DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (t.v.) och pressombundsmannen Ola Sigvardsson.

Frihetens fiender

Publicerad 8 september 2015 kl 21.42

Kolumn. Det stora hotet mot yttrandefriheten kommer inte från extremistgrupper utan från samhällseliten, som nu kampanjar för frihetsinskränkningar i syfte att stoppa sina konkurrenter inom alternativa medier. Det skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Italiensk-amerikanska organisationer protesterade mot TV-serien ”Sopranos” för att den skulle ge en negativ bild av deras etniska grupp. Med svensk terminologi blir nog rubriceringen ”hets mot folkgrupp”. Detta censurförsök bör inte endast ses som en protest, utan också som illustration av den sicilianska tysthetskulturen, som brukar beskrivas med begreppet Omertà. Det som gudfäderna inte vill ska komma ut ska man tiga om. De svenska förespråkarna för tysthetskultur är inte lika radikala som maffian utan tillämpar en Omertà light. Det är inte skott i pannan utan utfrysning och brist på uppdrag som väntar den journalist som bryter mot agendan. Men antalet dissidenter har stadigt ökat liksom antalet läsare av alternativa media, så nu vill mediebossarna ha rättsapparatens bistånd. Det är inte omöjligt att de får det.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski förespråkar att göra tvingande lagstiftning av det som idag är en frivillig bransch­överens­kommelse (DN 16/8). Formuleringen i de svenska mediernas så kallade pressetiska regler lyder: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse.” Stötestenen är vem som avgör vad som har betydelse. Invandring är den mest laddade politiska frågan i Sverige och kriminalitet av och mot invandrare blir den kanske mest kontroversiella aspekten i det hela. Etnicitet blir därför allt mer relevant. Då den svenska journalistkåren agiterar för invandring så finns starka motiv för en partisk hantering av kriminalitet. Det finns två typer av relevans. ”Medvindsrelevans” är sådan som stöder agendan, främst våld av svenskar mot invandrare. Detta laddas med epitet som hat, rasism, främlingsfientlighet och så vidare, vilket blåses upp. Men det finns också motvindsrelevanta händelser, det vill säga invandrares våld mot svenskar. Dessa bedömer media märkligt nog, och tvärt emot befolkningens åsikter, som ”irrelevanta” på ett direkt lögnaktigt sätt och händelserna tonas ner.

I klartext betyder den ”pressetiska” regeln att man ska larma för medvindsincidenter medan motvindsincidenter ska tystas eller förvrängas. En lögn är bara effektiv om den har ett sken av sanning, varför en avslöjad lögn blir en belastning både för den sak den avser att stödja och för lögnaren. Alternativa medier har nu ett så stort genomslag att desinformationen kring relevant och irrelevant etnicitet inte kan upprätthållas. Sanningen ställer till problem för agendajournalistiken och man känner sig tvingad att uppge etniciteten på de två misstänkta för Ikeamorden i Västerås. Detta för att inte som i våldtäkten på Finlandsfärjan Amorella ertappas med att blåljuga. Wolodarski är en motvillig uppgiftslämnare som ogillar denna eftergift.

”Om vilda spekulationer och hätskhet fortsätter att tillta på internet, då kan vi vara säkra på att lagstiftaren som svar kommer att beskära yttrandefriheten”, skriver chefredaktören.

Det är svårt att inte uppfatta detta som en rekommendation. Lösningen för Wolodarski är att denna pressregel blir lag så att även alternativa medier ska tvingas att anpassa sig till de absurda uppfattningar som konventionell press har om vad som ”saknar betydelse” och vad som är av största vikt och intresse.

”Vilda spekulationer och hätskhet” i ordens rätta bemärkelse tar stor plats i Wolodarskis egen tidning. En olyckshändelse blir till mordbrand på en moské. En kastad smällare blir normalt inte en notis i tidningen, men om den kastas mot en tiggare så blir det feta rubriker. Vad som ska censureras är en tydlig politisk och etnisk fråga.

Wolodarskis önskemål var inget enstaka infall utan veckan därpå återkom redaktören med samma förslag att minska yttrandefriheten: ”Om aggressiviteten på nätet stegras måste den svenska rättsstaten, med en helt annan skärpa än tidigare, lagföra dem som ägnar sig åt förtal och hets mot folkgrupp. Pressetiken är ett viktigt komplement för att värna ett anständigt tonläge, men den har blivit omsprungen av tekniken.” (DN 23/8.)

