Verklighetens fake news

Publicerad 6 mars 2017 kl 11.47

Gilla artikeln på Facebook

 
I media har det funnits en rad fördomsfulla ord med en inbyggd vinklad innebörd. ”Rasist” använd inte som neutral term beträffande någon med åsikter om olika raser. Nej antagandet är att vita är rasister medan svarta rasister och deras sympatisörer inte kallas rasister utan antirasister. De som hatar invandringskritiker är inte en hatmobb, hatare eller hatsajt hur aggressiva de än är, utan det är invandringskritikerna som kallas hatare hur sansade de än är.

Att ha plusord med sig och minusorden kopplade till motståndaren ger många fördelar. Men är också rätt tröttsamt och irriterande när slutsatserna bakas in i vokabulären som ska formulera en öppen frågeställning. Sanningsfrågan kommer i skuggan av tolkningsföreträden; en part med stark bias avgör. Att vara vänsterextremist anses vara en merit vid en bedömning av om en annan person är högerextremist eller inte. Att ha en mörk hudfärg ger en person expertis att uttala sig om hur personer med vit hudfärg fungerar, medan en omvänd ansats vore otänkbar.

Nu kommer nya ord som inte är lika partiska per skev definition. Fake News skulle underförstått ha en hatsajt som avsändare, men så har ordet inte utvecklat sig. Den mest omskrivna Fake News-incidenten vid årsskiftet blev ett påhopp på Trump av CNN. Trumps motangrepp på CNN för fake news har fått stor spridning. I Sverige har man startat en stor kampanj mot ryska fake news som inte så många har sett, medan desinformation i svenska media har noterats av en majoritet.

Det är uppenbart för den tänkande läsaren att reguljära media i USA och Sverige ofta är skyldiga. Svenska media pekade ut Trump för att sprida en fake news genom att påstå att Sverige drabbats av en terrorattack. Men det var den svenska protesten som var fejk. Vad Trump påstod var att Sverige fått en massa överraskande problem med invandringen. Det påståendets riktighet bekräftades igen någon dag senare med ett upplopp i Rinkeby. Anklagelser om fake news slår ofta tillbaka.

”Faktaresistent” korades till årets nyord 2015. Magdalena Andersson försöker med frejdig optimism klistra det på invandringskritikerna. Det påstås gå bra för Sverige och de som inte håller med, anses inte ha tagit in den information som regeringen förmedlar. Men det finns en lång inarbetad erfarenhet att etablissemanget inte vill diskutera fakta utan bara värderingar. Det kommer att ta mycket lång tid för regeringen att fria sig själva från de starka misstankarna om att de själva är faktaresistenta.

Finansministern drabbades av malören att peka ut påståendet att Sverige lånar pengar för att betala de höga kostnaderna för invandringen som en fake news. Vem var då källan till det påståendet? Hon själv ett drygt år tidigare.

Ack, att folk ska vara så resistenta och inte bara lyssnar och accepterar. I BBC sökte regeringens Ylva Johansson upplysa den i hennes ögon fördomsfulla allmänheten om att kriminaliteten varken ökar eller har något med invandringen att göra. Beskäftig pondus och förhoppningsfulla nyheter kan göra visst intryck, men de är inte fredade från sanningskrav. Hon fick pudla.

Det trivsamma med dessa nya ord är deras intellektuella öppenhet. De gör dem mycket mer användbara för alla, men mindre idiotsäkra för etablissemanget. En fake news-artikel för ett högre gott syfte blir ingen vit lögn, utan är fortfarande fake news. Många anklagelser riktas från båda sidor och det är bra. Det centrala är just graden av sanningshalt. Det kan sägas att vi alla hellre lever i en ekokammare med åsikter liknande våra egna än vi lyssnar på motståndarnas tröttsamma pladder. Men den ena sidan har ofta en fördel med att kunna sända sina budskap på högre volym. De kan mer framgångsrikt skärma av sig i sin filterbubla och hylla sin faktaresistens med att deras ohörsamhet är berättigad då den bygger på högaktade värderingar. För den som har sanningen på sin sida är en debatt på en neutral scen där båda parter hörs oftast en tillräcklig avgörande fördel.

Den enda nackdelen med fake news är att begreppet kan vara lite väl smalt. Vi kan få den pimpinetta diskussionen om vad olika personer sagt snarare än hur det är. En mer vidsynt analys har kommit fram till att urkundsförfalskning kanske inte är det mest frekventa brottet. Jag har fastnat för ordet urvalsförfalskning som mer relevant. Postmodernistisk relativism har ju legitimerat subjektivism och märkliga perspektiv. Man väljer ett perspektiv och ignorerar andra mer väsentliga. Relativismens godtycke uppmuntrar till att göra orättvisa betraktelser och blir en inkörsport för diverse vänsterprojekt. Om allt är lika sant så blir valet en värderingsfråga. Det goda är lika sant som det mindre goda, 1-1. Men så tillkommer ju godheten som en bonuspoäng så de tycker sig alltid vinna med 2-1.

Baksidan är dock att det finns en skillnad mellan autentiska och icke-autentiska värderingar. Mycket av det goda är solkat av hyckleri; värderingarna blir attribut i rollspel och PR. Hyckleri eller inte blir en egen sanningsfråga med hög relevans och här håller inte anything goes. De som framförallt får problem med detta är offergruppernas medsnyftande sympatisörer. Att de inte talar för sitt egenintresse – vilket ju personerna i offergrupperna och offergruppernas motståndare gör – skiljer ut dem som altruistiska och motiverar deras självgodhet. Men invändningen är att det bara är korta emotionella gästspel som de ägnar sig åt. Varje offergrupp med självaktning vill ha en talesperson ur den egna gruppen, inte en medkännande filantrop. Altruisten framstår ofta bara som en äkta god människa i andra altruisters ögon, om ens det.

Den modernistiska moralen är att värdera verkligheten högt, men också att göra en välvillig tolkning av motpartens argument. Kan man smula sönder motståndarens bästa argument så har man utfört en prestation, inte bara en retorisk piruett. Det intellektuella samtalet bör liksom vetenskapen vara komparativt. Poängen är inte att ha en medryckande berättelse utan att ha en mer realistisk verklighetsbild än motparten och att sedan ha relevanta förslag på åtgärder applicerbara på denna verklighet.

Men detta är ju svårt så det är lättare att göra en förvirrad tolkning av motparten och sedan kritisera åsikten för att vara förvirrad. I många frågor kan man hävda att tillfället gör tjuven. Det mediala överläget lockar etablissemanget till både orättvisa berättelser om verkligheten och orättvisa beskrivningar av motståndarnas argument.

En sansad debatt kräver en viss balans så att man inte bara kan demonisera ut en åsikt som så motbjudande att den inte ens behöver övervägas. Vi är inte där än i Sverige, men små steg tas mot att åsikter blir argumentationsberoende istället för terminlogiberoende. En övergång bort från berättelser om avsikter, tabun och värderingar till frågan om vad som är sant och vad som är lockande osanningar kan bli ett stor steg framåt.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

Lyssna: Ljudfil motbevisar statliga nyhetsbolaget. Hävdar att Fria Tider lurar kunder och inte informerar om ångerrätt.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.