Demokrati blir populism – när folket tycker fel

Publicerad 9 augusti 2017 kl 21.13

Kolumn. Vår tids politiker vill inte representera majoriteten med dess uppfattningar och intressen. Den internationella politiska karriären lockar mer än den nationella och politikerna föredrar att följa traktat som de skrivit tillsammans med sina likar från andra länder, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

När det gäller grupper med sociala problem så talas ofta om inlärd hjälplöshet. De skulle kunna lösa sina problem om de ansträngde sig. En problematisk situation är på inget vis omöjlig att ta sig ur, men det krävs en åtgärdsplan och en vilja att genomföra planen. Personen kan dock istället stegvis ha tränat upp en oförmåga. Han kan inte längre hjälpa sig själv utan hoppas på hjälp från andra.

Ansvariga personer i viktiga positioner för samhällssystemet bör inte drabbas av en sådan hjälplöshet, men vi ser allt fler tecken på hur så sker. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sammanfattade sin syn på detta sätt: 

"Vi vet alla vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det."

Enligt den analysen ligger felet inte hos ledarna utan hos demokratin. Ur medborgarperspektivet slås man av politikernas många destruktiva idéer. I hög grad fattar de beslut som motverkar det de uppgivit sig vilja uträtta.

Inom migration finns en rad systemfel. FN:s flyktingkommission, med ständig brist på pengar, tar hand om flyktingar för 5.000 kr per person och år. Olika regeringar har byråkratiska asylsystem som tar hand om migranter för 200.000 per person och år. Bara det svenska migrationssystemet kostar mer per år än vad de två störst internationella systemen kostar tillsammans (UNHCR + Världslivsmedelsprogrammet). De senare tar hand om riktiga flyktingar som i egentlig bemärkelse ”flytt för sina liv”. Sverige tar istället emot vidarebosättare som vill uppgradera sin tillvaro till en högre standard. I allmänna termer pratar man om effektiv hjälp och att hjälpa dem med störst behov, men sedan gör man tvärt emot. Att kalla systemet humanitärt och generöst är tomt reklamprat.

Vill man lösa ett problem är det klokt att börja tidigt innan det har vuxit till ett stort problem. De marockanska gatubarnen blir äldre och våldsammare, men både polis och sociala myndigheter står handfallna fast kriminella helst ska uppmärksammas innan de rekryterats av förhärdade ligor. I förorterna blir det allt svårare att få vittnen att träda fram. Den så kallade Dialogpolisen framstår alltmer som en Reträttpolis, så medborgarna tvingas lära sig att samexistera med de kriminella. Det blir allt tydligare att polisen inte mäktar upprätthålla sitt våldsmonopol.

Trots stora anslag till krigsmakterna kunde ett flertal europeiska länder inte försvara sina gränser inför en invasion 2015 av obeväpnade invandrare. Principen ”inte mer våld än nöden kräver” ersattes med ”inget våld även om det krävs.” I Sverige får tvång endast användas mot dem som sitter i ”förvaret” för att utvisas. Riksdagen har också beslutat att barn inte får sättas i förvaret vilket i praktiken betyder att barnfamiljer kan tränga sig in ”utan att vi kan göra något”.

Fanns det ingen som förstod detta, när man lade krokben för sig själv? I korta ögonblick av eftertanke kunde även Reinfeldt inse att det var en brist om det inte blev någon skillnad mellan att få ja eller nej på en asylansökan. Definitionen på ”en reglerad invandring” är rimligtvis att ett nej också måste innebära ett nej.

En annan dumgod regel är att aldrig skicka en kriminell till sitt hemland om han riskerar dödsstraff för sitt brott. Svenska myndigheter vill inte bli inblandade. Sverige blir dock inblandat genom närvaron av kriminella och våldsamma personer som går fritt omkring här till den dag då deras hemland går över till den svenska straffskalan. Hur tänkte de som genomförde en sådan kulturimperialistisk regel?

För att undvika att människor drunknar i Medelhavet sätter man in räddningsoperationer som italienska Mare Nostrum samt den svenska kustbevakningen och Sjöräddningen. Men när människor i sjönöd plockats upp skickas de märkligt nog inte tillbaka till utfartshamnen, utan in i Europa; man fullföljer smugglarnas plan. Den asylsökare som ser smuggelbåten som riskabel hoppas nu på ett samarbete mellan smugglarna och de som har som uppgift att stoppa den illegala invandringen. Resultatet är att insatsen blir helt kontraproduktiv; fler människor plankar in i Europa och fler dör under överfarten. Trots att det inte bara är fel, utan dubbelfel, så fortsätter ”räddningspolitiken”.

