Snyftgruppernas privilegium

Publicerad 24 maj 2017 kl 07.11

Kolumn. Normen för tonen i en diskussion i dagens Sverige påminner om hur det såg ur i ett äldre, hierarkiskt samhälle. Men där det tidigare var personen med högre rang som hade företräde är det nu den med mest snyftpoäng som har rätt att vara oförskämd och krävande, medan den andre har en plikt att anpassa sig och vara undfallande, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Vi är alla med i grupper för vilka vi har ett positivt engagemang. För de många grupper som vi inte är medlemmar i har vi en mer skeptisk syn. Normalbedömningen är positiv för den grupp i vilken vi ingår, ”ingruppen”, och mer kritisk för personer som hör till andra grupper, ”utgrupper”.

De flesta människor ser denna kritiska inställning från utomstående som förväntad men också underbyggd: Varje grupp bejakar ju att de är lite annorlunda. En hängiven ornitolog förstår sin ingrupp väl, men han kan också ofta förstå att de som inte är ornitologer ser en del egenheter hos gruppens medlemmar. Man förväntar att andra visar ett distanserat ointresse eller är kritiska. Det finns inga anspråk på att alla ska uttrycka respekt för fågelskådning och att skämt om aktiviteten är överträdelser som det borde lagstiftas emot.

I en liberal demokrati bör var och en göra sin egen bedömning, inte bara av ornitologer, utan också av andra grupper. Men det finns en växande lista med grupper som ickemedlemmar ska vara positiva till; omdömen om grupperna blir allt mer obligatoriska. Bokstavssexualitet HBTQ är ett exempel på en grupp som kräver sympati. Ett judikaliserat argument för detta är att det handlar om ”sexuell läggning” som alla ska bejaka. Vad man får tycka lite friare om är ”sexuellt beteende”? Under den rubriken kan man tycka lite olika om sadomasochism, men ett sådant beteende bygger ju på en korresponderande läggning. Termerna beteende och läggning har inget särskiljande deskriptivt värde, utan tillför bara en normativ stämpel som kräver obligatorisk respekt för vissa sexuella preferenser.

Åtalet mot pastor Åke Green för hans ”hets mot folkgrupp”-predikan är av intresse för den här förbudsproblematiken. De homosexuella ansågs vara utsatta, men det var en rad olika ”perversiteter”, 17 stycken, som pastorn varnade församlingen för, ”hetsade mot”, exempelvis tidelag, gosseskändning och nekrofili. Dessa andra läggningar/beteenden hade inte samma skydd mot kritik som homosexualitet. I vår upplysta tid tycker man att det borde råda både en öppenhet för olika sexuella uttryck, men också en öppenhet för uttryck av motvilja. Men öppenheten får vika ner sig för obligatoriska åsikter. De godkända yttringarna ska inte bara accepteras utan respekteras och någon sorts medkänsla ska uttryckas. Det är synd om dem som är HBTQ, och vi hetero åläggs att känna skuld, skam och sympati. Så småningom friades pastorn, men med skälet att en fällande dom förväntades bli upphävd av Europadomstolen; om bara svensk rätt fick råda hade han fällts.

Liberala studentförbundet föreslår en legalisering av tidelag. Men det är bara ett första steg som snart blir otillräckligt. Seriefiguren Rocky har en insiktsfull distans till det pågående vansinnet och ligger ett steg före. Rocky menar att det är dags att ta itu med den tidelagsfobi som härjar i samhället. Ska det vara tillåtet att tycka illa om sådana kärleksrelationer? Utövarna vill inte bara bli tolererade, utan inom kort kommer de också att kräva respekt.

En del anhängare av sektfeminism kräver en privilegierad situation. De anser sig revoltera mot den patriarkala ordningen, men söker märkligt nog stöd av denna rådande ordning för att förbjuda feminismens kritiker. Trots tal om en konflikt med en patriarkal ordning så är det den som aktivt inte bara stöder, utan kräver, acceptans av genderfeminism i myndigheter, i forskning, i privata organisationer. Antifeminism är ännu inte straffbart, men det kan bli så. En statlig feministisk utredning kritiserade en tidigare utredning som också använt flera andra perspektiv på problematiken. Enligt den senare utredningen var denna vidsynthet onödig då det finns ett riksdagsbeslut på att det är genusfeministernas teori, ”könsmaktsordningen”, som gäller. Trots denna gynnade situation så anser sig feministerna vara en utsatt grupp som ska fredas från kritik.

En annan snyftdimension ligger i ras. De vita åläggs inte bara en sorts neutralitet till sin egen grupp, utan de ska simultant uttrycka sympati för nyrasistiska yttringar i andra gruppkulturer. Det är positivt om svarta ger sig hän åt black is beautiful. En rad märkliga yttringar i ”kritiska vithetsstudier” och afrocentrism ska inte ses som rasism utan kallas ”antirasism”. Teorin är att genom en omvandling förbyts en rasistisk inställning hos dessa grupper en dag till icke-rasism. De färgade behöver dock först bygga upp sitt självförtroende genom rasmedveten hets mot vita. Den vita befolkningen uppmanas att också stödja denna rasism för att alla en framtida dag skall bli icke-rasister. En paradoxal rekommendation.

