Det är Sverige som räknas

Ingen som intresserar sig för Sverigedemokraternas framtid kan ha missat att en falang inom partiet har sjösatt ett kuppförsök mot SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand. Anledningen till att denna gruppering vill bli av med Kasselstrand är att han, i en debattartikel i Aftonbladet i höstas, tog ställning för en tvåstatslösning i Palestinafrågan. I artikeln skrev Kasselstrand att SD på grund av ”ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda” upplevs som ett onyanserat Israelvänligt parti. I ett uttalande om det pågående kuppförsöket mot Kasselstrand som publicerades tidigare i veckan på SDU:s hemsida, skriver SDU Stockholms styrelse att kuppmakarna utgörs av ”en liten men fanatiskt driven grupp”. I den publicerade texten klargörs också att bakgrunden till kuppförsöket är ”ett visst ställningstagande i en konflikt i Mellanöstern”.

Det är tydligt att det finns en grupp personer inom SD vars engagemang för Israel är så starkt att de försöker kuppa bort en av partiets mest lovande unga begåvningar bara därför att hans ståndpunkt i Palestinafrågan skiljer sig från deras. Agerandet är givetvis oacceptabelt och hotar att splittra SDU. Det finns därför all anledning att titta närmare på den lilla, högljudda och fanatiska grupp som utgör Sverigedemokraternas Israelfalang.

Israelfalangens kärna består av tvillingbröderna Kent och Ted Ekeroth. Att de är varma vänner av Israel bestrider ingen, allra minst de själva. Fria Tider har tidigare understrukit att det inte är något fel i sig att sympatisera med Israel. Men i bröderna Ekeroths fall tyder mycket på att deras engagemang för Israel är så starkt och kompromisslöst att det nu tveklöst skadar hela Sverigedemokraterna som parti.

Bröderna Ekeroth startade 2002 Föreningen för Israel och demokrati i Mellanöstern (FIDIM). Ted var föreningens ordförande och Kent dess sekreterare. FIDIM är numera nedlagd, men en arkiverad version av dess hemsida finns fortfarande att tillgå på Internet. Hemsidan pryds av en israelisk flagga, samt en mängd banners för olika israeliska och judiska organisationer. Där finns länkar till den israeliska nationalsången, den israeliska självständighetsförklaringen, den israeliska krigsmakten och en organisation som kallar sig Israel at Heart. Man får intrycket att hemsidan har skapats av en svenskspråkig israel snarare än av en svensk.

En av de organisationer som det länkas till från FIDIM:s hemsida är Anti-Defamation League (ADL) – en amerikansk-judisk intresseorganisation som bedriver ett omfattande lobbyarbete för massinvandring, för Israel och mot antisemitism. ADL har smutskastat amerikanska invandringskritiker i decennier och inte tvekat att smäda även de som aldrig gett uttryck för antisemitiska eller ens Israelkritiska åsikter. Organisationen kan beskrivas som en amerikansk motsvarighet till Expo. Det finns också direkta kopplingar mellan ADL och Expo. I samband med att Expo grundades och de första numren av tidskriften kom ut, omnämndes ADL i tidskriften som en av Expos bidragsgivare.

Den som vill bilda sig en uppfattning om var bröderna Ekeroth står ideologiskt gör klokt i att botanisera bland artiklarna på FIDIM:s hemsida. Där kan man ta del av texter där Ted Ekeroth jublar över kriget mot Irak och hoppas på krig även mot Syrien, Iran och Saudiarabien. Hemsidans innehåll består huvudsakligen av material där FIDIM tar Israels parti i varje läge och argumenterar för att västvärlden ska krossa Israels fiender militärt. I USA har den politiska inriktningen fått ett namn: neokonservatism.

