Sverige har valt att spendera många miljarder på stor invandring från Mellanöstern och Afrika. Kanske har vi inte varit medvetna om att så är fallet. Kanske har vi inte fått den information som hade varit nödvändig för att förstå vad detta kostar, men nu kommer notan.
De svenska uteliggarnas verklighet har under de senaste åren förvärrats. Förr, säger Lars, en av dem vi pratat med, kunde vi något så när få vara ifred. Vi brukade hitta i alla fall något ställe att övernatta på. I dag är det betydligt svårare, då de flesta potentiella boenden är upptagna. Skyddade boenden eller egen våning är det inte tal om. Härbergen vill många av de hemlösa inte bo på, på grund av risken för rån och stölder. ”Många av oss övernattar på tåg, bussar, stationer eller ute på en bänk”. Därmed är risken överhängande att vi blir utsatta för överfall, misshandel och rån. Enligt Lars är det i de flesta fall invandrargäng av unga vuxna män som begår dessa övergrepp och står för misshandeln. Flera av de hemlösa vi pratat med vittnar om en successivt förvärrad situation. Politiker bryr sig inte längre och pengarna verkar bara räcka till det man kallar flyktingar. Dessa prioriteras.
Kostnaden för invandringen till Sverige håller på att spränga alla ramar. Om detta fortsätter hotar systemkollaps på flera områden. En socialstat utan gränser kan inte fungera. Man har åtagit sig något det inte finns ekonomisk täckning för, att finansieras av allas våra besparingar och arbete (skatter). Då förutseendet, milt uttryckt, varit lågt, tvingas regeringen nu leta pengar överallt. Överskottsmålet överges, staten tar upp nya lån för att täcka nya underskott i budgeten, vallöften bryts, bensinskatten höjs med mera. Regeringen döljer det så gott man kan. Oljepriset har gått ned från 130 dollar fatet till 30 dollar fatet. De svenska bensinpriserna har dock knappt gått ned alls. Man tar nu halva biståndsbudgeten till att finansiera invandring, något som för inte länge sedan hade utlöst en regeringskris eftersom vissa politiker aldrig hade accepterat det. Nya tider. Märkligt nog har heller inte särskilt mycket skrivits om biståndsbudgeten.
Vi har världens högsta skatter, men det räcker inte. De ska höjas mer. Det har man aviserat. Regeringen är desperat i sitt sökande efter pengar. Det är inte svårt att förstå att detta har konsekvenser, att det tränger undan verksamhet som är rimlig och nödvändig för våra svenska medborgare, ja just det, dem ja… som vi främst har ansvar för.
Landet Sverige har inte råd med något annat än massinvandring längre. Före detta statsminister Reinfeldt sade sent omsider uttryckligen, när information om kostnaderna läckt ut, att det nu bara finns pengar till invandringen. Och sedan dess har det blivit betydligt fler invandrare och betydligt högre kostnader. Detta hotar att bli en snöbollseffekt. Bollen rullar allt snabbare och blir allt större.
Att ta emot ensamkommande unga män från Mellanöstern och Afrika till en kostnad av 1.000-2.000 kronor per natt av skattebetalarnas medel (våra pensioner) är orimligt och går inte att finansiera.
Vi har fått en undanträngningseffekt i Sverige. Föreställningen eller den fixa idén att vi måste prioritera andra länders medborgare leder till att vi inte förmår ta ansvar för dem vi egentligen har ansvar för, oss själva. Detta drabbar hårt. Svenska uteliggare är ett sorgligt exempel, men det finns fler, många fler.
Eleverna i högstadiet har inte längre några böcker i fler ämnen. Skolan har inte råd. Lärare och rektorer försöker trolla med knäna och improvisera, hämta material på nätet och kopiera. Tills kopiatorn går sönder och man inte har råd och skaffa en ny. Pengarna är slut. Kunskapslandet Sverige hotas. Pisa-undersökningarnas usla resultat har fått ett ansikte. Det är ett system i kris. Annat prioriteras.
Rättsväsendet – en stor majoritet av alla brott mot brottsbalken begås av invandrare. Över hälften av Sveriges brottmålsadvokater försörjer sig på invandrarbrottslighet till en kostnad för oss alla på 1.300 kr/tim. Dessa jurister hade kunnat arbeta för Sveriges exportindustri. Alla dessa tolkar – 600 kr/tim. Med kunskaper i svenska och en försiktig invandring hade detta kunnat undvikas.
Sannolikt är dessa indirekta kostnader för invandringen betydligt större än de direkta. Vad kunde en kvalificerad person ha gjort i stället? Han eller hon hade kunnat skapa värden i ekonomin som vi hade kunna leva av och mer effektivt kunnat hjälpa andra länder på plats. Och vad hade en person kunnat åstadkomma i stället för att begå brott. Skillnaden blir stor mellan belastning och bidrag.
I Grekland ledde den statliga upplåningen, som nu även påbörjats i Sverige, till prognoser om mycket låg tillväxt i ekonomin i många år framöver. Detta tränger ut möjligheten till viktiga värdeskapande investeringar i ekonomin under lång tid. Hur går det då med vår levnadsstandard? Hur går det med våra pensioner?
Vi lägger alla pengarna på invandring och endast lite på att hjälpa tio gånger så många människor på plats. Nu svälter folk i lägren i Syrien och i Libanon. Men vi kan inte hjälpa till, för pengarna har redan spenderats på svindyr massinvandring. Detta är också en undanträngningseffekt.
Inget annat europeiskt land prioriterar andra länders medborgare på bekostnad av väsentliga behov i det egna landet. Allra minst våra nordiska grannländer. Varför gör vi så här emot oss själva och indirekt emot de länder invandrarna kommer ifrån? Vi har nationella intressen. Hur långt är vi beredda att gå i vår prioritering av en massinvandring som vi uppenbart inte har kontroll över, på bekostnad av dem vi en gång menade att vi verkligen hade ansvar för?
Peter Abelin, ledamot/sekreterare i SD Stockholms stad
Maggi Haglund, SD-ledamot i Stockholm stads stadshus
Jimmy Hesselbäck, ordförande i SD Stockholms stad
