Demokrati utan folkstyre – om vår elit får välja

Publicerad 14 oktober 2018 kl 16.12

Kolumn. Trots talet om att fördjupa demokratin så sker i Sverige och många andra länder en utveckling mot kartelldemokrati. Både migrationen och den politiska retoriken leder till att nationalstaten blir mer fraktionerad. I de västerländska eliternas reviderade demokratibegrepp uppfattas folkmakt inte längre som centralt, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Entusiasm råder om att demokrati är bra och ska förbättras och fördjupas. Detta kan ge intryck av allmän enighet om hur systemet skall utformas, men så är inte fallet. Grovt kan man dela upp demokraterna i två grupper.

Den ena förespråkar en demokrati där makten ligger hos representanterna. Joseph Schumpeter åberopas ofta som förespråkare för att väljarna efter att ha valt representanter inte ska interferera i politiken. Det är lite av samma syn som att en bolagsstämma ska utse styrelsen, men inte lägga sig i företagets drift. Vid missnöje får man välja andra personer vid nästa års stämma. Det formella tillsättandet är viktigt men den centrala folkliga makten är möjligheten att i nästa val ”avskeda” makthavarna i regering och riksdag.

Den rivaliserande demokratisynen ser representanten som en agent för uppdragsgivaren. Representanten ska som en läkare eller en advokat med sin expertis verka i uppdragsgivarens intresse. Det finns enligt detta perspektiv krav på att lyssna på väljarnas åsikter i olika sakfrågor, inte bara notera deras partiröstande. Representanterna ska vara ”responsiva” till väljarens åsikter. En sådan mer djupgående demokrati får både högaktade beteckningar som ”substantiell demokrati” och avfärdande som ”populistisk demokrati”.

Demokrati är i hög grad ett liberalt projekt men det bör observeras att det samtidigt har funnits och finns en liberal kritik mot en substantiell demokrati. Om majoriteten får beslutsrätt så kan den ju gå ut över minoriteter. Historiskt var det ofta starka minoriteter som skulle skyddas genom en rad begränsningar av majoritetens makt, det gällde framförallt de egendomsägande klasserna och religiösa minoriteter. Så uppstod en ”republikansk position” vilken kombinerade en formell demokrati med representanter som agerar tillsammans med konstitutioner och myndigheter. Juristkåren och en rad andra experter ska skydda staten från ”felbeslut” av väljarna och parlamentet. I våra dagar finns det både en liberal och en vänsteropinion som tvivlar på demokratin som metod och sätter sin tilltro till begränsningar genom principer om ”rättigheter”, som vissa 1800-tals liberaler hyllade som gudomliga påbud och andra, som Jeremy Bentham, avfärdade som ”nonsens på styltor”. Moderna statsvetare som Yves Mény ställer konstitutionalism mot populism, regelmakt mot folkmakt (”Democracies and the populist challenge”, 2002).

När man diskuterar demokratins möjligheter i ett land framhålls ofta tre faktorer av stor betydelse: rikedom, utbildning och homogenitet. De fattiga har akuta problem och är mindre intresserade av att utveckla metoder för samhället på längre sikt, de lockas lätt av att göra de fattigaste till förmånstagare. Empiriska undersökningar drar ofta slutsatsen att det inte är realistiskt att förvänta sig en demokratisk utveckling om BNP per innevånare är lägre än 4.000–5.000 dollar. Det förfaller rimligt att läs- och skrivkunnighetens stora framsteg på 1800-talet var en viktig komponent i demokratins framväxt.

Det är av intresse att den klassiska demokratin i Aten var för fria män som närmast var medelklass medan arbetarklassen i hög grad var slavar eller utlänningar (metoiker) utan rösträtt. Vid den amerikanska och den franska revolutionen blev nyckelordet inte demokrati utan republik. Det var Rom inte Aten som var förebilden. Med ett stigande välstånd blev dock demokrati alltmer en möjlighet.

Att framhålla vikten av välstånd och kunskap är inte kontroversiellt, men det har blivit impopulärt att betona homogenitetens betydelse då många heterogena länder gör anspråk på att ha demokrati. Statsvetaren Robert Putnam och många andra har dock betonat vikten av ett överbyggande socialt kapital; medborgarna i ett land måste känna en samhörighet för att demokratin ska fungera. Om säg 30 procent anser sig höra till en separat etnisk grupp så blir ett separat land för den gruppen en attraktiv målsättning. Demokratins genombrott skedde samtidigt med att flera multikulturella imperier delades upp i självständiga nationalstater.