Det har gått ett antal år sedan FIDIM:s verksamhet upphörde. Bröderna Ekeroths politiska uppfattningar har dock förblivit väsentligen desamma. Om möjligt har de blivit mer radikala med åren. Ett av många exempel är att Kent Ekeroth under ett besök i Israel i december 2010 uttalade sitt stöd för byggandet av bosättningar på Västbanken, poserade framför en israelisk stridsvagn iförd stridsutrustning och ansiktsmaskering, samt träffade företrädare för Shas – ett israeliskt parti vars grundare och religiöse ledare, rabbinen Ovadia Yosef, har bett Gud att utrota palestinierna och förklarat att ickejudar existerar endast för att ”tjäna judenheten”.

Bröderna Ekeroth har också utvecklat en aggressiv antimuslimsk retorik. Denna retorik slår i många fall över i onyanserad och vulgär hatpropaganda, som till exempel när Ted Ekeroth kallar islam för en ”dödskult vars enda svar på allt är ’Allah ahkbar’ och att sedan döda människor” och skriver att man ”borde bränna Koranen över hela världen, i varenda land och stad”. Det är, milt uttryckt, svårt att tänka sig att ett liknande angrepp på till exempel judendomen och Talmud skulle accepteras från en representant för ett svenskt riksdagsparti.

Varje ansvarskännande svensk inser naturligtvis att den muslimska invandringen har fört med sig allvarliga problem och måste stoppas omedelbart. Men det gäller inte bara muslimsk invandring, utan i stort sett all invandring från Mellanöstern och Afrika, alldeles oavsett vilken religion de som kommer hit bekänner sig till. Den som inbillar sig att exempelvis kristen invandring är oproblematisk uppmanas reflektera över situationen i Södertälje – en stad som plågas av oerhörda sociala problem och skenande kriminalitet till följd av en stor inflyttning av kristna irakier och syrianer. Det som orsakar problem är inte primärt invandrarnas religion, utan deras kulturella och etniska tillhörighet.

Varför fokuserar bröderna Ekeroth så starkt på islam, trots att problemen med massinvandringen inte går att hänföra till någon specifik religion? Förklaringen måste sökas i deras engagemang för Israel. Bröderna Ekeroth propagerar för en världsbild där USA och Europa är involverade i ett globalt krig mot islam – ett krig där västvärlden inte har några andra val än att antingen utrota den muslimska religionen eller att gå under. Det är en i grunden falsk och människofientlig världsåskådning som har lanserats av den amerikanska neokonservativa rörelsen. Dess syfte är att hetsa västvärlden till krig mot Israels fiender. Att här ge sig in på en analys av neokonservatismens ideologiska rötter, ambitioner och katastrofala inflytande över USA:s utrikespolitik skulle föra för långt. Vi nöjer oss med att konstatera att neokonservatismen är en ideologi som inte har någonting med konservatism att göra och som inte har någon plats i ett parti som betecknar sig som socialkonservativt och nationalistiskt. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan med fördel börja med professor Claes G. Ryns utmärkta artikel Neokonservatismen är någonting annat, dokumentärfilmen The Israel Lobby och kongressledamoten Ron Pauls tal Neokonservatism är inte konservatism från 2003.

En artikel om Sverigedemokraternas Israelfalang skulle inte vara komplett om den inte, utöver bröderna Ekeroth, tog upp SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson. Utöver sitt medlemskap i en sekt som dyrkar en koreansk pastor som Messias och förespråkar mångkultur, har Tommy Hansson profilerat sig genom en lång rad bisarra utspel. Han känner, enligt egen utsago, ”ledsnad över att inte själv vara jude”, anser att Israels intressen är viktigare än Sveriges och tycker att den före detta Expomedarbetaren och SD-hataren Fredrik Malm är ”en utmärkt person” och en ”favoritpolitiker” eftersom denne, liksom Hansson, är aktiv inom Samfundet Sverige-Israel. Samtidigt som SD tog ställning mot svenskt deltagande i kriget mot Libyen, utropade Tommy Hansson förtjust ”Nu bombar vi Ghaddafi!”. Efter att Khadaffi lynchats under vidriga former skrev Hansson att han inte kunde undgå att ”höja ett jubelrop till skyn”. Hansson satte ett svårslaget rekord i osmaklighet när han, under rubriken ”Carl Bildt lever farligt”, undslapp sig följande reflektion:

