Marine Le Pen, som i helgen gick vidare till andra omgången i franska presidentvalet, beskrivs ofta som populist i media.

Vad är felet med populismen?

Publicerad 26 april 2017 kl 07.53

Kolumn. Jan Tullberg har läst en inflytelserik ny rapport om populismens påstådda brister – men lyckas inte hitta ett enda argument som diskvalificerar populisterna och deras ställningstaganden.

Gilla artikeln på Facebook

Den här artikeln diskuterar några olika kritiska synpunkter mot populism som framfördes i en rapport ”Economic policy and the rise of populism”. Denna presenterades på ett seminarium av Institutet för Näringslivsforskning den 6 april och kan ses som ett uttryck för vad det ekonomiska etablissemanget inom EU anser.

En första fråga är definitionen av populism. Assar Lindbeck ansåg att alla partier är populistiska och kortsiktiga, så det ordet särskiljer inte en grupp partier från de andra. Jag förstår hans synpunkt, men föreslår ett förtydligande för att få en särskillnad. Oxford English Dictionary definierar populism som “aiming to appeal to ordinary people”. Många bedömare anser att etablerade partier tillämpar en tvåstegsstrategi. De vänder sig till media och hoppas att media förmedlar ett positivt budskap. Partierna siktar inte in sig på “ordinary people” utan på “important people” såsom journalister. Detta leder till en annan sorts anpassning som väl täcks upp av ordet opportunism. Partierna har i allt mindre grad en medlemsgrupp och en målgrupp som man kommunicerar direkt med, utan de potentiella väljarnas kontakt blir vad de läser i tidningen och ser på tv. I alla undersökningar tillskrivs media en ökad makt. Men media är inte ”ordinary people” utan i betydligt högre grad en del av det styrande etablissemanget. Populisterna är ofta exkluderade från media och når allmänheten genom alternativmedia och sociala medier.

En vanlig åsikt för några år sedan var att man möjligen kunde diskutera med populister, men ”inte utifrån deras verklighetsbild”. Bortsett från ett fåtal eftersläntrare så är de flesta nu överens om att populisternas verklighetsbild överensstämmer bättre med verkligheten än vad konventionella skönskrivningar gör. Rapporten slår fast: ”Many populist parties do raise important questions and issues” (65). Den rekommenderar etablissemanget att erkänna att den globaliseringspolitik som förts inte gynnat alla: "The winners from free trade have not compensated the losers” (56). Det var uppenbart för dessa ekonomer att det inte längre går att avfärda populismens kritik som irrelevant. Vad den här rapporten istället ifrågasätter är om populisterna har förmåga att lösa de verkliga problem som de påtalar. Jag delar upp deras ifrågasättanden i sex punkter.

1. Populisterna anklagas för att vara osofistikerade; “a failure to evaluate the pros and cons of different policy options or the trade-offs between them” (s 53). Alice Teodorescu som var med i diskussionspanelen skriver i Göteborgs-Posten: ”… de lösningar som de [populisterna] föreslår inte sällan är kontraproduktiva då de är oförmögna att förhålla sig till komplexa samband”. Men hur ser de verkliga beslut som fattas ut? Politiker beslutar om enkla åtgärder som får komplexa effekter, men de kan inte besluta om effekterna. Antingen höjer man skatten någon procent, sänker den, eller håller den oförändrad. Ekonomer som diskuterar undviker ofta ställningstaganden med att rada upp fördelar och nackdelar med att göra det ena eller det andra. Den amerikanske presidenten Harry Truman blev så trött på detta att han frågade efter en enarmad ekonom för att slippa höra ”on the other hand”. Analysens slutpunkt är ställningstagandet ja eller nej.

2. Ekonomisk vidlyftighet; ”the denial of intertemporal budget constraints” (p 53). Men det var inte populisterna som körde den grekiska ekonomin i botten utan reguljära vänster- och högerpartier, och nu förväntas ett populistiskt parti städa upp. I stort sett alla medlemmar i EU bryter regelbundet mot de regler som antagits för en ansvarsfull ekonomi: Maximalt 60 procent av BNP i statsskuld och 3 procent i budgetunderskott. Att peka ut populisterna som syndare blir märkligt då de ofta är partier som ännu inte visat om de är skuldmissbrukare eller ej. De etablerade partierna har svårt att peka på kostnadsbesparingar som kan finansiera nya reformer. Populistpartierna kan och vill göra mycket stora besparingar på den vidlyftiga invandringspolitiken.

