Jag har varit en återkommande läsare av Larry Austers hemsida i många år, och håller med om mycket av vad han säger i sina rappa, pregnanta inlägg. Larrys angrepp på liberaler och neokonservativa (två grupper som han betonar överlappar varandra i mycket stor utsträckning), hans fokus på invandringsproblematiken och hans kritik av statlig krigföring mot traditionella sociala strukturer och religiösa normer, håller alltid hög kvalitet. Han vågar framföra synpunkter som sällan förekommer i publikationer som tillhör den liberala och neokonservativa mittfåran. Där har han gjort ett förtjänstfullt arbete, som vi som befinner oss till höger på den politiska skalan har all anledning att vara tacksamma för.
En fråga där Larry och jag däremot har diametralt motsatta uppfattningar är hans föreställningar om ett judeokristet krig mot islam. Till att börja med har jag aldrig delat Larrys starka avsky mot muslimer, som han utan undantag betraktar som hatfyllda våldsverkare. Jag har känt troende muslimer under större delen av mitt liv. Vissa av dem har blivit personliga vänner. De muslimer jag har haft att göra med har aldrig visat tecken på hat eller illvilja. I söndags besökte jag och min hustru en turkisk restaurang i Allentown i Pennsylvania tillsammans med ett yngre par från Turkiet. Restaurangens halalätande muslimska gäster framstod inte som frånstötande på något vis. De såg ut och betedde sig ungefär som de ortodoxa judar jag känner. Jag kände mig mycket tryggare i deras sällskap än när jag konfronteras med vissa andra minoriteter som hänger i stadskärnan, även om dessa senare minoriteter ibland kan vara frikyrkliga kristna. Ett antal ickemuslimer av det slaget sålde narkotika utanför restaurangen vi besökte.
Jag håller med Larry om att vi måste införa ett moratorium för fortsatt invandring, i synnerhet från Sydamerika. Jag håller också med honom om att Europas befolkning har blivit dekadent och håller på att begå demografiskt självmord genom att avstå från att skaffa barn och genom att fylla sina länder med en muslimsk, ofta fundamentalistisk, underklass. Men jag kan inte instämma i hans svepande generaliseringar om muslimer.
Jag tror dessutom att anledningen till att Larry vill se judar och kristna bilda gemensam front mot islam, inte bara är att han känner oro över den situation vi befinner oss i. För att vara fullständigt uppriktig – och det har jag rätt att vara mot bakgrund av att Larry flera gånger har kallat mig för en självhatande jude – tror jag att Larrys inställning bottnar i att han är en judisk konvertit till kristendomen. Han försöker frammana en enighet mellan judar och kristna som tyvärr inte finns, i syfte att överbrygga den kluvenhet mellan judiskt och kristet som han själv upplever på det personliga planet.
Att både judar och kristna har blivit måltavlor för muslimska fundamentalister innebär inte att det finns några religiöst betingade vänskapsband dem emellan. Larry önskar säkert att en sådan trosgemenskap fanns. Det gör även kristna sionister och de neokonservativas kristna underhuggare, som precis som Larry har tagit för vana att använda beteckningen "judeokristen" i sin retorik. Man skulle möjligen kunna kalla Jesus, Petrus och Paulus för "judeokristna", men efter dem har det knappast funnits några judar som kunnat beskrivas på det viset. Redan under det första århundradet efter Kristus bröt fullt krig ut mellan vad som då var två konkurrerande judiska sekter, nämligen fariséerna och de judiska efterföljarna av Jesus. Judarna förföljde de kristna under den relativt korta period som de hade överhanden. Från medeltiden och framåt gav de kristna igen med samma mynt, men med mer förödande resultat eftersom de åtnjöt ett större övertag.
De problem som judar har haft, och fortfarande har, med de kristna är dels teologiskt och kulturellt betingade, och dels resultatet av de förföljelser som judar utsatts för i vissa europeiska samhällen genom tiderna. De centrala kristna trossatserna, att Gud blev människa genom Kristus och fick sona för mänskliga synder på korset, är fullkomligt hädiska tankar ur ett judiskt eller muslimskt perspektiv. De rabbinska attacker mot Jesus som man finner i Talmud riktar sig också mot kristendomens grundare i egenskap av hädare. David Gordon går igenom detta i detalj i en recension av George Weigels bok Faith, Reason, and the War against Jihadism. Man kan tillägga att de rabbinska attackerna mot den kristna tron inte tillkom som ett svar på kristen förföljelse. Angreppen formulerades i Babylon, som på den tiden var ett i huvudsak zoroastriskt samhälle. De enda kristna som Talmuds författare kan tänkas ha kommit i kontakt med var monofysiter. Dessa avvisade läran om treenigheten, som formulerades på konciliet i Chalcedon, och levde i Babylon som en maktlös minoritet.
Islam har däremot aldrig utgjort ett religiöst problem för judar på samma sätt som kristendomen, eftersom de teologiska och rituella skillnaderna mellan judar och muslimer är av mycket mindre betydelse. Maimonides påpekade redan på 1200-talet att judar kan be till Allah eftersom judar och muslimer delar samma gudsuppfattning. De muslimska kost- och ritualreglerna och strikta åtskillnad mellan könen har liknande motsvarigheter i den judiska religionen, även om muslimer inte är lika petiga i kostfrågor som ortodoxa judar. Praktiserande muslimer kan äta kosherslaktat kött, men ortodoxa judar får inte äta halalslaktat kött. Vissa judar flydde från den katolska inkvisitionen genom att söka sig till det kalvinistiska Holland eller till den holländska kolonin Nya Amsterdam, men långt fler satte kurs mot det ottomanska riket där de sedan levde i fred i flera århundraden.
