Svensken – medborgare eller undersåte?

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 25 januari 2016 kl 21.38

Gilla artikeln på Facebook


Det råder stor förvirring och okunnighet i Sverige om medborgarskap och nationalitet. Får man verkligen säga att någon inte är svensk? Hör det inte till hyfs att inkludera alla som svenskar och sedan låta det vara upp till den ”inkluderade” att eventuellt protestera med att han anser sig vara halvsvensk eller inte alls svensk trots vissa kunskaper i språket? Tassandet och hukandet i den här frågan lär fortsätta.

Den väluppfostrade tillskriver alla med svenskt medborgarskap också svensk nationalitet. Det räcker också långt med endast ett uppehållstillstånd och vi bör naturligtvis anta att de som söker asyl kommer att få det så småningom. De som fått negativt besked från Migrationsverket och blivit papperslösa bör nog ses som inofficiella svenskar. De som ännu inte inkluderats i svenskheten är de romska tiggarna som dock har avetnifierats och avstigmatiserats med den nylanserade termen ”EU-migranter”.

Språkkrav, hederlighetskrav och längd på tid i Sverige minskar och i allt fler lagtexter talas inte längre om medborgare utan om ”var och en”. Men inte bara svenskhet tunnas ut genom inkluderingen utan också medborgarskapet. Medborgarskapet får ett allt mindre innehåll också för svenskar och den utvecklingen står i centrum för den här artikeln. Sverige har problem med försvinnande medborgare.

Formellt är alla svenskar också svenska medborgare, men kvaliteten i den identiteten kan diskuteras. Före demokratins genombrott var vi alla svenskar och undersåtar. Att ta steget från undersåte till medborgare var inte bara en lagstiftningsfråga utan en ny mentalitet. Medborgarskap har en aktivistisk och ansvarsfull aspekt sedan antiken och upplysningen. Det var en medborgare som gick till torget i Aten för att dryfta gemensamma angelägenheter, res publica. Demokrati handlar inte bara om att rösta utan om att skaffa sig kunskaper, diskutera och reflektera.

Det är motiverat att resa frågan om medborgarskapet nu hotas av en devalvering. Vi kan välja parti utifrån spontana sympatier och antipatier för partiernas företrädare vilket är betydligt mer lättvindigt än att sätta sig in i sakfrågor. Vi vill gärna framstå som spontana, empatisk och moderna. Den politiska associationen blir en accessoar till vårt personliga varumärke. Vi agerar i många roller och den som medborgare kan bli en biroll, ja kanske bara en statistroll.
En medborgarroll enligt de republikanska idealen konkurrerar med den aktive konsumenten och den socialt smidige medarbetaren.

För inte så länge sedan var de svenska partierna massorganisationer och det pågick en omfattande folkbildning med en demokratisk målsättning. Idag har partierna i hög grad blivit kaderpartier av personer som inte bara sympatiserar med partiet utan hoppas få försörjning av det. Maktbalanser förändras; det gäller nu att bli befordrad av partiets ledning. I många länder uppstår en konflikt mellan ett etablissemang som tycker sig högst kapabla och en växande andel i befolkningen som ifrågasätter om det råder en demokratisk ordning.

Enligt demokratins normer ska representanterna tjäna folkets intressen och lyda folkviljan, men representanterna tycks ha fått nya herrar. Den nationella självständigheten måste anpassas till en mindre självständig roll i den harmoniseringsprocess som drivs av EU; de flesta lagändringar i Sveriges riksdag är anpassningar till EU-regler. En annan auktoritet är när retoriska internationella deklarationer konkretiseras till regler som också anses stå över simpla svenska riksdagsbeslut. Även själva idén om majoritetsbeslut, själva grundprincipen i demokratin, ifrågasätts. Är inte majoritetens primära skyldighet att alltid värna om minoriteten? Det är ju minoriteten som är god och förtryckt, medan majoriteten är kränkande redan genom att utgöra det normalas påträngande normativitet.

