Värdegrunden är den djupa statens vapen

Kolumn: Jan Tullberg

Publicerad 6 september 2018 kl 19.43

Gilla artikeln på Facebook


Ett begrepp som allt oftare dyker upp i den politiska debatten är ”Den djupa staten”. Med det begreppet avses personer som inte är valda till riksdag och regering, men som likväl är viktiga makthavare i statsapparaten och media.

Den djupa staten stöder den rådande nomenklaturans gemensamma projekt. I vissa situationer kan den vara konservativ som i kejsartidens Kina, men för det mesta är den aktivt engagerad i det förändringsprojekt som pågår. Detta gör att en nyvald regim med en annan agenda inte bara kan fatta de beslut de önskar, utan tvingas att agera mer återhållsamt på grund av juridiskt och administrativt motstånd. Med detta avses inte den hänsyn till oppositionen som tarvas av demokratisk pluralism. Det är snarast fråga om att ta en hänsyn till åsikter på kontrakurs mot det demokratiska valet. Den djupa staten har en uppfattning om vad som är önskvärda projekt och driver hellre dem än lyssnar in folkviljan.

Turkiet används ofta om som exempel när man talar om den djupa staten eftersom landet är en demokrati med starka motsättningar. Den djupa staten och den politiska makten kan komma i konflikt. Trots att många människor är starkt religiösa har landet en sekulär författning med vissa likheter med Frankrikes. Efter framgångar för president Erdogan och hans muslimska parti AKP blir den djupa staten nu alltmer muslimsk. En stark och tydlig sekulär författning förmår inte hålla emot. 

De som i sak försvarar den djupa staten använder sällan det ordet, utan begrepp som grundvärderingar, konstitutionen och rättssamhället. Det centrala är att officiellt uppgradera en rad tidigare beslut som därigenom blir svårare att ompröva och ändra. Sensmoralen är att endast tillåta successiva reformer i linje med det pågående projektet. Det finns problem med den attityden. Ibland krävs radikala reformer när den tidigare regimen varit synnerligen inkompetent och infört en rad beslut av destruktiv karaktär. Många stater kan också tappa tron på sitt tidigare projekt, som det förträffliga med kungligt envälde, eller kommunistpartiets ledande roll, och den politiska makten och den djupa staten påbörjar ett reformerat projekt. Ibland splittras nomenklaturen i konservativa och revisionister varvid regimen kan falla. Det folkliga engagemanget och missnöjet ökar när makteliten splittras. 

Sverige har officiellt en grundlagsskyddad yttrandefrihet, men det hindrar inte antagandet av åsiktsförbud som lagen om "hets mot folkgrupp". En lag som har ett missledande namn för att konflikten med lagen om yttrandefrihet inte ska bli uppenbar. Det som förbjuds i lagen är nämligen inte hets, utan "uttryck av missaktning". Alla kan ju fundera över hur många debatter de lyssnat till där inte uttrycks olika former av missaktning. Grundlagen har inte förhindrat denna godtyckliga inskränkning i yttrandefriheten och det är svårt att tro att en svensk författningsdomstol skulle förändra situationen. Sverige har haft regler som stipulerar en luthersk tro och monarki. Den lutherska tron har förlorat sin position och monarkin finns endast kvar för att en majoritet svenskar är positiva till den. Den djupa staten är inte demokratisk, men inte heller oföränderlig.

Skyddet för yttrandefrihet och annat vi värdesätter bygger inte på den djupa statens regler, utan på att destruktiva företeelser fritt kan kritiseras. I en demokrati tvingas makthavarna normalt att anpassa sig till väljarnas åsikter om de vill ha förnyat förtroende. Folkviljan har ofta en god möjlighet att slå igenom om det råder yttrandefrihet och en öppen debatt. Men försåtligt tal om ”yttrandeansvar”, ”trosfrid”, och ”speciell hänsyn till skyddsvärda grupper” hotar ständigt det fria ordet. Nomenklaturan ser sig som folkuppfostrare vilket utgör en anti-demokratisk grundinställning med en vilja att begränsa yttrandefriheten. De anser att uttryck av missnöje och kritik motarbetar deras egen optimism och goda vilja. En stor del av nomenklaturan är betydligt mer lojala med den djupa statens transformationsprojekt än med demokratin som överideologi, det vill säga den uppfattning som tidigare var dominerande i Sverige.