Innan staten Israels födelse, och det utbrott av fientligheter mellan judar och muslimer som följde med denna, hade judar i väst mycket mer positivt att säga om muslimer än om kristna. Jag lade själv märke till denna skillnad när jag i min ungdom hade kontakt med olika judiska institutioner. Dessa var alltid mycket mer välvilligt inställda mot den muslimska världen än mot det kristna väst. När mina studenter läste Bernard Lewis historiska verk noterade de samma tendens hos denne judiske författare. När Lewis jämför de två universella religionerna, kristendomen och islam, gynnar Lewis muslimerna på bekostnad av de kristna. Denne framstående judiske historiker, som då var runt sjuttio, hade präglats av den traditionella judiska inställningen till de centrala religiösa uppfattningarna hos kristna och muslimer.
Det var inte förrän på 1980-talet, då de neokonservativa började bygga en allians med de kristna sionisterna, som den judiska tidskriften Commentary slutade slunga svidande invektiv mot kristendomen och framhålla myten om korsfästelsen som orsaken till Förintelsen. Larry skulle nog gärna önska att judar tyckte bättre om kristna eftersom han själv är en, men tyvärr gör de flesta judar inte det. Judiska organisationer här i USA betraktar, precis som sina europeiska motsvarigheter, kristna som människor vars överdrivna skuldkänslor för Förintelsen kan kanaliseras till stöd för den israeliska regeringen. Framstående judiska organisationer som World Jewish Congress, Canadian Jewish Congress och Anti-Defamation League, är antingen likgiltigt eller fientligt inställda gentemot kristna institutioner.
Detta beteende förekommer inte bara i länder där judar en gång i tiden förföljdes av kristna kyrkor, utan även i huvudsakligen protestantiska länder där det inte har förekommit antisemitism i någon större utsträckning. Hur kommer det sig att de flesta amerikanska judar avskyr den projudiska kristna högern, en religiös rörelse som bara en galning skulle kunna förväxla med 1800-talets antijudiska rysk-ortodoxa kyrka? Studier av religiös intolerans i USA tycks, som Norman Podhoretz korrekt konstaterat, visa att judar tycker förvånansvärt illa om evangelikala kristna, en grupp vars etiska uppfattningar överensstämmer med dem som lärs ut i hebreiska religiösa skrifter och vars kärlek till Israel nästan överträffar Larrys.
Min förklaring, som Larry kanske helst inte vill höra, är att den judiska avskyn mot kristendomen är så djupt rotad att den inte kan avfärdas som ett resultat av historisk kristen antisemitism. Faktum är att denna beklagliga fientlighet verkar tillta i intensitet och ta sig starkare uttryck när kristna försöker nå ut till judar. Kristendomsfobin tycks vara minst utbredd bland judar i muslimska länder, som endast har minimala kontakter med kristna, och bland israeler, som ser kristna som en avlägsen allierad. Men judar i de länderna skulle knappast skriva under på Larrys judeokristna värderingar, även om de inte har något emot att utnyttja kristna sionister för att knyta kontakter med republikanska regeringar när tillfälle ges.
Jag vill också distansera mig från Larrys tendens att beskriva dessa judiska uppfattningar om kristna som en konsekvens av liberalismen. Judar bidrog till att skapa och sprida liberalismen, till stor del som en slags skyddsmekanism mot en äldre kristen civilisation. Att de liberala idéer som judar hittills har stöttat är problematiska innebär inte att man kan låtsas att judiska liberaler drivs av motiv som inte har något att göra med deras egna typiskt judiska rädslor och fördomar. Jag har aldrig träffat en judisk liberal vars vänsteråsikter inte på något sätt varit kopplade till hans identitet som jude. Larry kanske tycker (och jag skulle i så fall inte ifrågasätta hans omdöme) att detta typiskt judiska ideologiska förhållningssätt är olämpligt för bibeltroende eller oförenligt med sionismens långsiktiga intressen. Men det är ändå på detta sätt som judarna har hanterat de farhågor de brottats med i den kristna västvärlden. Dessa farhågor är dessutom på någon nivå blandade med en känsla av marginalisering som har sitt ursprung i religiösa skillnader. Här kommer vi tillbaka till Larrys personliga existentiella problem, det vill säga hans behov av att slippa konfronteras med faktumet att inte bara muslimer, utan också judar, förkastar kristendomens grundläggande trossatser.
Jag skulle förstås gärna se att judar ändrade sin syn på den kristna världen. Kanske skulle det kunna förmå dem att överge sitt tröttsamma engagemang i den kulturmarxistiska vänstern. Men att uttrycka sådana fromma förhoppningar är lite som att önska att elefanter kunde flyga. Hursomhelst är det osannolikt att det skulle gå att få en ändring till stånd genom att demonisera muslimer. Den som idag vill bedriva korståg mot islam hamnar i samma läger som feminister, HBTQ-liberaler och sekularister av Christopher Hitchens snitt. Larrys korståg är därför inte ett kristet, eller ens judeokristet projekt. Det har istället blivit en tyst allians med just de personer han säger sig förakta.
PAUL GOTTFRIED
Paul Gottfried är professor emeritus i humaniora och upphovsman till flera böcker om det politiska klimatet i dagens USA. Han har skrivit After Liberalism, Multiculturalism and the Politics of Guilt och Strange Death of Marxism. Hans senaste bok är Leo Strauss and the Conservative Movement in America. Du kan provläsa första kapitlet i varje bok eller köpa dem som e-böcker eller tryck via länkarna nedan.
