Vem är det egentligen som är auktoritär?

Publicerad 12 november 2017 kl 10.38

Kolumn. Varför stämplas populismen som auktoritär när det i själva verket är populisternas kritiker som är lierade med makten och försöker inskränka yttrandefriheten för sina meningsmotståndare? Det frågar sig Jan Tullberg i en artikelserie i två delar, varav detta är den första.

Gilla artikeln på Facebook

Populism, en politisk term som har varit omodern en längre tid, blir nu alltmer aktuell. I en mild form finns populism i alla partier, men ett särskiljande drag är att populistiska partier inte ingår i etablissemangets konsensus. Den avvikelsen leder till kritik.

Populisterna anklagas ofta både för att sakna lösningar och för att föreslå enkla lösningar på komplicerade problem. Detta i kontrast till etablerade politiker som ofta saknar lösningar och ger otydliga svar på enkla frågor. Att engagera väljarna och få dem att rösta anses i allmänhet vara en dygd, och en effekt av ett populistiskt parti är att väljare som tidigare har varit likgiltiga reser sig från soffan. Men detta väcker snarare allmän förfäran än entusiasm. Populisterna äger dock ingen hypnotisk kraft, utan de får stöd för att deras politik överensstämmer med väljarnas preferenser.

Det är ju i hög grad de sakfrågor som populisterna driver som får stöd från stora befolkningsgrupper, framförallt EU-skepticism och kritik av en omfattande invandring. Det blir då märkligt att beteckna det som ”auktoritär populism” att vara kritisk till EU med dess centrala överstatliga maskineri. Granskar man istället populismens kritiker så framlägger de ständigt förslag som är högst auktoritära som att inskränka yttrandefriheten för meningsmotståndarna. Det finns inte alls en liknande förbudslinje i populisternas kritik av den hätskhet som riktas mot dem.

Många statsvetare noterar att motsättningarna på vänster-högerskalan klingar av och att vänstern och högern konverterar alltmer till en gemensam etablissemangssyn. Då den klassiska vänstern och högern nu överger sina tidigare kopplingar till nationalism så behöver populisterna inte locka väljarna med nya radikala läror; det räcker ju med att väljarna behåller sina tidigare preferenser för att förklara populismens framgångar. Det är inte så mycket väljarna som övergivit de gamla partierna som att de etablerade partierna övergivit sina väljare.

I en artikel av Jonathan Haidt (Axess september 2016) kallas de som vanligtvis benämns populister för ”De auktoritära”. Han särskiljer den gruppen från ”Status quo-konservativa”, vilka båda är skeptiska till den dominerande gruppen, ”Globalisterna”. Haidt har huvudsakligen rätt i den politiska dynamiken. Globalisterna driver på en politisk förändring och de Status quo-konservativa, vilka inte är naturliga revoltörer, dras till populisterna under vissa betingelser. Haidt betonar att de ekonomiska motiven inte är de centrala, utan att förändringarna, speciellt invandringen, hotar det ”normativa vi” som är viktigt för de allra flesta människor. Det är globalisternas beteende som är den utlösande faktorn till revolten mot etablissemanget.

Det är lite märkligt att de som accepterar och agiterar för etablissemangets auktoritet inte kallas auktoritära, medan en oppositionell grupp kallas det, trots att de driver en rad antiauktoritära frågor. De är för en reell yttrandefrihet, de är emot politisk diskriminering, de vill ha mer demokrati med ökade inslag av folkomröstningar. Detta kan kallas populism, men det är knappast auktoritärt. Haidts resonemang skulle bli starkare om han inte kopplade auktoritet och auktoritär till fel grupp.

Det finns ingen motsättning mellan populism och demokrati, däremot en skiljelinje mellan populistisk demokrati och representativ demokrati. Den senare kan ge representanterna en hög grad av svängrum i sitt uppdrag, medan populismen står för både direktdemokrati och starkare åsiktsrepresentation. Traditionellt ses populistisk demokrati som mer demokratisk än representativ demokrati, men ofta hävdas att den senare är mer praktiskt lämplig och bättre totalt sett, även om den är mindre demokratisk. En sådan eventuell fördel hänger ihop med att representanten ses som bärare av kunskap och ansvar, det vill säga auktoritet.

Många regimer uppfattar sig själva som utsedda till uppgiften att driva en förnyelse: De vill inte bara förvalta utan vara ”transformativa” genom att skapa ett förändrat samhälle. Regimen vill få genomslag för nya uppfattningar; olika grupperingar lanserar nya normer, tabuord och värdegrunder. En del av dessa drivs av myndigheterna och får medialt stöd vilket ger ett successivt genomslag. De utvecklas snabbt från att vara en möjlig position till att bli en obligatorisk.

