Även i DDR:s parlament Folkkammaren hade medborgarna röstat in flera olika partier.

Etablissemanget är politikens kartell

Publicerad 24 oktober 2016 kl 15.21

Kolumn. Hur demokratiskt är egentligen ett land där det finns flera partier att rösta på men där alla partier tycker samma sak? Inte speciellt, och tricket har testats förr, skriver Jan Tullberg.

Gilla artikeln på Facebook

Det talas om u-länder som endast går halva vägen till en riktig demokrati och stannar vid en ”antiliberal demokrati”. De tar till sig vissa demokratiska komponenter, framförallt den allmänna rösträtten, men avstår från mycket annat, som en fri press och möjligheter för oppositionen att verkligen utmana regeringen om makten.

Men det finns också demokratier som går bakåt och blir mer ofullständiga demokratier. De skulle också kunna kallas för ”antiliberala demokratier” eller ännu hellre ”liberala icke-demokratier” eller till och med ”auktoritära kartelldemokratier”. De kan ha ett stort antal liberala institutioner: förutom formell demokrati kan de ha en rättsstat som motverkar legalt godtycke, konstitutionella domstolar och starka regler för äganderätten som skyddar mot konfiskeringar. Många av dem hyllar också en rad internationella doktriner som mänskliga rättigheter, vilka anses stå över den nationella demokratiska beslutsordningen. Den senare får för övrigt mindre betydelse då många viktiga val inte avgörs av väljarna utan skapas genom breda uppgörelser mellan partierna.

Konkurrens och kvalitetskontroll sätts ur spel genom att partierna genomför en ideologisk fusion vilket gör dem alla medskyldiga. Valen leder till vinnare och förlorare, men det berör främst enskilda politiker och i mindre grad politiken.

Den politiska fusionen innebär normalt att vänstern överger sitt ekonomiska program. Det kan tyckas vara på tiden, en generation efter kommunismens fall, men det är inte bara teorin som förändras utan framförallt lojaliteter; det som finns kvar av vänsterns program är inte längre primärt till för medborgarna utan för de som arbetar i välfärdsmaskineriet.

Högern överger sitt kulturella program och anpassar sig närmast viljelöst till kulturvänsterns många märkliga påhitt. Den fusionerade demokratin bygger på en kompromiss mellan två sorters politik. Den ena kan rubriceras högerliberalism eller nyliberalism och vill minimera restriktionerna på marknadskrafterna och den öppnar gärna den offentliga sektorn för privata alternativ. Vänsterliberalismen alias socialdemokratin distribuerar gärna pengar till strategiska grupper som man därmed tror sig kontrollera.

Frågan vem som styr och vem som är styrd i denna fusion är svårbesvarad men kanske felställd. Det centrala är att enighet etableras om att denna kompromiss är bra, då den konsoliderar makten i de styrandes intresse. Situation blir som i östblocket där det fanns andra partier än kommunistpartiet, men dessa var inga autentiska utmanare utan fyllde endast en statistroll i parlamenten.

Nu slåss fler än en partiledare om statsministerrollen men partierna har blivit tyckknappskompanier. Termen liberalism i de här två grupperingarna står för att båda är för marknadsekonomi men implicerar ingen överkurs utöver det. Partierna har fler intressen som förenar än som splittrar, de har bildat en kartell.

Demokratin får ett starkare genomslag om mindre partier med populära förslag kan utmana de andra partiernas partipiskor och få ihop en parlamentarisk omröstning som ligger närmare folkviljan. Det förefaller rimligt att i en komplett demokrati så finns det tydliga åsiktsskillnader mellan de primära rivalerna.

En väljaropinion påverkar genom att byta parti eller genom att partierna anpassar sig till väljarnas åsikter. Utvecklingen tycks dock gå mot en allt svagare skillnad mellan höger och vänster. Det är snarare två valorganisationer som drabbar samman än en politisk kraftmätning.

Man kan argumentera för att en politisk apati i väljarkåren är ett hälsotecken som betyder att kvarnarna mal på som sig bör. Det kan finnas ett rituellt missnöje med "dom som bestämmer” vilket man kan negligera. Men när befolkningsmajoriteten börjar betvivla att samhället är på väg åt rätt håll bör man fundera närmare över om demokratin fungerar. I de flesta länder råder stor skepticism mot EU-projektet som ändå rullar vidare med partiorganisationernas stöd. Den andra stora frågan är massinvandringen som många politiker försvarar med närmast löjeväckande argument. Än är det moraliska doktriner, än är det demografisk rationalitet, än är det en lysande investering.

