Gilla artikeln på Facebook
Säg din mening
Var bör fredspriset delas ut?
- I Norge (100%, 1 Votes)
- I Sverige (0%, 0 röster)
Totalt antal röster: 1
Loading ...Så har det skett igen: De norska politikerna har ännu en gång vanärat Nobels fredspris genom att utse en vinnare som på intet sätt är lämpad att ta emot denna hedersbetygelse. I år är det EU som anses ha presterat så avgörande insatser för fred och försoning i världen att en belöning i form av världens mest prestigefulla pris är på sin plats.
”Nobelkommittén vill fokusera på vad den ser som EU:s viktigaste resultat: Dess arbete för fred och försoning, demokrati och mänskliga rättigheter”, säger den norska Nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jagland. Han konstaterar att ett krig mellan Tyskland och Frankrike vore helt otänkbart idag och att sprickan mellan Öst- och Västeuropa nästan helt har brutits ned, vilket han anser är EU:s förtjänst.
I förbifarten nämner Jagland att den ekonomiska krisen är grav och allvarlig, men knappast så betydande att den varit huvudfrågan vid utdelningen av fredspriset. Trots att Europas skuldkris skapar allvarliga nationella och politiska motsättningar samt ett stort mellanstatligt missnöje anser alltså Jagland att denna kris, vars existens är en direkt följd av EU-samarbetet, inte är någonting som Nobelkommittén behöver fästa avgörande vikt vid under sin bedömning av vem som ska få fredspriset.
En punkt som Jagland däremot framhåller som särskilt viktig är EU:s påstått goda insatser för demokratin. Detta uttalande är om möjligt ännu märkligare. I själva verket driver EU utvecklingen i Europa åt ett håll där politiskt inflytande flyttas från de europeiska folken till byråkrater i Bryssel och Strasbourg.
Med politiskt inflytande är det som med mycket annat – det kan bara finnas si eller så mycket av det på ett ställe. Makt är en ändlig resurs och när någon har mycket, får någon annan en mindre del. Att påstå att ökad centralisering av makten stärker demokratin, alltså stärker folkstyret, kan således bara tyda på dåligt omdöme.
Nu är det emellertid inte första gången som den norska Nobelkommittén låter utdelningen av fredspriset präglas av just dåligt omdöme. År efter år har fredspriset använts för att belöna olämpliga, opassande och direkt ovärdiga kandidater med ett nobelpris – en hedersbetygelse som inom de vetenskapliga priskategorierna endast tillfaller vår tids största genier.
Samtidigt som världens ledande kemister och fysiker prisas för upptäckter som mänskligheten kommer att ha nytta av i all oändlighet, ges fredspriset till sådana halvfigurer som Yassir Arafat, Shimon Peres, Al Gore och Barack Obama. Den senare signalerade till och med själv att han var märkbart förlägen över att ha blivit tilldelad priset och anmärkte att det kanske kunde ses som en uppmaning till honom att arbeta flitigare i framtiden. Genom att ge årets pris till EU lyckades Nobelkommittén emellertid understiga de redan lågt ställda förväntningarna med god marginal.
Med sin status inom de hårda vetenskaperna är nobelpriset en mycket viktig instutition, alltför betydande för att det ska behöva figurera i ett sånt här sammanhang. Det räcker med att titta på de senaste årens mottagare för att det ska bli uppenbart att arbetet runt priset har vanskötts under ganska lång tid.
En rad forskare har kritiserat den norska Nobelkommittén genom åren. År 2010 skrev juristen Fredrik S Heffermehl på DN Debatt att Jagland och de andra norska politikerna på ett oriktigt sätt har tagit kontroll över fredspriset och att flera av vinnarna under efterkrigstiden – inte minst Al Gore och Barack Obama – rent juridiskt är förhindrade att få priset enligt Alfred Nobels testamente.
I januari i år skrev den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press att länsstyrelsen i Stockholm hade inlett en utredning om brott mot Nobelstiftelsens stadgar, eftersom den norska Nobelkommittén misstänktes för att ha agerat i strid med Alfred Nobels sista vilja när de gav priset bland annat Barack Obama. I Sverige uppmärksammades nyheten som väntat endast i Fria Tider och, mindre väntat, med en liten notis på Sveriges Radios webbplats. Efter att ha inhämtat ett yttrande från den svenska Nobelstiftelsen valde emellertid länsstyrelsen i Stockholm att lägga ned utredningen.
Mot bakgrund av ovanstående kan man tycka att Thorbjörn Jagland och hans kollegor borde tänka sig för innan de återigen delar ut priset på ett sätt som uppenbart strider mot Alfred Nobels testamente, där det framgår att priset ska ges till personer som har främjat fred eller avrustning i världen. Men någon sådan försiktighet går inte att skönja hos de norska politikerna. Istället tar man ut svängarna på ett sätt som är ägnat att framstå som en ren provokation.
I Sverige har Nobelstiftelsen med all säkerhet redan haft anledning att fundera över om den norska Nobelkommittén verkligen sköter sitt jobb. Genom att utse EU till årets vinnare har norrmännen visat att de inte ens försöker. Det är därför hög tid för Nobelstiftelsen att agera. Vinnaren av fredspriset 2013 bör både utses och ta emot sitt pris i Stockholm.