Man kunde förvänta sig att demokratins framgångar skulle öka tilltron till en mer substantiell demokrati. Representanterna anpassar sig ibland till folkopinionen, men oftast motvilligt. Folkomröstningar har sällan beslutande kraft, utan är konsultativa som i Sverige. Istället är det en typ av formell demokrati som är på frammarsch, den som dess främsta förespråkare Arend Lijphart kallar ”konsociationell demokrati”, eller ”konsensusdemokrati”. En av de mest välkända kritikerna, Donald Horowitz, kallar det systemet ”en eliternas kartell”.

Partier i parlamentet som inte är med i regeringen kan på goda grunder känna sig exkluderade och agera destruktivt. Ofta krävs en koalition av partier för att få en parlamentarisk majoritet, men Lijphart rekommenderar en överstor regering. En sådan kan eliminera oppositionen som ett praktiskt möjligt alternativ vid nästa val. En stor del av ett partis inflytande beror inte på väljarstödet, utan på förmågan övertala och kohandlande med de andra partierna.

För utvecklingsländer blir kartelldemokrati ett alternativ till enpartistat och minskar risken för separatism. Många fruktar risker med etniska spänningar om regeringen har en etnisk bas snarare än en politisk och söker dämpa motsättningar och antagonism mellan parterna. Förespråkarna för kartelldemokrati hyser förhoppningen att den kan bli ett steg på vägen till en mer klassisk västerländsk demokrati. Men modellen har blivit populär också i Västeuropa.

Horowitz har en poäng i att det folkliga inflytandet är minimalt då det i praktiken blir ett fåtal personer i partiernas ledning som avgör vad som är ”politiskt möjligt” och vilka avsteg från vallöften och partiprogram som är nödvändiga. Varken tydlighet, öppen debatt eller väljarinflytande är framträdande. Det som prioriteras är samhällsfreden och den anses hotad av aggressiv debatt och att 48 procent inte får vara med när hela regeringen tillsätts av de vinnande 52 procenten. I den överstora regeringen är det oklart vem som kommer att ge respektive få i olika frågor. Resultatet av samarbetet kan bli bra kompromisser, men det kan också bli dåliga kompromisser och problemförnekelse när man inte kan enas om en lösning.

Det öppna meningsutbytet blir lidande. Alla deltagande har ett intresse av hävda att de hör till de konstruktiva som förbättrat politiken. Alla förklarar sig nöjda med lösningen och hävdar att de väl fyller sin plats vid maktens bord.

När en regering väl styr så får man ju inte lamslås av osämja så förhandlingarna innan tillträdet blir centrala och kräver omfattande beslut. Ett regeringsformerande i Belgien krävde 540 dagar under vilket landet endast hade en expeditionsregering. Makten kan delegeras till myndigheter och experter vilket kan uppfattas som en förbättring jämfört med att förlita sig på mer okunniga väljare och politiker. Det är givetvis så att experten kan mer än den vanlige väljaren. Väljarens intressen överensstämmer dock väl med väljarkårens intressen, medan experten har mer specifika intressen som är intimt knutna till den politiska eliten. Gränsen mellan tjänsteman och politiker korsas ofta. Nomenklaturan har ett starkt gemensamt intresse som får allt större inflytande ju mer väljaren distanserar sig från politiken. Att delegera makt är att förlora makt. De flesta forskare är medvetna om ”principal – agent” problemet inom ekonomisk teori; agenten influeras mer av sitt eget intresse än av uppdragsgivarens.

Vid krigshot inför många länder undantagstillstånd och tillsätter en samlingsregering. Detta är inte till för att fördjupa demokratin, utan en ordnad temporär reträtt från öppenhet och pluralism. Återkommande koalitioner mellan kristdemokrater och socialdemokrater i Tyskland är inte bara en koalitionsregering utan en ”Grosse Koalition”, en storkoalition. Skillnaden mellan demokrati och ett enpartisystem reduceras; det saknas ett reellt alternativ som kan ersätta regeringen.

Trots talet om att fördjupa demokratin mot en mer deltagande demokrati så sker i Sverige och många andra länder en utveckling mot kartelldemokrati. Både migrationen och den politiska retoriken leder till att nationalstaten blir mer fraktionerad. Den multikulturella vändningen berör inte bara nyanlända utan medför en uppdelning i olika identitetsgrupper med smala särintressen. Att hålla ihop samhället blir svårare och den sociala splittringen kan inte oväntat leda till en förändring mot kartelldemokrati; man söker skapa nya enighetsprojekt och baxa ihop personer och grupper med olika agendor. Karteller skapas med en negativ huvuduppgift, man förenas främst av en gemensam fiende, de partier som inte får vara med.