Reell demokrati innebär att väljarna har åsikter som grundar sig i deras erfarenheter och autentiska preferenser, medan ett kuvat folk svarar lydigt enligt levererad propaganda. Politikerna tvingas dock av opportunistiska skäl deklarera en tro på demokrati och yttrandefrihet. Den pågående kulturrevolutionen med obligatorisk minoritetsrespekt är ett genialt drag att skapa ett skambelagt folk. Det räcker inte med liberal tolerans, utan nu krävs det också auktoritär respekt. Den vanlige medborgaren anses sakna det hyllade offerperspektivet. Måste man inte vara färgad, sexuellt avvikande eller handikappad för att veta något om diskriminering? De utan den erfarenheten bör vara tysta och skämmas. Döda vita mäns förmåga att bygga vårt framgångsrika samhälle leder märkligt nog till rekommendationer om etnomasochism; andras känslor av tillkortakommande kräver ödmjukhet av oss. Vita heterosexuella svenskar måste kuvas av skuld och skam, så att de än fogligare följer statsmaktens instruktioner. 

Vid mindre motsättningar så fungerar demokratin och den djupa staten sätter inte käppar i hjulen. När socialdemokratin kom till makten så uttrycktes dubier om att det var möjligt att genomföra vänsterreformer i ett kapitalistiskt samhälle. Men en borgerlig statsapparat genomförde socialdemokratiska reformer och blev också med tiden alltmer socialdemokratisk. Men även om någon enstaka röst talade om statskupp när de borgerliga vann för första gången 1976 så uppstod inga problem. På ett statsvetenskapligt seminarium jag deltog i ställdes frågan till exministern Ingemar Mundebo hur regeringskansliet klarar av att sätta ihop en budget på en månad om ett val leder till regimskifte. Mundebo hävdade att regeringskansliets tjänstemän var ytterst flinka i att flytta om ordet ”inte” till andra meningar så att texten blev till de nya makthavarnas belåtenhet.

Men vid mer radikala systemskiften är den djupa statens demokratiska ethos mer diskutabel. De flesta regimer vid makten lägger in spärrar som försvårar en omläggning. Populärt är att adla sina reformer till ”rättigheter” med ett fiktivt stöd av högre makter. När den tyske socialdemokraten Schröder trimmade de ”sociala rättigheterna” så hamnade hans justeringar i dispyt med domarkåren om författningen. Tyskland är ett av flera länder som lanserar termen ”författningspatriotism” som ett argument mot nationalism, men också mot demokrati. EU driver detta än hårdare, inte minst mot de östeuropeiska demokratierna. När Polen inför demokratiska reformer av sin författningsdomstol, som är ett skrå från kommunisttiden, så protesterar EU; hellre kommunister än nationalister. Än hellre jurister och byråkrater som styrs uppifrån från Bryssel, än nerifrån av egna parlament.

Alla västerländska samhällen hotas av en judikalisering då politikerna gärna överlåter politiska beslut till formellt opolitiska organ i den djupa staten. Många ser demokrati som ett koffertord som innehåller en fri komposition av företeelser som den krets man ingår i propagerar för. En återgång till reell demokrati kommer därför inte att bli utan komplikationer. Många myndigheter har blivit aktivistdrivna och frågan är om det är det valda parlamentet eller den djupa staten som håller i taktpinnen. Demokratin klarar övergångar från center-vänster till center-höger och vise versa. Den djupa staten är då med på noterna, men när ett systemskifte hotar maktens gemensamma agenda så sätts den demokratiska övertygelsen på prov.

Det talas om, och varnas för, extrema rörelser och auktoritära nationalister. Det mest påträngande hotet mot demokratin är den statsapparat som känner en stark kollegial gemenskap och som ser sig som den ledande politiska klassen, vilken de uppfattar som ett kollektivt ledarskap av de insatta och moderna medborgarna. Att ändra denna gemensamma agenda som nu stöds av regering, riksdag och den djupa statens ses därför av många inte som en demokratisk möjlighet och rättighet, utan som en kontrarevolution mot den reviderade demokrati som råder för närvarande. 

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.