Vargen har varit borta från våra trakter i snart 150 år och jag vet ingen som saknat den. Jägarförbundet har uppskattat de ekonomiska konsekvenserna av att återinföra vargen till miljardbelopp.
Även om de ekonomiska argumenten är tunga, så är det inte vargen i sig, utan avfolkningen på landsbygden som fått mig att ta ställning i vargfrågan. Vargen är egentligen inget problem. Problemet är de skador och den otrygghet den orsakar. Inte för merparten av Sveriges befolkning, men för de människor som väljer att bo på landsbygden i stället för i städerna.
Jag tror inte att någon enda familj flyttar ut på landet för att det finns varg där. Däremot kommer allt fler att tappa de incitament de haft för att bosätta sig där. Människor som väljer att bo på landet gör det oftast för att de där kan odla något intresse som de inte kan ägna sig åt i staden.
Första gången jag konfronterades med vargproblemet var för två år sedan. Vid ett besök på loppis berättade ägaren att han skulle sälja alla sina vapen. Varför då? Jo, sedan vargen kom hit finns det ändå inget kvar att jaga. Dessutom är det ingen som vågar släppa sina hundar längre, så även småviltsjakten är förstörd.
Att sedan jaktarrendena sjunker drastiskt är ju den praktiska konsekvensen för markägaren. Uträknat på hela landet handlar det om miljardbelopp. Jaktintresset är en anledning till att människor bor på landsbygden. Intresset för hundar är ett annat. Förra året dödades ett 20-tal hundar av vargen. I några fall skedde angreppet när ägaren hade hunden i koppel.
Enligt tillgänglig statistik dödades år 1829 465 hästar, 3.100 nötkreatur och 22.000 får, getter och svin av vargar och andra rovdjur. Att aktiva hel- eller deltidsbönder drabbas, framstår som helt klart för de flesta. Ökat arbete med stängsel, skrämda djur som ibland kastar sina foster, den ständiga oron att något skall hända, försämrad ekonomi.
Att en minskad djurhållning ytterligare bidrar till igenvuxet landskap blir en naturlig följd. Sedan har vi det allmänna intresset av att våga vistas i skog och mark. Plocka bär och svamp. Eller bara gå skogspromenader, låta barnen leka ute eller cykla till någon kompis. Oavsett om rädslan för vargen är befogad eller inte – får den människor att tveka om att bosätta sig på landsbygden så har vi ett problem.
Mot denna landsbygd står människor i staden. Som inte förstår problemet. Men som gärna drivs att ett romantiskt miljötänkande, där naturen ska sköta sig själv utan mänsklig inblandning. Det vore ju bra spännande om man skulle råka på att få se en varg under bilturen ut på landet. Så vad är problemet?
Problemet för oss på landsbygden är att dessa stadsmänniskor är i politisk majoritet. Men den majoriteten avser vi att rubba.
Arne Gunnarsson, Landsbygdspartiet LPo
Elisabeth Sundgren-Åberg, medlem i LPo