Den kollegiala enigheten gör att etablissemanget kan ta itu med folkets ”felaktiga åsikter”. Detta auktoritära anspråk döljs nödtorftigt genom mycket tal om tolerans och yttrandefrihet. Dessa ord står dock inte för sin egentliga betydelse utan används som berömmande epitet till den egna sidan och som en kritik av oppositionen som inte delar de märkliga definitionerna. Man kan sakna de rakare ord som fanns i en tidigare debatt, ord som kontrarevolutionär eller proletariatets diktatur; ord som inte är sockrade till vämjelse.

Den oärliga vokabulären bakom etablissemangets enda väg framåt indikerar bristen på demokrati. En ingrediens i demokratin är en öppen och ärlig debatt, men argumentationen mot kritiken av invandringspolitiken blir mer lik inkvisitionen eller en kampanj mot häxor. Det onda skall med ont fördrivas. En ärlig debatt ger båda sidor honnörsord som de anser sig värna och problemord som visar på negativa sidoeffekter. I den reklamimpregnerade agitationen ställs det nya, billiga och bra mot det gamla, dyra och dåliga.

Förvirring uppstår när de som utnämner sig själva till anhängare av yttrandefrihet och tolerans inför lagar mot sådant de kallar hat, uttryck av missaktning, avvikelse från värdegrunden och kritik av normkritik. Samhället anses dessutom drabbat av epidemier av xenofobi, islamofobi, homofobi, funkofobi, transfobi osv. Och då förstår man att det är ett sjukt folk som inte bör tillåtas agera i frihet utan bör uppfostras på anstalt. Johan Hakelius fångar väl in etablissemangets auktoritära ordergivande i sin artikel ”Välkommen till uppfostringsanstalten” i Fokus.

Målgruppen för omskolningen är ofta de rysliga populister som statsmakten förfasar sig över. Populisten är sällan är en anarkist som rasar mot all auktoritet, utan stöder ofta detroniserade auktoriteter som ersatts med nya auktoriteter. Men populistens kritiker är betydligt mer auktoritära. Detta gäller även de konventionella partierna som idogt kräver underkastelse för principen ”alla människors lika värde” vilket ger lagtolkaren fria händer i vad som är obligatoriska åsikter. Förbudet mot att ”ställa grupp mot grupp” är så omfattande att en sträng tolkning skulle leda till yrkesförbud för alla politiker.

Går vi till populismens motpol, genusfeminister och utövande ”normkritiker”, så är de auktoritära dragen påfallande. De ”normkritiska” är inte alls kritiska mot normer i allmänhet utan bara mot de normer de ser som förlegade. Dessa ska istället ersättas med nya godkända normer. Här pekas det med hela handen i större utsträckning än i det militära. Jag delar helt Hakelius vämjelse över att även försynta museimänniskor nu rycks med i denna auktoritära väckelse.

Ett sätt att operationalisera frågan om vem som är mest auktoritär är att sätta en typ av auktoritet mot en annan. Vad är mest auktoritärt i ordets negativa betydelse: att läraren bestämmer i klassrummet eller att skolverket bestämmer vad läraren skall förmedla genom att fastställa en obligatorisk värdegrund?

De usual suspects för att vara auktoritära är den som har en auktoritet och som inte effektivt förhindras från att bli auktoritär. Det finns en liten poliskonstapel i väldigt många personer och den hämmande faktorn är oftast risken att bli motsagd och göra en slät figur. Men den gängse enigheten i breda uppgörelser och en samsyn mellan vänster och höger gör att olika makthavare kan leva ut sina auktoritära böjelser. Enskilda populister kan säkert också ha auktoritära böjelser, men deras maktlöshet och oppositionsroll gör dem till en antiauktoritär kraft som försvarar yttrandefriheten och utnyttjar den till att ifrågasätta alla tokigheter med vilka överheten söker indoktrinera folket.

Den bärande tanken i populism enligt gängse statsvetenskap utgörs av motsatsparet etablissemang – folket, alternativt elit – massan. Det är väl rätt uppenbart i vilken grupp som auktoriteten ligger och därmed den auktoritära möjligheten. I en liberal realistisk tradition är det inte dygden som håller företagsledarna i skinnet utan konkurrensen. Företagaren skall förhindras att öka sin vinst genom en kartell. Medborgaren kan fortfarande välja, men valet har fått mycket mindre betydelse. Det finns skäl för medborgarna att misstänka att det blir liknande effekter av politiska karteller.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Ekonominyheter

Lyssna: Ljudfil motbevisar statliga nyhetsbolaget. Hävdar att Fria Tider lurar kunder och inte informerar om ångerrätt.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.