Konsekvenserna för det svenska samhället ignoreras till förmån för en rad obetydliga procedurregler. I en amerikansk tv-film släpps skurken om polisen missat att läsa upp hans rättigheter eller om husrannsakan blev felskriven. Dagens makthavare är inga problemlösare utan hala opportunister som vårdar sina varumärken och de tar inga risker med att trampa andra makthavare på tårna. Problem behöver inte lösas utan kan förnekas. I dagens globaliserade värld äger en mängd händelser rum som makthavarna inte anser sig kunna styra, utan det gäller att gilla läget.

En A-lagare står sig slätt mot frestelsen att fly från ansvar. Om han intalar sig att hyran är en oförutsedd utgift så är det väl rimligt att investera de pengarna i ett Systembesök. Den moderne beslutsfattaren ser på migrantströmmar och kriminalitet med samma impotens. Axessredaktören Linder föreslår en ”vanmaktsutredning” för att belysa beslutsfattarnas oförmåga.

Den tidigare samhällseliten kunde också göra fel, men de drevs ändå av ett intresse att göra det bästa för svenska folket. Det tycks allt tydligare att dagens elit saknar det intresset. Fenomenet uppmärksammades av Christoffer Lasch i boken The revolt of the Elites. Representanterna vill tjäna sin egna intressen, inte dem som de representerar. Revolt är kanske inte rätt ord för beteendet, ordet ”svek” passar bättre.

Politikerna vill inte representera majoriteten med dess uppfattningar och intressen. Den internationella politiska karriären lockar mer än den nationella och politikerna föredrar att följa traktat som de skrivit tillsammans med sina likar från andra länder. Kan väljarna inte bara hålla tyst och applådera? En annan uppgift är att utse sig själv som ombud för en minoritet och hävda att den måste skyddas mot den nationella majoritetens fördomar. Det blir allt klarare att demokrati antingen måste avskaffas eller att termen måste ges ett nytt innehåll.

Det är naturligtvis inte bara ett nytt makroperspektiv som ligger bakom den nya attityden utan också mer personliga faktorer. För hundra år sedan var en moderat grosshandlare i riksdagen en representant för borgarklassen och en socialdemokratisk rallare förblev mentalt arbetare även om han fick en riksdagsplats. Nu är deras efterträdare broilers som formats och medietränats i olika ungdomsförbund. De representerar ingen annan grupp än sin egen.

Att ha egna barn är ett projekt som tar mycket tid och kraft som annars hade kunnat investeras i den egna politiska karriären. Att inte ha barn kan därför bli en fördel i konkurrensen och det förvånar inte att en rad europeiska toppolitiker är barnlösa. Exempelvis: den tyska förbundskanslern Angela Merkel, den holländska premiärministern Mark Rutte och den nyvalda franska presidenten Emmanuel Macron, Luxemburgs premiärminister Xavier Bettel den skotska försteministern Nicola Sturgeon, den brittiske premiärministern Teresia May och den svenska statsministern Stefan Löfven.

Fördelen i karriären för barnlöshet kan dock ha negativa effekter på hur man sköter sitt uppdrag. Att ha barn och barnbarn riktar uppmärksamhet mot samhället utveckling på längre sikt; blir samhället drägligt för politikernas efterlevande? Saknas det perspektivet så ökar risken för långsiktig ansvarslöshet. Det finns naturligtvis barnlösa som visar ett stort samhällsansvar och föräldrar som saknar det, men det förefaller vara en rimlig hypotes att ett föräldraskap får effekter på beslutsfattares samhällssyn.

Klart är att demokrati inte är ett stabilt oförstörbart system, utan det kan hotas och falla. Till hoten utifrån och från små extremistgrupper bör läggas hotet från toppen. Det politiska ledargarnityret kan vara välvilliga till demokrati när folket samtycker, men ändrar sin inställning när folket har andra planer för framtiden än nomenklaturan. Då tappar demokratin sin charm och kallas för populism.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.