Hatbrott är vår tids häxeri

Publicerad 26 februari 2016 kl 16.22

Kolumn. Den oroväckande attityden i Sverige är att ett etablissemang med myndigheternas assistans ska uppfostra folket och skydda ömkansvärda minoriteter mot den ondskefulla majoritetens övergrepp. Den svenska befolkningen ska sättas på plats och uppfostras av överheten, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Våld mellan olika grupper i samhället är laddat och leder ofta till en kontroversiell fråga: Vem angriper vem? De flesta personer ser sin egen grupp som våldsutsatt snarare än som våldsutövande. Det är därför viktigt att få fram ett empiriskt välgrundat svar på frågan. Att våld i den ena riktningen kallas för något extra förkastligt är enkel propaganda som inte bör påverka, men tyvärr ofta gör det. Det gäller att skilja reella problem från fördomar om vem som är förövare respektive offer. Schabloner bör inte bara accepteras eller förkastas utan analyseras på ett seriöst sätt.

Gårdagens schabloner påstod att Häxan hörde till en ond kvinnogrupp. Häxorna kan ha utfört ett och annat våldsbrott, men den generella förståelsen idag är att de utpekade utsattes för våld och därför är offer fast de då utmålades som en hatande grupp besatta av den onde själv. Vår tid har sina häxerianklagelser och de anklagade försäkrar liksom de tidigare utpekade att de inte är häxor. Men är de helt utan synd? Har de någon gång tänkt en syndig tanke eller använt ett förbjudet ord? Inför denna dunkla anklagelse rullar de anklagade sig i stoftet och lovar bot och bättring. Samhällets stöttepelare fördömer häxeriet, som idag kallas fobier, och utlovar krafttag mot ondskan, som idag kallas för hatet.

En institution som ska undersöka såväl brott som hat är Brottförebyggande Rådet (brå). Dagens uppjagade tonläge och polisens återkommande deklarationer att de prioriterar hatbrott ger intrycket att hatbrott är allvarliga brott. Flera polismyndigheter har inrättat speciella brottsofferjourer för hatbrott och de tre storstadsregionerna har speciella kommandon mot hatbrott. Brå granskar över 200.000 polisrapporter med 390 sökord i sin jakt på hatbrott. Brås beräkning är att över 6.000 hatbrott begicks under 2014 vilket var en ökning med 14 procent från 2013. Det vanligaste hatbrottet är främlingsfientlighet/rasism följt av fobibrott mot sexuell läggning. På tredje plats återfinns religionsfobier av olika slag. Men frågan kvarstår om hat och hatbrott är ett stort problem och om verkligheten ser ut som den bild Brå skissar fram?

Läser man deras rapport 2015:13 så väcks misstankar mot denna alarmism. Hatbrott är faktiskt inte ens ett egentligt brott. Det är endast motsatsen till ”förmildrande omständighet” vilket kallas för ”straffskärpningsregeln”. Denna innebär att om någon begår ett brott med ett hatmotiv så kan åklagaren yrka på ett något strängare straff än om samma handling utförts utan tillägget hatbrott. Men om det inte finns ett egentligt brott som grund så faller anklagelsen för hatbrott per automatik. I den senaste Brå-rapporten framkommer att åklagarna under ett enda år endast vid 42 tillfällen yrkade straffskärpning på grund av hat. Vanligt och viktigt eller ovanligt och oviktigt?

Brås siffror redovisar faktiskt inte hatbrott utan, enligt deras egen terminologi, ”hatbrott och hatbrottsincidenter”. De senare blir inte ett hatbrott förrän en domstol dömer att ett hatbrott är begånget. Men endast 5 procent av incidenterna ”personuppklaras”, vilket innebär att en specifik gärningsman ställs till svars för anklagelsen. I en del av dessa fall döms att det inte finns något brott och då faller frågan om hatbrott. Domstolen kan också bedöma att ett brott är begånget, men att det inte dessutom föreligger ett hatbrott. En skattning är därför att endast 3 procent av hatbrottsincidenterna är hatbrott och Brå vet inte vilka, då man registrerar anmälningar, inte domslut. Vore Brå lite mer verbalt återhållsamma skulle man rubricera sin rapport ”Hatbrottsincidenter 2014” – inte ”Hatbrott 2014”.