3. Maktdelningskritik; ”Populism is also often seen as opposing the order of liberal democracy where the will of the majority is combined with institutional check and balances that protect fundamental individual rights”(s 52). Dessa spärregler är också en hämsko på demokratin och frågan är om de gör mest nytta eller skada. Det finns vitala regler som yttrandefrihet, frihet att kandidera, regler mot valfusk. Men det finns en rad konstruktioner som inte skyddar det demokratiska systemet, utan bara att tidigare beslut görs svåra att rätta till för en ny demokratiskt vald regering med andra idéer. De gamla reglerna står för det inarbetade etablissemanget, den djupa staten. Kritiken mot den populistiska regeringen i Polen är att den vill ställa större krav på konstitutionsdomstolen så att den får lite svårare att stoppa riksdagsbeslut (s 65). En reform som snarare innebär mer demokrati än mindre.

4. Kritik mot övernationell begränsning av nationell demokrati; “Supranational institutions like the EU can rein in populism and allow the productive use of expert knowledge and judgment” (66). Problem uppstår dock om dessa expertråd är dåliga i sak och impopulära. Demokratins grundtanke är att de starka idéerna vinner den intellektuella debatten och genom detta också successivt det folkliga stödet. Populisterna ingår i den traditionen medan etablissemanget lockas till att skydda idéer som anses bäst av de utvalda fast de misslyckas på den offentliga arenan. De anses ha esoteriska fördelar som inte folket, utan endast deras representanter förstår.

5. Populisterna föreslår “Less Europe”, detta i kontrast till etablissemanget som föreslår “More Europe” som universallösning. Rapporten invänder: “This is an inferior solution as it is costly, and it will probably lead to an eventual break-up of the Schengen Treaty, one of EU’s key achievements to date” (s 100). Bör EU och dess institutioner vara oberoende av folkets stöd? Om det råder demokrati kan en majoritet lägga ner både Schengen och euron. Detta på samma sätt som Sovjetunionen stegvis avvecklade ”socialismens landvinningar”, fast de sågs som heliga när Glasnost-perioden började.

6. Dåliga politiker? Ungern under ledning av populisten Viktor Orban följde Schengenöverenskommelsen och sökte kontrollera gränsen. Merkel bröt mot uppgörelsen och uppmanade till en marsch genom Europa till Tyskland: ”Wir schaffen das” (s 99). För detta beslut har hon kritiserats märkligt lite. EU-kommissionen föreslår att de länder som inte tar emot asylsökande, som de borde enligt EU, skall böta motsvarande 250.000 euro per person eftersom kostnaden för migranten nu drabbar något annat land. EU-kommissionen har inte föreslagit, men det borde den göra enligt min uppfattning, att Tyskland bötfälls för de kostnader de åsamkade andra länder genom sitt grova regelbrott som saboterade Schengen under en period. Den tyska kanslern anses destruktiv för den politiska kulturen: ”Angela Merkel is widely seen as pursuing an extreme strategy of depolarisation sometimes referred to as ’asymmetric demobilisation’” (s 63). En gängse kritik är att de etablerade partierna genom trianguleringar blir så lika varandra att valet mellan dem blir ointressant. Genom att vara kartellpartier kan de senare fatta gemensamma beslut utan koppling till folkviljan. Merkels linje är att bli så lik socialdemokraterna att det partiets väljare tappar politiskt intresse. Kristdemokraternas sympatisörer kan också passiviseras, och det är här ordet asymmetri kommer in. Planen är att ointresset skall drabba socialdemokraterna mer. Hon kan ju få röster som kändis; ”Sie kennen mich”. Varför Merkel skulle vara bättre än Orban är knappast uppenbart.

Slutsatsen blir att rapporten inte lyckas hitta något skäl som diskvalificerar dem som kallas populister. Alla politiker är primärt broilers som formats i de politiska organisationerna. Ytterst få har någon erfarenhet av att leda en stor organisation eller har presterat något annat som imponerar. De är främst experter på politisk kommunikation och de politiker som vinner regeringsmakten lutar sig tungt på kompetenta myndigheter. Det är svårt att tro att populistiska politiker skulle vara av sämre kvalitet, de är snarare mer tränade genom den omilda behandling de utsatts för av media och konkurrenter. Det är också svårt att se det berättigade i att demonisera populisterna och att deras kritik av impopulär politik. Försvaret blir ofta lösa påståenden om att populisternas kritik är oskälig och deras politik skulle bli destruktiv, men för detta avfärdande behövs sakliga argument. De tycks som dessa saknas och därför blir det så mycket propaganda och så lite debatt. I hög grad är anklagelsen för populism en anklagelse för oönskad demokrati. Det är inte legitimt att kritisera demokrati, så tongivande grupper kallar de uttryck de ogillar för populism vilket har en negativ klang. Men om fler i massan ser ett demokratiskt underskott och en konflikt med eliten kommer populism alltmer att låta som ”mer demokrati”.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Bonnier vill köpa Mittmedia

Vänsterliberala koncernen i djup kris. Förhandlar med Bonnier och norska Polaris.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.