En osannolik snyftgrupp är islam. Trots de många konflikter som drivs av personer med muslimsk tro så anses tron inte vara involverad. Att se koppling mellan muslimskt våld och islam är ett uttryck för ”islamofobi”, en term som framgångsrikt marknadsförs av islamistiska organisationer såväl internationellt som i Sverige. För dem som inte själva tror på profeten Muhammed, men anpassar sig till islams krav på respekt och lydnad finns redan en arabisk term: dhimmi. Den är avsedd för icke-muslimer som bor i Islamstyrda länder och är tvingade till ett undfallande beteende av statsmakten. Dhimmi-beteende är dock på frammarsch i länder där muslimer är i minoritet med argumentet att muslimer är en utsatt grupp som man ska tycka synd om, en snyftgrupp. Det är dock inte bara medlidande som motiverar utan också rädsla. Framgångar för kulturella Jihad driver på en utveckling mot dhimmi-beteende i väst.

Alla dessa obligatoriska sympatier påverkar det intellektuella klimatet negativt. Allt fler ser en möjlighet att bygga upp en karriär som förespråkare för en etablerad eller nylanserad snyftgrupp. Alla i samhället måste tänka sig för så att de inte kränker någon ”utsatt”. Den liberala frimodigheten och det ”råa och hjärtliga” får vika för det anpassliga och medkännande. Inte minst humorn kommer i kläm.

Några av humorns kännetecken är att bryta mot konventionerna. Den utmanar gärna konventioner och hyckleri om sexualitet, religion och politik. Tidigare var risken att skämtet kunde bli plumpt, men att någon tyckte så visade inte tydligt på att man passerat en rimlig gräns. Snarare var det eftersträvansvärt att många skrattade och några blev arga. Idag är gränsen mindre tolerant; om någon från en snyftgrupp ”blir kränkt” så anses skämtet förkastligt. Den humorlöse som det tidigare var en triumf att reta upp har nu fått veto. De som skrattade innan vetot etablerats söker nu delta i förtrytelsen över skratt som inte är censurcertifierade.

I andra kulturer än den svenska kan man skoja om etniska generaliseringar, men i Sverige blir detta alltmer tabu. Man tänker i hög grad i grupper, men låtsas nu i sin retorik att man inte ser gruppmedlemmar utan bara ser unika individer. Utom när en person i en offergrupp antas vara kränkt. Då är han en gruppmedlem i förövarens ögon, men märkligt nog inte i sina egna och sina sympatisörers ögon; under protest noterar de hur den utsatte ”rasifieras” eller gruppifieras som den Andre. En sådan passiv identitet stämmer inte alls med den kränktes egocentriska syn. En inskränkt revisionism kräver att nya upplagor av böcker skrivs om för att passa dagens dogmer om vad som anses kränkande.

Normen för tonen i en diskussion har förändrats. I det gamla hierarkiska samhället var det klart vem som hade rätt att tillrättavisa vem, rangen avgjorde. I ett liberalt samhälle blir det mer en fråga om ömsesidig balans. En hövlig diskussion kräver två hövliga personer och det räcker med en hetsig debattör för att få två aggressiva kombattanter. Nu återgår man till hierarkin, den med mest snyftpoäng har rätt att vara oförskämd och krävande, medan den andre har en plikt att anpassa sig och vara undfallande. En influens från den amerikanska PK-kulturen är micro aggressions. Människor i snyftgrupperna utsätts för angrepp som är så små att angriparna inte ens är medvetna om dessa nålstick som de stackars utsatta känner sig torterade av.

Den nya ordningen har ett organisatoriskt stöd i diskrimineringsombudsmannen, DO, som noga vakar att inga etikettsbrott begås mot den nya hierarkin. Ordföranden i kristdemokratiska ungdomsförbundet Sara Skyttedal formulerade väl myndighetens funktion i det svenska samhället, ”DO är en statlig megafon för kränkthetskulturen”.

Verksamheten bedrivs av ett begränsat antal fullfjädrade hycklare som ofta har starka ekonomiska eller karriärintressen i snyfthierarkin. Det stora antalet människor är anpasslingar som lär sig vad som är ”rätt” att säga och vad som nu blivit ”fel”. Det märkliga är att en ordning som går emot de flesta människors åsikter och intressen kan etableras i en demokrati. En del av förklaringen ligger i att det saknas en stark politisk och medial opposition som synar vår tids fåniga modenycker.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Bonnier vill köpa Mittmedia

Vänsterliberala koncernen i djup kris. Förhandlar med Bonnier och norska Polaris.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.