Gilla artikeln på Facebook
På försommaren 1536 avlider Erasmus av Rotterdam i Basel, en lärdomsgigant av sällsynt slag går ur tiden och med honom följer en epok. Under hans levnadsår har mycket hänt, många konflikter har kommit till ytan och det är ingen överdrift att säga att hans död i flera avseenden symboliskt kan förstås som en ny tids intåg: Födelsen av nationernas Europa. Drygt hundra år senare kommer den Westfaliska freden att slutas och därmed fullbordas den händelse som mer än någon annan innebär övergången till nationalstaternas tidevarv.
Andligen är det dock redan med Erasmus av Rotterdams död som tanken på ett enat Europa når vägs ände. Det är utan antydan till ironi som denne man brukar betecknas ”den siste europén”. Och av goda skäl. Europa är mer än en geografisk enhet – det är en gemenskap såväl kulturell som andlig – men något mindre så idag än under den epok som lite föraktfullt brukar kallas medeltiden.
Förmodligen identifierade sig inte småbrukaren eller den lilla människan i allmänhet som europé – vi får förutsätta att denna människa fann sig tillrätta i sitt mindre sammanhang; bygden och fosterjorden. Men för den som sökte en utsträckt, kosmopolitisk gemenskap fanns betydligt stabilare grund att stå på än vad som är fallet idag. I och för sig en gemenskap som mest tillkom de av högre rang, men likväl ett sammanhang med andra förutsättningar än vad som blev fallet efter 1400- och 1500-talens avgörande händelser.
Vad som skedde var reformationen. Erasmus, devot katolik och klassiskt bildad humanist, som också var god vän till Martin Luther, fick se sin älskade kyrka splittras genom den stora religionskonfliktens verkningar. Det ska sägas att denna artikel inte är skriven i syfte att propagera för katolska kyrkan, men det förtjänar att påpekas vilken helt väsentlig plattform den utgjorde för Europas kulturella och andliga gemenskap. Trots allt var detta en tid då efterlivet på flera sätt utgjorde en större verklighet än det ändliga jordelivet. Att alla Europas själar med behov av frälsning kunde enas under den heliga stolen måste varit ha oerhört betydelsefullt; en andlig om så inte alltid världslig gemenskap.
Katolska kyrkan bidrog förvisso med en i allra högsta grad världslig nyttighet för europeisk gemenskap: latinet. Latinet möjliggjorde för intellektuella över hela kontinenten att brevväxla, samtala och utbyta lärdomar på ett sätt som inte lät sig hindras av gränser eller andra språkförbistringar. Det skapade ett gott intellektuellt klimat, för då allra lärdomar skrevs på ett gemensamt språk blev det enkelt att ta del av alla nya rön. Eftersom medeltidens lärda värld (och en sådan fanns!) utgjordes av kyrkans munkordnar – och då samtida filosofi gärna sysselsatte sig med till teologin kopplade problem – blev också det intellektuella klimatet ett europeiskt sådant. Det går inte här att tala om en tysk, fransk eller spansk filosofi – utan om en europeisk.
Men saker förblir sällan på samma sätt för evigt, och konturerna till nationernas Europa började ta form redan under Erasmus tidevarv. Det var en utveckling som inte enbart manifesterade sig genom det höga värde som man började tillskriva den nationella suveräniteten; här inrymdes mer än så. Katolska kyrkan förlorade sin ställning i de nordeuropeiska länderna och Europa slets sönder av religionskrig. Den världsliga konflikten var här en direkt avspegling av den andliga; religionskrigen verkar sakna någon mindre insats än Europas själ.
Ytterst var det en konflikt mellan två världar, varav en på frammarsch och en annan på tillbakagång. Vi kan tillskriva den gamla världen katolicism och kejsardöme, medan den nya får inrymma religionsfrihet och suveränitet. Protestantismens genomslag kan inte enbart förklaras med katolska kyrkans fall – vilket inte heller ska gå onämnt – men det blir obegripligt utan att suveränitetsprincipen läggs in som förklarande faktor. Viljan att skilja det egna maktinnehavet från Vatikanen hägrade nog lika mycket för Europas furstar som det sköna i att andligen välja sin färdriktning. Det var en konvergens av händelser som ledde till det oundvikliga; den europeiska enigheten fick ge vika för den nationella suveräniteten.
På längre sikt blev det inte bara en fråga om fastställda statsgränser som kunde illustreras i en kartbok. Det var en utveckling också till kulturella och andliga skillnader som lät bilda en form av inofficiella gränser. Här handlade det om nationella gränsdragningar i en vidare bemärkelse; latinet började försvinna som reguljärt språk, filosofer och författare började i samstämmighet med allmänheten att skriva på folkspråk. I och med denna utveckling kan på samma sätt märkas en utveckling mot nationella skillnader också inom filosofin, litteraturen och religiösa preferenser. Den tidigare enheten som gällde inom den på katolska kyrkan grundade lärda världen försvann till förmån för filosofiska strömningar som blev typiska för de länder i vilka de uppkom. En tysk Locke; en brittisk Hegel eller en fransk Kant var fullständigt otänkbart.
