Hårdare straff: Det sista argumentet

De som anser att grova brottslingar ska få hårdare straff har traditionellt förlitat sig på tre argument: Vedergällning, avskräckning och inkapacitering.

I USA förlorade vedergällningsargumentet sin status som högsta mode i den rättspolitiska debatten redan någon gång på 1700-talet. Tanken att staten ska "hämnas" på sina medborgare stred även då mot många människors uppfattning om principerna för en liberal demokrati. Idag accepterar få människor hämnd som självändamål. För att vedergällning ska vara ett gångbart argument krävs det således positiva sidoeffekter.

Avskräckning är en sådan sidoeffekt. Hårda straff torde avskräcka brottslingar från att begå brott. Vänstern har dock framgångsrikt lyckats visa att avskräckning, i synnerhet vad gäller grövre brott (som ofta begås under inflytande av alkohol och droger) inte fungerar effektivt. Visserligen kan den svenska linjen, med närmast total frånvaro av straff för många våldsbrott, ha gjort att brottslingar helt enkelt struntar i straffen av fullt rationella skäl. Några veckors ungdomstjänst kan det vara värt att riskera om belöningen för ett lyckat gaturån är en iphone. Men ungefär lika många skulle förmodligen avstå om ett personrån bestraffades med fem som med femton års fängelse. Således anser man att hårda straff inte är verkningsfullt i avskräckande syfte.

Vad som återstår är då argumentet om inkapacitering: Att en gärningsman som sitter i fängelse är fysiskt förhindrad att begå nya brott. Det här argumentet är en nöt som vänstern ännu inte har lyckats knäcka. Och frågan om inkapacitering blir mer och mer aktuell, eftersom Sverige får allt fler återfallsförbrytare inom grova vålds- och sexualbrott.

Paulina Neuding skriver i SvD:s ledarblogg om hur den tidigare Brå-kriminologen Jerzy Sarnecki visserligen erkänner att inkapacitering kan leda till "vissa minskningar" av brottsnivån, men att han påpekar att "kostnaderna blir mycket höga" för att hålla så många personer i fängelse.

Givetvis har Sarnecki rätt i att kostnaderna för svensk kriminalvård är alldeles för höga. Det föreligger emellertid en enorm besparingspotential på helt andra områden än strafftiden. Man kan skära ned på komforten, avskaffa samtliga rehabiliterings­program som inte bevisligen fungerar och man kan lägga ut fängelseverksamheten på utländsk entreprenad. Om våra äldre kan tas om hand från Cayman Islands så kan rimligtvis omsorgen om våra våldtäktsmän och mördare skötas från exempelvis Baltikum. Men att skära i strafftiderna är att börja i fel ände. Grov brottslighet kostar ju inte bara pengar utan också ett enormt mänskligt lidande.

I den internationella vänsterns hemstad New York har man fattat det här. För egen räkning föredrar man numera inkapacitering - alltså riktigt långa straff och fler inlåsta - snare än den vård och rehabilitering som man predikar på den internationella arenan. Sedan 1980-talet har har våldsbrottsligheten i New York på det här sättet minskat med runt 80 procent.

I Sverige går utvecklingen istället åt motsatt håll, även om självgodheten som vanligt är oförändrad. När Svenska Dagbladet skriver en artikel med rubriken "Staden som är mest eländig i hela USA" så förfasar de sig grundligt över att Detroit har en årlig brottsnivå på 1 052 våldsbrott per 100 000 invånare. Vad de däremot inte nämner är att det samma år begicks 1 727 våldsbrott per 100 000 invånare i Malmö. Den siffran får man istället vända sig till Flashbackgrävarna för att få reda på.

Varför accepterar då inte den internationella vänstern hårdare straff? Ptja. I New York kommer var tredje svart man att sitta i fängelse någon gång under sin livstid. Andelen latinamerikaner bakom galler är flerfaldigt högre än hos vita. Om den internationella vänstern ska lyckas förändra västvärlden i grunden så som nu sker, så kan man givetvis inte tillåta en brottsbekämpning som sköts så effektivt att den blir ett verkligt problem för våra nya spännande invånare. Förutom där kosmopoliterna själva bor, förstås.