Den politiskt korrekta sekten

Publicerad 27 november 2015 kl 17.30

Kolumn. Så länge den inpräntade konventionella retoriken i Sverige ses som manifestationer av gudom och godhet kommer den politiska oförmågan fortsätta att lamslå landet, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Ickereligiösa förstår ofta inte trons karaktär. De tänker sig att religiösa söker tröst på samma sätt som de själva gör. Var och en agerar på valfritt sätt och söker bli salig på sin tro – religionen är som en hälsokostaffär där man väljer de produkter man blir nyfiken på. Men religionen är inget smörgåsbord som erbjuder något för varje personlig smak. Religionens styrka är tvärtom att den inte är en privatreligion som anpassar sig till individen tycke och smak, utan har auktoritet att kommendera. En autopilot tar över styrningen.

I många frågor tänker svenska ateister som muslimer och andra religiösa. Det finns sådant som stämplas som heligt/halal och det finns annat som är synd/haram. Det gäller inte att ha argument för klassningen utan bara att känna till vilken klassning som gäller.

Alla kan tro på något som också stöds av rationella skäl. Ett sätt att läsa av den religiösa trons styrka är att mäta förmågan att tro på något riktigt oförnuftigt. Jungfrufödslar, hav som delar sig, manna från himlen och så vidare. Det skarpa läget inställer sig när tro ställs mot kunskap och förnuft. Katolska kyrkan har en devis: ”Det är orimligt, därför tror jag” som visar på vilket val som bör göras när frågan ställs på sin spets; trons diktat ska följas och rationella tvivel undertryckas. Uttalanden som ”tron försätter berg” betonar mindre det absurda, utan uttrycker snarast en beundran för trons kraft.

En gång var svenska politiker samhällsingenjörer som var instrumentellt styrda. Vitala frågor var: Vad blir effekten om vi gör si och vad blir den om vi gör så? Sedan dess har de blivit troende på vår tids pseudoreligiösa trossatser. Det finns massor med budord och om de kan kopplas till en frågeställning så kan detta ge vägledning till handlandet, istället för en analys. Dagens politiker är inte ingenjörer utan kommunikatörer som upprepar snälla ord och avfärdar snabbt sådan som förknippas med farliga ord. Ord står inte längre för åtgärder, utan för attityder och känslor. Ett ord som ”asyl” har blivit heligt och om sådana ord bör inget annat sägas än att de medför heliga plikter. Den som inte anser detsamma behöver inte bemötas, utan kan avfärdas som en ond människa. Vi har en uppsjö av semireligiösa teser som ”alla människors lika värde” och tvångsmässiga formuleringar som ”de flyr för sina liv” som har samma funktion som religiösa mantra. De leder tanken utan att man behöver tänka.

När muslimen säger att griskött är haram har han inga rationella skäl. Det handlar inte om hälsorisker, dålig djurhållning, vegetariska böjelser eller att hålla vikten. Det är Gud som har bestämt att grisen är haram. Att söka rationella skäl till beslutet är otillständigt, som att förhöra gud. Hur är det tänkt här då? Tron erbjuder just möjligheten att hoppa över rationella diskussioner och komma till kategoriska imperativer: Gör detta men inte det där! De olika buden anses inte heller stå i konflikt utan alla bud gäller alltid. Liknande optimism finns också hos idealistiska filosofer som Kant.

I den svenska invandringsdebatten uppfattas allt fler ord som antingen heliga eller fördömda av en icke-existerande gudom. Asylsökare blir en sekulariserad skärseld. Det är allt mindre myndigheten som har kontroll över domslutet, fast det är den formella ordningen, utan den svenska medbestämmandelagen tycks vara med och sprida förvirring. Påståendet ”jag är flykting” blir av samma dignitet som ”jag är frälst”. Det anses opassande att ifrågasätta påståendet även om det förefaller helt osant.

I verkligheten är valet att fly och bli flykting ofta svårt att ta. Det är oftast oklart om man löper större eller mindre risk genom att ge sig ut på vägarna än att gömma sig i källaren. Vad flyr man till? Möjligheten att få en basal trygghet i ett flyktingläger är naturligtvis en faktor som påverkar till att fly. I många situationer har människor haft en föreställning att det inte finns något alternativ att fly till, men den bilden har förändrats. I en situation med risk att bli ett civilt dödsoffer gör förekomsten av flyktingläger att antalet flyktingar ökar.

Nästa avgörande är om man ska försöka flytta från flyktinglägret till det rika landet. Detta innebär inte att ”de flyr för sina liv” – även om den fantasifulla beskrivningen slagit igenom som den konventionella beskrivningen – utan något helt annat. Den innebär heller inget avståndstagande från diktatur och patriarkat och en attraktion till den västerländska samhällsmodellen. Det handlar om pengar: Money motivates all people some of time, and some people all of the time. Detta skriver jag inte som ett moraliserande fördömande utan som ett socialt konstaterande. Skillnaden i satsade resurser på en person i ett flyktingläger och en person hos Migrationsverket är väldigt stor. Valet av logi är lika självklart som om man får en fråga om man vill ha en gratis uppgradering av sitt hotellrum på en semester. Steget från läger till Europa kallas av EU-myndigheter för resettlement. Jag tycker ”uppgraderat boende” kan var en adekvat svensk term som är fri från emotionella inslag.

De som riskerar livet på Medelhavet behöver inte vara flyktingar ens i minimal betydelse för att ta en dödsrisk på 1-2 procent för att komma till ett bättre land att bo i. Antalet personer med uppgraderingsintresse är i praktiken obegränsat och hur många som bosätter sig i Sverige avgörs inte av antalet intresserade, utan av myndigheternas avvisningsförmåga. Problemet är att det skär sig att först säga att en person ”flyr för sitt liv” och sedan säga stopp. Retoriken tycks ha predestinerat beslut vid gränsen till ett Refugees welcome. Den troende följer mekaniskt trons instruktioner.