Utvecklingen mot suveräna nationalstater kan med andra ord skönjas på alla nivåer i denna del av historien, och inte enbart genom upprättandet av fasta nationsgränser. Det är mot bakgrund av denna sedan länge pågående utveckling man har upprättat den europeiska unionen. Vilka ambitioner som inryms i detta massiva politiska projekt är ofta oklart; rör det sig till exempel om mellanstatlighet eller överstatlighet? Med det erfarenhetsmaterial som ligger för handen kan förutsättas att projektet inrymmer båda dessa ambitioner – och det går att ana att ambitioner för ökad maktkoncentration till Bryssel inryms i framtiden. Tecken på att så är fallet finns redan att skönja; inte minst för den som uppmärksammade José Manuel Barossos nyligen gjorda uttalanden på ämnet.
Det är gårdagens nyheter att EU-samarbetet på många sätt utvecklats i en mycket problematisk riktning; och det är uppenbart att projektets välvilliga ambition att hjälpa att bygga harmoniska relationer mellan Europas länder misslyckats fatalt. Det mycket olyckliga projektet att införa en för nästan alla länder gemensam valuta kan åtminstone delvis ges skulden för detta. Genom samarbetets karaktär har länder med helt skiftande kulturer och funktionssätt förts in i ett intimt samarbete med varandra, ett samarbete som redan från början innehöll en draksådd som nu skördas. Det är svårt – kanske en omöjlighet – att ha ett gott förhållande till sin motvillige välgörare; och de sydliga länder som nu med mössan i hand får motta pengar av bättre beställda unionskamrater känner troligtvis liten eller ingen tacksamhet över denna räddning. Jag ser heller inga skäl att tro att de nordligt belägna finansiärerna känner någon glädje över sitt deltagande i detta patron-klientförhållande.
Denna situation borde aldrig ha uppkommit överhuvudtaget. Ett samarbete med drag av imperium går stick i stäv med den utveckling som har präglat Europa under ett halvt millennium. Frågan är om detta projekt, ens under den tid då bättre möjligheter till europeisk enighet fanns, skulle ha lyckats bättre? EU-samarbetet saknar på grund av bristande förutsättningar de drag som karakteriserar en naturlig och otvungen gemenskap. Det framstår som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för byråkrater – och frågan är om någon annan än Carl Bildt och de närmast sörjande kan förmås att uppbåda någon entusiasm inför projektet? EU av idag är ett exoskelett som har rests över den europeiska kroppen, och det har nu blivit otympligt nog för att avyttras.
Detta faktum är beklagansvärt. För trots de senaste århundradenas utveckling finns ännu en faktisk europeisk identitet som är värd att bejaka; Europa är ännu en kulturgemenskap med ett långt gemensamt förflutet. Sverige – med vårt provinsiella intellektuella och kulturella klimat – skulle verkligen må väl av mer europeisk inspiration. I det senaste numret av Axess, som ges ut med EU som tema, påpekar chefredaktören Johan Lundberg i en ledare att det svenska kulturarvet under efterkrigstiden skövlades av inhemska krafter. Det är sannerligen värt att påpeka att svenskarna i avseenden som gäller kultur under 1900-talet själva har varit sina värsta fiender. Socialdemokraterna åstadkom med rivningsvågen vad två världskrig inte förmådde orsaka resten av Europa: Den totala förstörelsen av vår arkitektur och en djupgående nedgång i vårt välmående.
Sverige är en omistlig del av Europa. De bittra erfarenheter vi har fått av det misslyckade EU-samarbetet får inte mörka det faktum att svensk kultur och bildning är helt avhängigt vårt deltagande i den europeiska kulturkretsen. Men ansvariga politiker och tjänstemän bör förmås att inse – i den mån de kunnat undgå denna enkla sanning – att den europeiska identitet som finns lämpar sig mycket illa att ligga till grund för en politisk enhet. Det ena landet har ingen aning om hur det andra ska styras. Och tanken på en federation under gemensam administration och konstitution är ett politiskt projekt som bara med stora motsättningar kommer att låta sig genomföras.
Vi behöver ett alternativ som går bortom denna märkliga kombination av provinsialism och överstatlighet. Ett alternativ som inte överanvänder det sociala och kulturella kapital som trots allt existerar inom den europeiska gemenskapen. Det nuvarande samarbetet bygger på en strävan efter makt – en vilja som tycks fördunkla det faktum att överstatlig dominans är ett mycket dåligt medel för att bibehålla harmoniska relationer mellan länder. Denna arrogans hotar därför inte enbart de enskilda ländernas suveränitet, den är ett hot mot gemenskapen som sådan. Det borde vara uppenbart att gemenskap mellan länder bara kan bygga på en frihetlig grund. Därför bör ledmotivet för ett europeiskt samarbete – och ett sådant bör verkligen finnas – vara frihet och gemensam kulturell identitet, snarare än det byråkratiska moras som EU-projektet bygger på i dagsläget.
THOMAS WEBER