De som är status quo-konservativa är missnöjda, men tysta, medan den populistiska gruppen uttrycker sitt missnöje samt framlägger motförslag. Ska de två grupperna särskiljas i sin syn på auktoritet så är det att status quo-konservativa har auktoritetstilltro, medan populisterna är mer antiauktoritära. Populismen är framförallt inte ny-auktoritär; den är kritisk till nya obligatoriska värdegrunder. I en inställsam gest mot den rådande ordningen kallar Haidt den oppositionella gruppen för den auktoritära gruppen. Det transformativa ledarskiktet beskrivs som tolerant och välvilligt fast det i centrala frågor ignorerar folkviljan. I en unken tradition från Frankfurtskolan klistras den auktoritära etiketten på dem som inte följer den skrivande klassens nya påbud.

I rapporten ”Timbro Authoritarian Populism Index” lanserar Andreas Johansson Heinö idogt begreppet ”auktoritär populism”. Författaren har ytterst svårt att motivera tillägget ”auktoritär”. Ett mindre lyckat grepp är att försöka inkludera totalitära partier i detta begrepp. Inom statsvetenskapen är det både vanligt och informativt att göra en åtskillnad mellan auktoritära och totalitära regimer och de totalitära avviker tydligt då de ju varken är populister eller endast auktoritära. En graf i rapporten följer denna uppdelning och visar ett radikalt skifte i popularitet. Stödet till de totalitära partierna i Europa har nu minskat till 1,9 procent medan det till de populistiska ökar och nu uppgår till 17,1 procent. Efter denna intressanta bild blir det än mer omotiverat att fusionera grupperna och ignorera såväl skillnad som förändring. Det ligger nära till hands att misstänka att både fusionen och att klistra ordet auktoritär på populisterna drivs med propagandistiska avsikter.

Johansson Heinö noterar att strategin att isolera populisterna genom en rad propagandistiska grepp är vanlig. Han noterar också helt korrekt att forskarna nästan unisont, liksom han själv, är fientligt inställda till populisterna vilket avspeglar sig i gängse statsvetenskapliga analyser. Hela syftet med begreppet ”auktoritära populister” är att introducera ett mer måttfullt, men fortfarande stötande ord. Orden rasism-fascism-nazism är så emotionellt överladdade och missbrukade att de på sikt kan tappa sin mobbningskraft och bara blir tomma okvädingsord som helt saknar intellektuell patina. Dessutom vill Johansson Heinö rimligtvis framstå som en sansad kritiker och inte som en Expo-extremist. Den organisationen hävdar att nazister i Sverige nyligen genomförde 2.333 aktiviteter under ett år jämfört med 1.824 året innan. Så en mindre hysterisk, men fortfarande osaklig terminologi föreslås i det propagandakrig som pågår. En seriös forskare borde ägna sig åt något mer analytiskt.

Forskarna borde pröva den demokratiska hypotesen; att väljarna har rätt. Detta som alternativ till hypoteser om att den politiska utveckling vi ser, enligt den holländske statsvetaren Cas Mudde, är uttryck för ”pathological normalcy”. Folk i allmänhet kan i vissa frågor ha en annan uppfattning än etablissemanget, men detta medför inte automatiskt att de har fel även om etablissemanget tror på sin egen kompetens och sin egen goda vilja. Eliten kan driva felaktig politik enligt en rad relevanta kriterier; hur många kan idag påstå att Euron var en utmärkt reform? Enligt demokratins grundregel bör folkets representanter anpassa sig till folkviljan, de bör visa responsivitet.

Folkviljan är kärnan i en demokratisk samhällssyn. Den är dock inte praxis enligt många gällande lagar, våra värdegrundsdokument, FN-uttalanden och så vidare. Här gäller top down. Sådana deklarationer kan dock vara fel ute och bör därför löpande granskas, justeras och ibland förkastas som misstag.

Dagens lösningar och tolkningar bör inte heller låsas fast i heliga texter för evinnerliga tider. Reglerna bör dock vara så fasta att det inte ger möjligheter för en impopulär regering att genomföra en statskupp inifrån. Men att skydda demokratin mot befolkningen blir till mordförsök på demokratin. Mer om denna risk i en uppföljande artikel.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Dansk ägarfamilj straffar Klippan för SD-succén: Flyttar planerad anläggning från kommunen

Politiskt korrekt golvjätte "gör en Brandos".. Flyttar forskning och utveckling från kommunen för att hämnas på invånarna efter valresultatet.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.