I en kamp mellan ont och gott uppfattas avsikterna som centrala. Ser man sina avsikter som goda anses den skada som ens handlingar kan åsamka som begränsad. Man anser sig därför inte behöva fundera så mycket över konsekvenser av olika handlingar utan fokuserar på att personer vid makten har den goda tron och inte den onda tron, vilket enkelt kan avläsas direkt i personers vokabulär. Den svenska invandringspolitiken anses göra Sverige till en moralisk stormakt och till ett föredöme, för de andra, mindre högtstående, nationerna. Att tro gott om svensk invandringspolitik är inte en intellektuell bedömning, utan en indikation på den goda tron.

Det gäller därför att ändra så lite som möjligt i den förda politiken; det finns inte skäl till omprövning. Möjligen kan det akuta läget göra att frågan hur vi får fram 10.000 bäddar till nästa vecka kan bli aktuell. Ska man göra något i migrationen ska det vara tillsammans: ”Det är viktigt att träffa breda uppgörelser”. En liten förändring har tillkommit efter migrationsöverenskommelsen den 23 oktober. Nu har Moderaterna bestämt sig att gå ut med egna förslag utan att hålla socialdemokratin i handen. Vilket har belönats; de har framstått som initiativrika och på ett riskfritt sätt då Socialdemokraterna ofta följt efter bara några dagar senare. Nu föreligger dock en intressant skillnad genom moderaternas förslag om restriktioner för asylsökande som kommer från andra EU-länder. Det första potentiellt substantiella förslaget och en första skillnad mellan de två ”statsbärande” partierna.

Det steg som togs den 24 november upprör de mest hysteriskt troende och ses som kätteri, men det är ännu ett symboliskt beslut. Några grupper skall få svårare att få asyl: ”övriga skyddsbehövande” som utgör 0,5 procent av beviljade asyler i år och ”synnerligen ömmande omständigheter” som utgör 4 procent. Till detta kommer att Sverige hittills saknat förmåga att utvisa de som får avslag varför betydelsen av ett fåtal fler avslag krymper ytterligare. Intentionen att släppa in färre anhöriga och vuxna ”ensamkommande flyktingbarn” måste manifesteras för att kunna tas på allvar. Regering presentation slår fast att en förnyad politik sker ”utan att göra avkall på den individuella asylprövningen”; det är en förlamande restriktion. Anstormningen av asylsökande kommer rimligtvis att fortsätta. Regeringens förhoppning är att EU inför ett omfördelningssystem som räddar Sverige från konsekvenserna av landets självdestruktiva politik.

Moderaterna har ett belastat CV av reella eftergifter till Miljöpartiet och symboliska restriktiva utspel som blivit till intet. Decemberöverenskommelsen dödförklarades formellt den 9 oktober, men när det är dags för votering i riksdagen gäller den fortfarande. DÖ har endast dött som officiell politik därför att den blivit en belastning för alliansen i dess strävan efter att attrahera väljare. Men man har inte funnit ut någon ny politisk linje, utan fortsätter med samma politik dock utan den belastade parollen.

Socialdemokratins CV är lika erbarmligt. Volymen har inte minskat genom införandet av gränskontroll, men regeringen förklarade att det höga antalet insläppta inte var ett misslyckade då syftet, märkligt nog, inte var att minska volymen. En analys som beaktar möjligheten att man måste minska volymerna bygger på att det är ett möjligt alternativ och inte faller på att det ses som tabu. Att säga ”Refugees welcome” uppfattas som en moralisk plikt, ett kategoriskt imperativ. Det behövs dessutom mod och kraft att stoppa tillströmningen av invandrare. Nietzsche har ett berömt uttalande som är högst relevant i detta sammanhang: ”De biter inte, för de har inga tänder”. När alla ingredienserna för att agera saknas, förvånas man inte av att det blir svårt att göra även det minsta.

Sverigedemokraterna fick så sent som för några veckor sedan kritik för att de spridit felaktiga uppgifter om Sverige som mindre välkomnande. Regeringen tog tillfället i akt för att dementera och berätta att Sverige var högst välkomnande. Först senare trillar polletten ned att det kanske är rent idiotiskt att sända lockrop när mottagandet havererar. Men med den ström av migranter som drar fram genom Europa behövs mer kraftfulla åtgärder än att sluta sända lockrop.

En hel del kommentatorer har noterat en retorisk glidning inom etablissemanget. Men det är huvudsakligen retoriska steg, under stor vånda vi talar om. Det kommer att behövas tuffa tag för att stoppa migranter som tränger sig över gränsen med våld på ett flertal platser i Europa. Bilderna från Calais och Ungern är hotfulla. Klarar de svenska politikerna och polisen något sådant eller söker de undvika en konfrontation som riskerar att sluta med att de får hissa vit flagg?

Svenska politiker har inte kommit till ansvarsfull fas där de mäktar reflektera över konsekvenser av olika möjliga åtgärder. En fas i vilken man bör beakta radikala handlingsalternativ, och inte oreflekterat förkasta möjligheter. Politikerna befinner sig fortfarande i en ansvarslös moralistisk fas där handlingsalternativ lättvindigt avfärdas som stridande mot någon av alla de sentimentala och högtravande proklamationer som har ackumulerats under åren och vars baksidor är förklaringen till att vi hamnat i dagens prekära situation. Svaga människor följer tabun då deras intellekt och integritet är oförmögna att ge dem andra riktlinjer. Så länge den inpräntade konventionella retoriken i Sverige ses som manifestationer av gudom och godhet fortsätter den politiska oförmågan att lamslå landet.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.