Den förlorade generationen

Italiens premiärminister Mario Monti har sagt följande till sina unga landsmän: ”Ni är en förlorad generation”. Han tänker sig nog att systemet ska räddas, men menar att förändringarna först kommer att gagna dem som fortfarande är barn nu. Mario Monti är troligen den första politikern som talar öppet om detta, men det som är sant för Italien är sant för hela Europa, även om den ekonomiska situationen i Italien just nu antagligen är värre än i Sverige. Det är dock fråga om en gradskillnad mellan länderna, inte en artskillnad.

De politiska och intellektuella eliterna i Sverige och Europa är de som har skapat problemen som vi nu står inför. De växte upp i ett slags tryggt palats där allt serverades dem på silverfat. Det var dock inte de som skapade säkerheten och väståndet som de åtnjöt, utan de ärvde dessa tillgångar av tidigare generationer.

En vän till mig som ärvde en hel del pengar från sin familj sade med en stor dos självkritik i rösten att det finns ett vanligt mönster i familjer med pengar: En generation jobbar hårt och blir rika, nästa generation tar inte rikedomen för given, utan förvaltar den och lämnar den vidare till sina barn. Den tredje generationen tar däremot rikedomen för given och tenderar att slösa bort den.

Något liknande verkar vara fallet med de nuvarande europeiska ledarna. Det spelar ingen roll om det är en David Cameron, Fredrik Reinfeldt eller Angela Merkel. De tillhör den bortskämda generationen som tog allt för givet och lämnar stora problem till dem som kommer efter. Den bortskämda generationen har konsumerat frukterna av någon annans arbete och i den mån de har haft framgångar så berodde det inte på dem själva, utan på deras föregångare.

Dessa moderna ledare verkar inte förmå tänka som ledare värda namnet borde tänka. Istället för att se att de har ett stort ansvar både mot dem som fanns innan och mot dem som kommer efter så tänker de som vilka konsumenter som helst. Det enda som finns är ett infantilt nu som ska fyllas med roligast möjliga innehåll. Det för tankarna till kejsar Nero, som sägs ha roat sig med att spela flöjt när Rom brann.

Samtidigt protesterar de unga i tusental på gatorna i många av Europas städer. Guy Standing kallar de missnöjda för prekariatet i sin bok ”The Precariat: The New Dangerous Class”. Kärnan i prekariatet är de unga som tillhör den förlorade generationen. Han menar att de ekonomiska förändringarna de senaste decennierna håller på att skapa en ny klass som lever och arbetar ”precariously”, ofta genom serier av korttids­anställningar där det inte finns någon stabil yrkesidentitet eller karriär.

I prekariatet finns både invandrare och etniska svenskar eller andra européer. Och eftersom de till stor del står utanför systemet så tenderar de att inte identifiera sig med det och de är därför öppnare än andra för avvikande lösningar, som exempelvis radikal islam eller partier som det grekiska Gyllene Gryning. Ungdomarna i Generation Identitaire, som nyligen ockuperade en moské i Poitiers, kan också ses i det här sammanhanget.

Från sina ledare får prekariatet höra att de tillhör en förlorad generation. De förväntas vara glada och känna sig berikade av att tiotusentals invandrare kommer in i landet samtidigt som det inte finns jobb för dem som redan bor där. Om de dessutom får stryk eller blir rånade av ett ”ungomdsgäng”, eller får se livsglöden slockna i ögonen på en kompis efter att hon har blivit våldtagen, så kanske man kan ha en viss förståelse för att en del av dem utvecklar okänsliga attityder mot en eller annan minoritet som uppfattas som problematisk.

Guy Standing menar att prekariatets erfarenhet har fyra kännetecken: 1) vrede, 2) anomie, 3) ångest och 4) alienation. Författaren verkar stå till vänster politiskt, men jag tänkte kort skissera hur de här erfarenheterna kan kanaliseras i en riktning som kan tänkas passa dem som anser att Sverige och Europa är värda att bevara.

1) Vrede: Här tycker jag att Generation Identitaire är ett föredöme just nu. Om man är missnöjd och förbannad så ska man försöka göra något åt saken som stör, utan att för den sakens skull ta till destruktiva ytterligheter.

2) Anomie uppstår när de sociala banden upplöses i normlöshet. Det kan ses som en brist på social ordning, men ska inte blandas samman med anarki. Vi är sociala varelser och när banden mellan individen och samhället bryts ned och den sociala ordningen fragmenteras så mår vi inte bra. Sociologen Emil Durkheim skrev om det här fenomenet i en bok med den talande titeln ”Suicide”. På den här punkten är det ganska uppenbart vad traditionalister har att erbjuda: En social ordning som vi tillhör, även om många av oss för tillfället har glömt det, med rötter som sträcker sig långt tillbaka in i förhistoriens dimmor. Den bortskämda äldre generationen vill att vi ska slösa bort det här och påstår att endast onda ”nazister” tänker på sånt. Men den store smålänningen och kritikern av hitlertyskland Vilhelm Moberg uttyckte sig så här 1941, alltså under andra världskriget: ”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.”

3) Ångest: I en situation där samtiden är oförutsägbar blir förstås framtiden ännu svårare att sia om. Det är helt naturligt att uppleva ångest och känslor av meningslöshet då. Men livet har alltid varit en kamp. Våra förfäder hade ibland problem att finna föda till kroppen, för oss är det istället svårt att finna föda till själen. Se det som en utmaning att inte låta öknen göra dig apatisk!

4) Alienation: Främlingskapet kan förstås verka i flera dimensioner, men jag tror att den nivå som fångar flest människor just handlar om den sociala ordningen. När den bryts ner och ersätts av normlöshet så försvinner också gemenskapen i samhället. Eftersom det inte längre finns något socialt sammanhang att relatera till så riskerar livet att bli meningslöst. Ett svar på frågan som problemet ställer är att engagera sig för att återupprätta den sociala ordningen som vi ärvde av våra förfäder och som vi som ansvarskännande och mogna människor borde vara intresserade av att föra vidare till våra barn. För en minoritet kan också tigerritten vara en meningsfull hållning till öknen. ”Öknen breder ut sig, ve den som bär öknen inom sig”, som Nietzsche skrev.

Den förlorade generationen kan mycket väl komma att innefatta de flesta av oss, inte bara de som är ca 16–30 år gamla just nu. Ty vi har dels en stor ekonomisk kris som vi går allt djupare in i och som gör livet ”precarious” för alltfler, och vi har dels våra ledare, som lever kvar i världen som den såg ut på 1990-talet. Då kunde det verka som att Fukuyama hade rätt när han skrev att historien hade tagit slut och inga stora förändringar väntar oss i framtiden. Men så ser det inte ut idag. Världen har fortsatt att röra sig, men de politiska ledarna följer en gammal karta som för varje dag som går stämmer allt sämre med den föränderliga verkligheten.

JOAKIM FREDRIKSSON

Joakim Fredriksson bloggar som Gudomlig Komedi.