”Jag kommer osökt att tänka på Folke Bernadottes öde i dessa dagar, när Jerusalem åter ligger i stöpsleven i och med att utrikesminister Carl Bildt i sin egenskap av EUs utrikespolitiske talesman starkt ställt sig bakom idén att Jerusalem skall delas och östra Jerusalem (“gamla staden”) bli huvudstad i en framtida palestinsk stat. … Det är inte utan att Carl Bildt lever en smula farligt. Vad han inte till fullo inser är att Israels anspråk på Jerusalem äger avsevärt större tyngd än vad de palestinska gör. … Att visa en så uppenbar okänslighet gentemot Israel och judarna och en så däremot kontrasterande välvilja i sitt umgänge med palestinska företrädare motverkar emellertid inte bara Bildts och EUs intentioner – denna attityd kan också i värsta fall visa sig bli ödesdiger för Carl Bildts egen person. Vår skytteltrafikresande utrikesminister borde ta sig några minuter på nästa plan och fundera över vad som hände Folke Bernadotte, som kom hem i en kista från sina medlingsuppdrag i Mellanöstern. Israels konservativa regering är, ehuru långt ifrån omedgörlig, såvitt jag kan bedöma ingen varm vän av Carl Bildt.”

Chefredaktören för Sverigedemokraternas partiorgan sitter alltså och gottar sig åt tanken att Israels regering skulle kunna mörda Sveriges utrikesminister.

För den som är bekant med Israelfalangens idévärld kommer det inte som någon överraskning att falangen har bestämt sig för att göra sig av med Kasselstrand på grund av hans ställningstagande i Palestinafrågan. Det förvånar inte heller att falangen öppet smutskastar sina partikamrater, som när Kent Ekeroth anklagade Kasselstrand för att skriva ”sånt man läser på NSF:s hemsida” eller när Ted Ekeroth förra veckan kallade sina kritiker för nazister och anklagade dem för att syssla med ”rop på massmord, rasbiologi, judehat, vidriga personliga påhopp och konspirationsteorier”. Det handlar ju om uppenbara fanatiker som sätter Israels intressen före såväl Sveriges som Sverigedemokraternas bästa.

Vad som däremot förvånar är att partiledningen än så länge inte satt stopp för dumheterna. På Israelfalangens meritlista återfinns nu ett kuppförsök som hotar att splittra SDU, en rad uppenbart ogrundade nazistanklagelser mot partikamrater och offentliga dagdrömmerier om mord på Sveriges utrikesminister. Ändå verkar det, otroligt nog, som om partiledningen – istället för att ingripa mot galenskaperna – har tagit Israelfalangens parti mot Kasselstrand.

Om så är fallet visar partiledningen inte bara prov på bristande politiskt omdöme, utan också på en principlöshet som kommer att avskräcka anständiga människor från att engagera sig i Sverigedemokraterna i fortsättningen.

Just nu väljer SDU:s lokala distrikt sina delegater inför den kommande förbundskongressen, där styrelse och ordförande utses inför kommande år. Det hela är ett gyllene tillfälle för medlemmarna att sätta Israelfalangen ordentligt på plats.

Genom att delta i de lokala mötena och noga se till att man inte skickar några av kuppmakarnas delegater till förbundskongressen, kan ett fortsatt förtroende för den nuvarande styrelsen och Kasselstrand säkras, vilket skulle stärka både ungdomsförbundet och moderpartiet inför valet 2014. I annat fall riskerar SDU att lagom till valrörelsens början få en helt oerfaren och uppenbart okvalificerad ordförande som saknar andra meriter än att hon tycker ”rätt” om en konflikt som utspelar sig hundratals mil från vår sydligaste gräns. Vilket av dessa två alternativ som är bäst för Sverige är lätt att lista ut.

Och det är Sverige som räknas. Glöm aldrig det.

FRIA TIDER