Ligan bakom lögnerna om brottsutvecklingen

Publicerad 31 augusti 2016 kl 16.08

Kolumn. I Sverige har vi en rad märkliga uttalanden av folk som borde veta bättre. De tycks bekräfta Hjalmar Söderbergs tes: ”Det finns kunskaper som man måste vara expert på för att inte förstå.” Myndigheten Brottsförebyggande rådet (Brå) gjorde sin senaste utredning 2005 om invandrares kriminalitet och den var mindre ambitiös än den som utfördes 10 år tidigare. Men många kriminologer duckar inte bara frågan med hänvisning till ”brist på forskning”, utan påstår att brottsligheten inte har ökat.

Gilla artikeln på Facebook

Hur kan man avläsa nivån och förändringar i brottslighet? Den metod de flesta människor tar intryck av är statistik över polisanmälningar. Här visar siffrorna en starkt ökande brottslighet. Antalet våldsbrott per år och 100.000 innevånare är fyra gånger högre idag än för 40 år sedan. Många kriminologer väljer dock de så kallade ”nationella trygghetsundersökningar” som primär källa. I dessa mätningar rapporterar ett urval av medborgarna vilka brott de varit utsatta för under det gångna året. I dessa undersökningar syns inga siffror för ökande kriminalitet. Men hur förklarar då kriminologerna det ökande antalet polisanmälningar? Deras hypotes är att människor skulle ha blivit mer benägna att anmäla brott – mörkertalet, icke anmälda brott, antas minska av någon anledning.

Frågan om ökad kriminalitet bör inte diskuteras som om kriminologer och statsapparat vore neutrala sanningssökare. Ett problem är att i deras perspektiv är inte bara hög kriminalitet ett problem, utan också ”en perception av hög kriminalitet”. Om folk upplever miljön som kriminell blir de mer kritiska till sina medmänniskor och mindre tillitsfulla. Detta påverkar förnöjsamheten med politiska makthavare och får också till följd ökande ekonomiska transaktionskostnader i samhället. Detta leder till ett intresse för brottsövervakande institutioner att inte bara bekämpa hög kriminalitet utan också uppfattningen att kriminaliteten är hög eller ökande. En överslätande snarare än alarmistisk attityd intas; ibland med argument som att antalet mord är försumbart i förhållande till döda i trafiken och antalet självmord.

Diskussionen om kriminalitet kopplas regelmässigt till den om invandring. Här påläggs kriminologerna ett ytterligare potentiellt propagandauppdrag. Etniska motsättningar är ett svårartat samhällsproblem och verkliga eller påhittade övergrepp från en grupp mot en annan skapar problem. Eftersom det svenska etablissemanget mangrant sluter upp bakom en omfattande invandring ogillar de negativ information om invandring och invandringskriminalitet. Många kriminologer ser som sin uppgift att agitera mot åsikter om en hög invandrarkriminalitet. Men inte bara överdrivna utan helt sanningsenliga uppgifter om invandrarkriminalitet skapar kritik mot invandrare och invandring. Det finns därför ett starkt motiv hos yrkeskåren att tona ner negativ information även när den är korrekt. En aktuell dementi är artikeln ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott” av Jerzy Sarnecki som publicerades i DN Debatt den 26 augusti. Den kriminolog vars heder motsätter sig såväl mörkläggning som direkt ljugande ägnar sig därför med fördel åt ämnen där samvetet och kårandan inte kommer i konflikt. I Sverige ignorerar kriminologerna helst den ökande mängden polisanmälningar samt effekterna av invandringen.

En intressant kuriositet var en kommentar i serien ”Faktakoll” i Svenska Dagbladet. Tidningen gav ”rött kort”, det vill säga påstod att ett faktafel begåtts, till dåvarande statsministern Reinfeldt för påståendet att arbetslösheten var hög för invandrare, men låg för ”etniska svenskar mitt i livet”. Det finns ju mängder av statistik som visar denna skillnad mellan infödda och utlandsfödda. Den okunnige journalisten hakade upp sig på ordet ”etnisk”; att födda i Sverige kan kopplas till etniska svenskar utlöste en förnekarreaktion, någon sådan etnisk statistik har vi inte. En slutsats om etniska skillnader kan därför avfärdas som formellt obefintlig, fast den är reell och påtaglig. När det gäller kriminalitet istället för arbetslöshet blir förnekandereaktioner ännu vanligare och starkare. Brå har löpande minskat etnisk information i sina undersökningar. I amerikansk juridik finns ett användbart begrepp willfull ignorance, avsiktlig okunnighet. Juridiskt kan okunnighet ses som förmildrande, men denna typ av okunnighet diskvalificeras; den person som är avsiktligt okunnig skall dömas som om personen skulle ha haft kunskapen.