En central fråga är om demokratins svaga punkt är väljarna eller politikerna. Ett citat av EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker återges ofta: ”Vi vet alla vad som behöver göras, men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det”. Det uppges ofta att politikerna måste gå till val på obalanserade budgetförslag bestående av dyra satsningar och låga skatter, då väljarna inte anses vara tillräckligt kunniga och ansvarsfulla för att kunna prioritera.

The Economist (Dec 4, 2010) undersökte om väljarna straffade ansvarsfulla regeringar som vidtog åtgärder för att kraftigt minska stora underskott i statsbudgeten. Resultatet måste ses som positivt för demokratins möjligheter. Ansvarsfulla regeringar som tog de ”politiskt omöjliga” besluten förlorade mer sällan nästa val än de som höll sig till det ”politiskt möjliga”. Väljarna belönade politiker som gjorde ”vad som behövde göras”.

Demokratin är en medelklassmodell där undersåten kliver fram och blir medborgare. ”Gör din plikt, kräv din rätt”. De produktiva styr över mer perifera grupper. Majoriteten styr över minoriteten. Demokratins kris i dagens Europa är att eliten slutat tro på demokratins etos. De vill inte längre representera majoritet, vanligt folk, utan minoriteter som anses speciellt utsatta samt verka för ett kosmopolitiskt perspektiv och en globaliserad ekonomi.

Politiker och media har en märklig förmåga att anse väljarmajoritetens åsikter politiskt omöjliga. Detta gäller inte bara för pariapartier som Sverigedemokraterna. Hans Bergström noterade för några år sedan att Folkpartiet kritiserades allmänt för att hysa en rad extrema och omöjliga åsikter. Det avvek från de andra partierna och då räckte det inte att dela åsikt med väljarmajoriteten: Betyg årskurs sex, stöd i väljarkåren 74%, bråkiga elever ut ur klassrummet, stöd 89%, språktest för medborgarskap, stöd 69% och avlyssning grov brottslighet, stöd 88%. Det ”feministiska” beslutet att införa kvinnlig värnplikt togs trots att 78 procent av kvinnorna var emot. Politiken utnyttjar möjligheter att frikoppla sina beslut från väljarnas åsikter och kartelldemokratin ökar de möjligheterna. Partierna vill ha väljarnas röster, men struntar helst i deras åsikter.

I de flesta demokratier sker en överföring av makt från det lokala till det nationella och sedan från det nationella till det övernationella, i första hand EU. Lokalt självstyre sätts på undantag i Sverige och på många andra håll. Officiellt beslutar kommunerna, men inom ramar och krav som fastställs av centralmakten. Den kommunala skatteutjämningen är en strypsnara. Tvånget att ta emot migranter enligt centrala beslut är det senaste steget att radera ut det lilla självstyre som finns kvar. Endast Schweiz har en stabil lokal struktur som håller emot den centrala nomenklaturan och detta trots att landet har en kartellregering.

Demokratins primära uppgift är att fatta bra beslut. Demokratin har två verktyg, det ena är en fri debatt som utsätter dominerande åsikter för en kvalitetsgranskning. Den andra är att avbryta experiment som förefaller misslyckade. Alla misslyckade experiment har fortfarande förespråkare i regimen som inte har tänkt om. Även om demokratin inte skulle vara bättre på att sålla fram bra kandidater än andra system, är man nog bättre på att välja bort misslyckanden. Kartelldemokratin är dock sämre i båda dessa hänseenden. Den kritiska debatten ersätts med en ensidig propaganda till allmänheten som hyllar uppnådda kompromissförslag, Väljarnas problem blir alltmer svårigheten att rösta konstruktivt när inget parti föreslår en avvikande bra lösning. I politikernas vurm för ”breda lösningar” ligger att detta begränsar möjligheterna för missnöjda väljare.

Enighet kring en dålig kompromiss är sämre än ett dåligt beslut som tagits i strid med oppositionen, då det senare beslutet är lättare att rätta till. Fördelen med kompromisser och enighet är helt beroende av att det verkligen är en bra kompromiss eftersom en dålig kompromiss cementerar missförhållandet. Demokrati bör vara en evolutionär process där öppenhet till omprövning skapas av idoga kritiker. När alla vill sitta med i båten, sitter de still i båten.

Det sker en förändring i vilken regelmakt/konstitutionalismen kommit att utgöra en allt större del av demokratin och folkmakt/populism en allt mindre. Längst har denna utveckling gått i EU. Nämnde Yves Mény hävdar att man beträffande EU ”inte borde tala om ett demokratiunderskott utan om ett demokratiöverskott”. Folkmakt uppfattas inte som central i ett reviderat demokratibegrepp, utan folkmakt kan med fördel ersättas med utökad regelmakt. En fråga pockar: Är det verkligen populisterna som utgör hotet mot demokratin?

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.