Den svenska konsensuslinjen är inte bara ett arv från tiden för det demokratiska genombrottet utan också från tiden som undersåtar. Den är inte bara en strävan till enighet utan också en undfallenhet mot överheten och en konflikträdsla som övergår till mesighet. Ja, just något så banalt som ordet mesighet implicerar. Innevånarna trappar ner aktiviteter som medborgare på torget och spenderar tid och engagemang på kontoret och i Gallerian. Politik förefaller vara en fråga för jurister och byråkrater medan politikerna mer framstår som personer i en dokusåpa där man som tittare har möjlighet att rösta ut någon. Men röstningen påverkar inte på ett uppenbart sätt politiken, utan den tycks frikopplad. Det framstår snarast som det är media som sätter såväl dagordning som innehåll. Mediekratin är stark.

I ingen fråga tycks politikens frikoppling från väljarna så tydlig som i invandringsfrågan. I många år har politiker och media med emfas hävdat att det inte finns en invandringsfråga bara en integrationsfråga. När politikerna söker föra en politik som är i otakt med en majoritet eller en stor minoritet söker oppositionen vitalisera de demokratiska kanalerna. I hög grad kan dissidentrörelsen mot massinvandring ses som en i raden av medborgarrevolter. Vänstervågen kring 1970 och kärnkraftsfrågan tio år senare exemplifierar andra perioder när ett medborgarengagemang dök upp och påverkade politiken.

Det är inte lätt att lägga om kurs och det försvåras av att det pågår en avdemokratisering i samhället. Det politiska etablissemanget och de dominerande media har en rad olika åsikter som de själva tror på, men de tvivlar på att befolkningen genomsyras av ”rätt” inställning. Politikerna vill inte upplysa folk utan snarast uppfostra dem. De stärks av en framväxande postdemokratisk ordning där folkviljan tillskrivs mindre betydelse. Varför skall en kosmopolitisk politiker fästa vikt vid ett främlingsfientligt folks fördomar när de själva har mer högtstående värderingar? I ett företag fastställer företagsledningen vad som är företagets värdegrund och sedan kommuniceras den ut. När den är i samklang med mediekratin så får den ett förstärkt genomslag. Ett motstånd i målgruppen tolkas inte som att ledningen gör fel, utan att det finns ett behov av tydlig ordergivning.

Ett demokratiskt ethos tycks vara på fallrepet; medborgaren återfaller till undersåte, men inte till den gamle torparen med mössan i handen. Nej, utan en mindre underdånig och mer egocentrisk person som delegerar makten till sina representanter då han har annat för sig. Den höga konsumtionen öppnar för vissa skuldkänslor, men bikten skall vara frivillig. Medborgaren ser sig som en individualist, en som inte följer manus ordagrant, men spelar sin roll. Problemet är att ett land där majoriteten känner skuld för att den är en majoritet inte är en riktig demokrati. Den har tanklöst anammat ett sentiment som inte hör till demokratin, utan till underdånighetens och hyckleriets ethos.

En demokratisk comeback innebär en kamp på flera fronter. En front värnar nationell självständighet vilken ju kräver en avgränsning av såväl land som folk. Detta innebär också en socialkonservativ revolt för att skydda det civila samhället och den personliga handlingsfriheten mot myndigheternas uppfostrande ambitioner. Det är därutöver en kamp för en republikansk medborgare som är redo att ta ett större ansvar för statens styrelse. En sådan person tror på en kollektiv förmåga att utöva ett majoritetsvälde med omdöme och tolerans, och mindre på en postdemokratisk ordning där beslut processas fram i en juridisk och administrativ ordning. Tyvärr finns en stark lockelse i att ”delegera” knepiga beslut till politikerna. Ansvaret om besluten blir fel faller då på politikerna, inte på väljaren som litade på politikerna. Men om politikerna inte tar sitt ansvar för landets intressen så pressas väljaren att axla medborgarrollen. Det blir intressant att följa samhällsutvecklingen. Kommer medborgaren att göra en comeback?

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Färre än någonsin oroliga för ekonomin

Belånad men trygg.. Svenskens ekonomiska självförtroende är på topp, visar nya siffror.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.