SVENSKT ANGREPP: Det första Jas 39 Gripen-planet lyfter från Sigonellabasen på Sicilien den 7 april 2011 för att genomföra inledande militära uppdrag mot Libyens försvar.

Glöm inte vem som skapade asylkaoset

Publicerad 16 september 2015 kl 12.48

Ledare. I sin regeringsförklaring igår sade Stefan Löfven att "ingen kommun ska kunna smita undan" när det gäller att ta emot de invandrare som just nu väller in i Sverige. Men man får inte glömma bort att hans eget parti har en stor skuld i det kaos vi just nu ser i både Mellanöstern och Europa.

Gilla artikeln på Facebook

© Guard Assoc.

John McCain.

© LU

Andreas Malm.

© R Jensen

Fredrik Reinfeldt.

© SAP

Stefan Löfven.

© SAP

Åsa Romson.

När Egyptens dåvarande president Hosni Mubarack avgick i februari 2011, efter omfattande gatuprotester, tycktes liberal media aldrig få slut på superlativen. Nu skulle det hända: Länderna i arabvärlden skulle bli demokratiska. De skulle blomstra. De skulle bli sekulära. De skulle bli som vi.

"Att befolkningen i arabiska länder kan utmana sina auktoritära ledare som den här befolkningen har gjort och lyckats, det är historiskt", jublade Sveriges Radios korrespondent Agneta Ramberg. "Det är en enorm seger för det egyptiska folket", utbrast hennes kollega Cecilia Uddén.

De som var skeptiska till denna arabiska vår var det få som lyssnade på. Som när Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson påpekade att den arabiska våren kunde bli en frostig historia.

"Decennier av misslyckad politik kan emellertid leda till att förhoppningar om en arabisk vår istället slutar i frost med en rad misslyckade stater ( failed states). Det får i sådana fall globala säkerhetspolitiska implikationer", varnade han redan i januari 2011.

När oroligheterna spred sig till Libyen beslutade sig Nato för att stötta rebellerna i landet genom att gå till attack mot Muammar Gaddafis armé.

På Aftonbladets kultursida spred vänsterdebattören Andreas Malm bilden av att de områden som bombades av Nato nu fullkomligt blomstrade av semitisk skaparglädje och arabisk högkultur: "Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden."

Den neokonservative amerikanske senatorn John McCain gav en liknande bild när han strax före kriget uppmanade alla som var kritiska mot USA:s planer att besöka Benghazi, som enligt honom var ett "kraftfullt och hoppfullt exempel på hur ett fritt Libyen kan se ut".

Och i den svenska riksdagen var politikerna ivriga att sluta upp bakom Nato för att hjälpa den arabiska våren på traven. Bara Sverigedemokraterna var skeptiska till tanken att skicka Gripenplan för att hjälpa till i upproret mot den libyska regimen.

"Ett av de största problemen med insatsen är att det är oklart vem och vad det egentligen är som vi skyddar. Vems intressen stöder vi med vår insats? Det finns starka indikationer på att rebellsidan inte nödvändigtvis utgör ett bättre alternativ för Libyens utveckling än vad Gaddafi gör", skrev SD i en försiktigt kritisk reservation som inget annat parti än de själva röstade på.

Idag vet vi. Huvudstaden Tripoli och stora delar av västra delarna av Libyen kontrolleras av islamister knutna till Muslimska brödraskapet. En del av kustremsan, inklusive hamnstaden Sirte, kontrolleras av Islamiska staten. Hundratusentals människor har de senaste åren försökt ta sig över Medelhavet från Libyen till Italien i undermåliga båtar varav tusentals har drunknat i havet.

Libyen var före kriget Afrikas näst rikaste land. Hit strömmade människor från hela kontinenten i hopp om ett bättre liv. Idag är Libyen ett land i ruiner och inbördeskriget pågår fortfarande.

Med Mubarack och Gadaffi borta från makten hade turen kommit till Syriens president Bashar al-Assad. Sommaren 2012 proklamerade Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt att han skulle skicka svenska skattepengar till "situationen i Syrien" – i praktiken till rebellerna för att hjälpa till att störta den syriske ledaren.

– Vi vet ju vad vi vill ha! Vi vill ersätta diktatur med mångfald och demokrati, utropade Reinfeldt i sitt sommartal det året innan han fortsatte:

– Vad som följer efter ett fall av Assad-regimen vet vi idag väldigt lite om. Sverige tänker ändå anstränga sig för att finnas till stöd och hjälp. Vi ger över 110 miljoner i stöd till situationen i Syrien. Vi är faktiskt, och jag törs säga som vanligt, en av världens största bidragsgivare till detta konfliktområde och jag tycker att det är viktigt att vi faktiskt är stolta över att vi är det.

En knapp vecka innan Reinfeldts tal, då han proklamerade att han skulle skänka 110 miljoner skattekronor, hade amerikanska underrättelsekällor i ett hemligstämplat dokument slagit fast att de rebeller som Sverige stöttade nästan uteslutande bestod av islamistiska terrorister.

"Salafisterna, Muslimska brödraskapet och Al-Qaida i Irak är de huvudsakliga krafterna bakom upproret i Syrien" och "Al-Qaida i Irak stödde den syriska oppositionen redan från början, både ideoligiskt och via media", stod det att läsa i dokumentet som tidigare i år offentliggjordes av Judicial Watch.

Al-Qaida i Irak är numera känd under namnet Islamiska staten. Svenska staten skänkte alltså 110 miljoner kronor, varav mycket sannolikt hamnade hos denna ökända terrorgrupp.

Det är som att socialister och liberaler aldrig lär sig av sina misstag. De förmår helt enkelt inte se bortom sina ideologiskt färgade uppfattningar om hur världen fungerar.

Assad är ingen anhängare av västerländsk demokrati. Men under hans regim fungerade åtminstone Syrien. Kristna och yezidier slapp bli brutalt slaktade och sålda som sexslavar. Miljoner syrier behövde inte leva i flyktingläger i Syriens grannländer av rädsla för vad som skulle drabba dem om de återvände. Och vi hade inte ett lämmeltåg av miljoner arabiska invandrare genom Europa.

Nästa gång Åsa Romson talar om Medelhavet som ett nytt Auschwitz, tänk då på att hon tryckte på ja-knappen den där dagen i riksdagen när det fattades beslut om att Sverige skulle vara med och kriga i Libyen. Hon, och de flesta av dem som beklagar sig idag, röstade ja till det kaos som lett till att tusentals araber sedan dess fått Medelhavet som sin grav.

Det fungerade inte att kriga sig till fred och demokrati i Afghanistan. Det fungerade inte i Irak, det fungerade inte i Libyen och det fungerar inte i Syrien. Och just nu ser det väldigt instabilt ut i Egypten också.

Eller för att citera SD:s försvarspolitiske talesman Mikael Janssons anförande i riksdagen den 1 april 2011:

– USA har en övertro på att det går att bomba fram det man vill.

FRIA TIDER


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.