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson är inne på samma linje som DN. Det gäller att skydda den offentliga lögnen på samma sätt som i vilken diktatur som helst. I ett uttalande till Sveriges Television uttrycker han oro för att ”saknar betydelse”-klassningen nu förändras efter att media varit sanningsenliga gällande etniciteten i Ikeafallet. Också han ser en skärpt lagstiftning som nödvändig för att stötta upp desinformationen: ”Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta förgivet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks."

Ola Sigvardsson har samma förljugna bild som Wolodarski av vilka som ägnar sig åt spekulationer och hätskhet. Som en snäll men dum skolpojke hävdar Sigvardsson: ”Traditionell journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka efter sanningen och göra det så gott det går. De här andra sajterna kännetecknas av att de har en politisk agenda”.

Traditionell journalistik är inaktuell sedan flera decennier – nu råder en agendajournalistik i traditionella medier. Svenska folket instämmer till 64 procent med påståendet: ”Svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring” (SOM-institutet 2012). Alternativa medier har också politiska uppfattningar, men kan inte bara göra reklaminslag om sina överlägsna dygder, utan de måste visa sig vara sanningsenliga. Kritiken mot dem är inte att de ljuger – ibland har de fel men misstag rättas som regel snarast möjligt. Den reella kritiken mot dem är att de offentliggör sanningar som etablissemanget vill klassa som ”irrelevanta” eller ”hätska”.

Sveriges ärkebiskop är ytterligare en person som propagerar för en inskränkning i yttrandefriheten. På DN Debatt (22/8) förespråkar hon en obligatorisk konformism, närmare bestämt ”[o]pinionsbildning som verkar mot hat och befäster människovärdet och som lyfter fram relationen mellan yttrandefrihet och yttrandeansvar”. Återigen samma märkliga terminologi – begreppen ”ansvarsfullt sätt”, ”ansvar” och ”ansvarsfull” betyder i klartext att man ska ljuga för att inte irritera. Exakt hur omfattande inskränkning ”yttrandeansvar” medför är oklart, men poängen med förslaget är att dagens yttrandefrihet ses som alltför omfattande. Kanske är det ett hädelseförbud som lockar. Ett sådant kommer att formuleras mer manipulativt, förmodligen som en kriminalisering av ”kristofobi” och ”islamofobi”.

Det centrala i yttrandefrihet är att människor accepterar åsikter som de inte respekterar. Men invandringen bidrar till att kränkthetskulturen breder ut sig och toleransen i samhället minskar. Man går från ”rör inte min kompis” till ”säg inget som min kompis och jag inte gillar, för då slår vi ner dig”. Mer principfasta människor gör en skillnad mellan åsikter och handlingar. Man kan anse att en brottsling borde sitta i fängelse, men det är ett långt steg till att låsa in personen i sin källare. I sina handlingar tvingas man ta mycket mer hänsyn till andra människor. Men när det gäller åsikter så är det andra människor som ska lära sig att acceptera personer som uttrycker andra åsikter än de som de själva delar och respekterar.

Bakom censurförslagen finns en enorm övertro på censorns egen moraliska förträfflighet liksom på en självklar och permanent maktställning. Här finns inga insikter om det liberala resonemanget för yttrandefrihet. Istället låter man som en gammal brukspatron som säger sig vara för frihet under ansvar, men som nu ser det som lämpligt att dra i tyglarna. Etablissemanget ser det som självklart att de har en medfödd domarposition med rätt att domptera andra till lydnad. På ett infantilt och närmast religiöst sätt talar man om sina värderingar och sin värdegrund som om man stod på Sinai berg och hade direktkontakt med högre makter.

Det finns flera grupper som är skeptiska till yttrandefrihet, men den här artikeln fokuserar inte hotet från extrema oppositionsgrupper utan hotet från samhällets topp. Det är i sig inte märkligt i ett internationellt perspektiv, utan inskränkningar i demokratin genomförs inte sällan från toppen. Oppositionspartier förbjuds, tidningar stängs, sajter blockeras och skribenter åtalas för brott som missbruk av yttrandefriheten och brott mot yttrandeansvar. Ibland beskrivs sådana förändringar som ”en statskupp inifrån”.

Att censurkraven ligger på extremt låg intellektuell nivå betyder inte att de är chanslösa. Demokrati är inte ett stabilt slutstadium utan en ordning som hela tiden löper risk att krackelera. Efter all massiv retorik för demokrati så kan en lyssnare få intrycket att hela det svenska etablissemanget är övertygade demokrater. Så är tyvärr inte fallet. Det hävdas att all offentlig makt kommer från folket, men det leder inte till att makthavarna värnar om folkets intressen eller är lyhörda för folkviljan. Inte heller att den demokratiska grundbulten yttrandefrihet är fredad från antidemokratiska revisioner.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.