Invandrares kriminalitet avfärdas ofta som socioekonomisk. Ett bräckligt argument är att somaliska invandrare med universitetsexamen är mindre kriminella än de som är analfabeter, men detta har låg relevans, då den senare gruppen utgör en så mycket större andel av de somaliska invandrarna. Intressant är att kriminaliteten varierar starkt mellan olika kulturer och invandringen till Sverige kommer i hög utsträckning från de mest problematiska. Skillnader i kriminalitet mellan personer med olika etnisk bakgrund blir betydligt mer professionellt kartlagd i våra grannländer. I en dansk undersökning framkommer att många invandrargrupper är fem gånger mer brottsbenägna än danskar. Somalier toppar brottslistan med åtta gånger högre kriminalitet. Ser man på vissa brottstyper så kan överkriminaliteten för en etnisk grupp bli 30 gånger den nationella normalkriminaliteten.

Den totala kriminaliteten i Sverige kan i någon mån dämpas om den stora ökningen av invandringskriminalitet motverkas av att den etniskt svenska kriminaliteten minskar. Detta låter helt orealistiskt på kort sikt, men på lång sikt finns en civilisationsprocess som har gjort livet mindre våldsamt, som har reducerat antalet mord per år från uppåt 25-50 per 100 000 innevånare på medeltiden till omkring 1 idag. Samhället som helhet har blivit mindre våldsamt i det långa perspektivet. Det finns dock ingen anledning att motverka en sådan långsiktig trend. Svenska folket berövas nu denna kontinuerliga civilisationsförbättring genom en invandring som verkar i motsatt riktning. Det är knappast konstruktivt att kompensera ett eventuellt minskande antal svenska ligister med en omfattande ligistimport.

En nackdel med polisanmälningar som underlag för bedömningar av kriminalitetens omfattning är att det föreligger problem som har att göra med förändringar i benägenhet att polisanmäla samt förändrade regler. Men sådana förändringar förklarar inte den stora ökningen av många brottskategorier. Regler för vad som definieras som våldtäkt och vad som ses som ”ofredande” eller ”sexuellt tvång” har förändrats. Den stora ökningen av våldtäkter gäller dock ”grova våldtäkter” medan antalet ”våldtäkter” är relativt oförändrad. Våldtäktsförsök har också ökat marginellt, medan antalet fullbordade våldtäkter blivit 14 gånger vanligare än för 40 år sedan. Det är därför knappast regeländringar till ett vidare våldtäktsbegrepp och fler anmälda gränsfall som är förklaringen. Brottsutövningen har förändrats inte minst genom en snabb ökning av antalet gruppvåldtäkter. Utifrån en studie publicerad på Affes statistik som bygger på brottsbenägenhet för olika grupper enligt tidigare Brå-undersökningar, och som tar hänsyn till att invandringen från kriminellt belastade kulturer ständigt ökar, kan man dra slutsatsen att personer med invandrarbakgrund idag utför drygt tre av fyra våldtäkter i Sverige. Invandrarkriminalitet är ingen marginell företeelse.

Mycket talar för att mörkertalen, begångna brott som inte blir anmälda, ökar. En skenbar förbättring uppstår när ”upptäcktsbrott” – sådana som polisen själva upptäcker och anmäler – minskar när poliser dirigeras om till annan verksamhet som gränskontroller och administration. Lokaltidningen för Värmdö kommun noterade att narkotikabrott bland ungdomar minskat med 53 procent jämfört med föregående år och antalet fall med berusade bilförare minskat med 35 procent. Den troliga förklaringen enligt tidningen är dock inte att kriminaliteten minskat, utan att två närpolisstationer blivit nedlagda: polisens oförmåga att ertappa brottslingarna minskar antalet registrerade brott.

När polisen och rättsväsendet inte klarar att sätta dit brottslingarna blir allmänheten rimligtvis mindre benägen att anmäla, eftersom det sällan leder till några resultat. Det är troligt att statistiken över polisanmälningar, tvärt emot kriminologernas hypotes, underskattar ökningen av begångna brott.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.