Den som begår ett hatbrott anses enligt Brå ha en ”fobi”. De noterar att deras användning av den psykiatriska termen fobi är en egen avvikande tolkning. En person som lider av ormfobi söker inte upp och provocerar ormar, utan undviker dem så mycket det går. Brås beslut att använda termen fobi är inte heller verbalt återhållsam.

Sammanfattningsvis: Fobikern som begår ett Brå-registrerat hatbrott har inte en egentlig fobi, han har inte begått ett brott utan är inblandad i en hatincident som, även om den bekräftas i domstol, inte är ett brott, utan en försvårande omständighet.

Hat som motiv till brott kan vara en rimlig misstanke. Men för att visa sig vara relevant måste hatet förknippas med högre brottslighet eller grövre brott. Annars är det snarare så att begreppet ”hatbrott” endast visar på en bias hos myndigheterna; de fångar upp visst hat samt bortser från annat. De väljer också att ignorera hat vid riktigt allvarliga brott. Kriminellas misshandel vid indrivning av skulder och våldtäkter anses inte vara hatbrott, oavsett vilka hatfulla förolämpningar som utslungas, utan anses drivna av andra motiv. Filtrerar man bort den överdrivna retoriken så står hatbrott inte för mer än en eventuell avoghet mot en annan grupp än den utövaren själv tillhör.

Brå-rapporten kommenterar att en mördad person inte kan rapportera om hat till polisen. Man påpekar dock att eftersom antalet mord är så lågt påverkas inte statistiken nämnvärt. I rapporten är det anmälarens uppfattning som dokumenteras och om denne är starkt etnocentrisk så ökar sannolikheten att se sig som utsatt för grupphat av andra. Frågan är vems hat man mäter, förövarens eller anmälarens. Det förefaller rimligare att bedöma ett brott efter graden av våld istället för dessa psykologiska gissningar som dessutom bygger på endast en parts åsikt, medan motparten förblir ohörd.

När man läser igenom listan med sökord stöds misstanken att det framför allt handlar om vad utredarna anser ligga bakom hat. Väldigt få ord kan ses som hatiska utan är neutrala och korrekta: afghan, Afrika, alban, Algeriet, asiat för att utgå från bokstaven a. Inom religion är det lika korrekt: kyrka, moské, begravningsplats och minneslund. Den sexuella kategorin har också en rad neutrala och beskrivande begrepp. Kanske ett hundra av orden är kontroversiella eller nonchalanta, men få är mer än så. Det finns en funktion i sökprogrammet som gör att Brå kan söka efter en kombination på två ord i närheten av varandra, men detta lovande upplägg fullföljs inte. Det ger möjligheten att hitta ett negativt ord som indikerar hat och ett beskrivande ord för vad som hatas, men de kombinationer som valts av Brå tycks helt odugliga för det syftet: profet + Muhammed; svart + hud och regnbåge + flagg. Det är märkligt att ordet hora saknas då det är ett vanligt förekommande ord som kan visa på en negativ attityd till kvinnor hos en viss etnisk grupp. Det tycks istället som om Brå agerar som att det finns tre tabuområden – härkomst, sexualitet och religion – och myndigheten reagerar så snart någon av dessa områden alls berörs.

Om Brås uppgift är att ge underlag och bidra till en sansad debatt så måste man undersöka om organisationen fullgör sitt uppdrag eller om det är så att myndigheten bidrar med underlag till vår tids häxerikampanjer. De onda krafterna som utpekas är rasism och främlingsfientlighet. Tidigare stod det i Brås definitioner att minoriteten är offer för hatbrott och majoriteten förövare. I undersökningar sedan 2009 accepteras principen att också en majoritetsperson kan vara offer för ett hatbrott. Men märkligt nog blir denna grupp endast 4 procent av alla hatbrottsincidenter. Hat från en minoritet mot en annan blir 11 procent, men typbrottet, 84 procent, är person ur en majoritet som hatar en person ur en minoritet. Ser det ut så i verkligheten eller är detta blott gamla antaganden om offergrupper som lever vidare i myndighetens egna fördomar?

