" och det finns inga "socialister" i någon egentlig mening, och om det ändå gör det så är de politiskt hemlösa och får hitta nya politiska sammanhang. Vår tids konflikt står mellan globalister och folk. Står man på folkets sida kan man engagera sig i SD, AFS eller något annat parti, man kan delta i Mynttorgetdemonstrationer eller bidra till alternativa medier. Oavsett om man ser sig som borgare eller socialist.

Något positivt som kan komma ur Lövpakten är att många borgerligt sinnade kan omvärdera sådant de tagit för givet. Det gäller i synnerhet synen på SD och de hånade "svärjevännerna". Här finns inte bara politiska skillnader utan även ett inslag av klass. När man som borgare av det samlade etablissemanget uppmuntras att hålla armslängds avstånd till sverigevännerna har det både med åsikter och klass att göra. Sverigevännerna kan inte stava, de bor på landet, de är arbetslösa och så vidare, och med sådana kan man ju inte förknippas. Något förenklat är det budskapet som hamrats in, och det har varit ganska effektivt.

SD:s svårigheter att rekrytera medelklassen, akademiker och så vidare beror inte bara på att partiet är toppstyrt och ofta utesluter kvalitativa medlemmar. Det lilla partiet Medborgerlig samling har inte beskrivits som ett "SD för medelklassen" utan anledning. Men i verkligheten befinner sig de flesta borgerligt sinnade och sverigevänner i samma båt. Vi delar "materiella intressen" som det uttrycks av marxister. Svenska låginkomsttagare har drabbats tidigt av globalisternas politik, vad gäller massinvandring, försämrad välfärd och så vidare. Men globalisterna har siktet inställt på medelklassen nu – det finns stora resurser att plundra från dem genom en global "inkomstutjämning".

Den konstlade splittringen mellan borgare och sverigevänner är kort sagt ett problem att övervinna, och sannolikt har Annie Lööf med flera underlättat för oss här. Plundringen av Sverige kan delvis urskiljas i det utkast till sakpolitisk överenskommelse som C, L, MP och S satt ihop. Det handlar å ena sidan om fortsatt massinvandring, å andra sidan om en selektiv nyliberalism som är massinvandringens logiska följd och förutsättning. Sverige "brasilifieras", blir som ett u-land med en stor etnisk underklass.

Lars Ohly antyder i sin kritik av överenskommelsen detta. Tredubblade RUT-avdrag och särskilda "etableringsjobb" är nödvändiga för att sätta den nya underklassen i arbete, bland annat som tjänstefolk hos resursstarkare globalister i innerstaden. Inledningsvis innebär etableringsjobben en tudelad modell, men på sikt kommer även svenska låginkomsttagare att få konkurrera på dessa villkor. Medelklassen kommer drabbas mer indirekt men ändå alltmer kännbart.

Både Suhonen och Olle Svenning använder den just nu illa omtyckte och hårt ansatte franske presidenten Macron som exempel, enligt Svenning styr han Frankrike "med ett program som är komiskt lik Löfvens-Lööfs". Det är en kombination av politisk korrekthet, hedonism och selektiv nyliberalism.

Den grupp i samhället som sådan politik tilltalar kallas ibland bobos, "borgerliga bohemer". De är den nya överklassen, de utgör en viktig del av globalisternas anhängare. Både C och MP är på god väg att bli renodlade bobopartier, och många journalister är också bobos. De är för invandring och mot "fördomar", men de är inte särskilt intresserade av fattigpensionärer och annat tråkigt som dessutom kostar pengar.

Bobos har haft betydande inflytande över svensk politik ett bra tag nu, inte minst som journalister. Många borgare och vänsterpartister har inte riktigt förstått hur stort inflytande dessa bobos har. Med den nya överenskommelsen blir de synliga på ett sätt de inte varit innan. Det är positivt, för det är betydligt lättare att bekämpa en fiende som kastar masken. Sammantaget kan det alltså visa sig ha varit ett misstag för de flesta inblandade att ingå Lövpakten.

JOAKIM ANDERSEN

Joakim Andersen driver sedan 2005 den idéhistoriska bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

Regeringen skärper 3:12-reglerna

Täpper till möjlighet till lägre skatt.. Riskerar att öka klyftorna mellan fattiga företagare och rika anställda.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.