Diskuterar man våld mellan serber och kroater som exempel så blir det lätt för svenskar att hålla distans och förstå hur man skall mäta rätt och rättvist. Våldtäkter är kanske det mest tydliga hatbrottet. Vilken grupp är den som oftast låter sin antipati manifesteras i skändning av fiendegruppens kvinnor? Här behövs data om brott och våldsnivå. Vad som kan negligeras är stereotypa berättelser om vilken grupp som det är mest synd om enligt postkolonial teori eller freudiansk psykologi.

När det handlar om personer ur grupper som svenska konventioner ser som ”utsatta” respektive ”gynnade” så väger de klassificeringarna tungt och den reella kriminaliteten ges en biroll. ”Alla” vet ju vilka som utgör en offergrupp och vilka som hör till the usual suspects. Det interetniska våldet i Sverige skildras med en kraftig antisvensk emfas. En månad efter Ikeamorden i Västerås 2015 skrev SvD (21/9) allmänt om rasistiska hatbrott och gjorde en tillbakablick till Klippan där en svart person mördades 1995. Men journalisten övervägde inte ens om det aktuella morden på Ikea, med en svart förövare och vita offer, också var ett rasistiskt hatbrott. Varför gjordes ingen reflektion? Det tycks finnas både rasistbrott som benämns rasistbrott samt ”onämnbara” rasistbrott. Denna propagandavinkling löser inte reella problem, men bidrar med att skapa problem genom en vilseledande skenbild. De felaktigt utpekade reagerar negativt på anklagelsen och de som utmålas som utsatta uppfattar skenbilden som en bekräftelse på att de är offer. Båda blir åtminstone irriterade, kanske hatiska.

När extremistiska minoritetspersoner blir utsedda till experter ser de inga problem med att utse svenskars övergrepp mot ickesvenskar till det standardbrott som skall fokuseras och fördömas, samt avfärdar de mer flertaliga övergreppen av ickesvenskar mot svenskar som ickehändelser. Trots att verkligheten undergräver den bild av offer och förövare som skapas av nya antivita rasistiska idéer överlever schablonen och inkorporeras med den gängse terminologin.”Afrofobi” utgör det största problemet med hatbrott i Sverige påstår landets representant Annika Söder inför ett FN-förhör om eventuella brister i mänskliga rättigheter, (Gunilla von Hall SvD 27/1 2015).

Brå behöver ta sig ut ur sina egna fördomar. Idag utgör hatbrott ett marginellt etikettsbrott som myndigheterna går till offensiv mot, men det behövs forskningsresultat som visa att detta ”hat” är en reellt brottsförstärkande faktor. Det hela påminner om kampanjer mot svordomar för hundra år sedan. Att överträdelserna är oväsentliga är bara den ena nackdelen. Det stora problemet med den här typen av kampanjer är dess implicita kritik av demokratin. Enligt en demokratisk attityd är majoriteten ansvarsfull och kommer att behandla minoriteterna rättvist och tolerant. Demokratins kritiker hävdar å sin sida att demokrati leder till majoritetsförtryck varför det behövs en härskargrupp som skyddar olika minoriteter mot den onda majoriteten.

Situationen kan ses som en återlansering av den lutherska arvsynden i sekulariserat format. Vi bär alla på lite smärre synder så det finns alltid något för den ångerfulle att skämmas lite för. Detta går också för moralisten att hugga tag i, förstärka skammen och använda den till en anklagelse. Hela invandringen är kanske botgöring och omskolning av ett syndigt folk till en rasifierad mångkultur? Den oroväckande attityden i Sverige är att ett etablissemang med myndigheternas assistans ska uppfostra folket och skydda ömkansvärda minoriteter mot den ondskefulla majoritetens övergrepp. Det är inget demokratiskt ethos som skymtar under den empatiska ytan. Den svenska befolkningen ska sättas på plats och uppfostras av överheten.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.