Svåra lösningar på enkla problem

Publicerad 15 november 2017 kl 10.02

Kolumn. De etablerade partierna måste på sikt antingen anpassa sin politik till folkviljan eller demonisera populisterna med alltmer antidemokratiska metoder. En trolig prognos är att de kommer att göra både och, skriver Jan Tullberg i den andra och sista delen av sin artikelserie om populismens påstått auktoritära natur.

Gilla artikeln på Facebook

Del ett: Vem är det egentligen som är auktoritär?

En del personer ser populismen som en sorts urartad demokrati – en ”icke-liberal demokrati”, enligt en term lanserad av Fareed Zakaria. Men många andra reagerar mot den auktoritära konformism som råder i dagens västerländska samhälle med dess antidemokratiska drag. För dem framstår populismen som ett korrektiv till urartningar mot ”icke-demokratisk liberalism”.

Populism dyker nu ofta upp som den ena polen i en vertikal politisk skala kallad GAL–TAN. Polen TAN står för Traditionalist, Auktoritär och Nationalist, men frågan uppstår om A som i auktoritär verkligen passar in? Kanske passar A som i Alternativ bättre, fast den termen ingår motpolen GAL tillsammans med Libertarian och Grön?

Framgångarna i ett flertal länder för partier som Alternativ för Tyskland, AFD, visar att populisterna alltmer är på väg att bli ett realpolitiskt alternativ. Den tidigare lätt flummiga betydelsen av alternativ blir mer och mer otidsenlig, inte minst för att gröna och feminister har blivit integrerade i det rådande etablissemanget – de är inte längre ”alternativa”.

Det tycks alltså berättigat i sak att byta plats mellan dessa två A:n. En sådan rockad är en intellektuell förbättring, men terminologi handlar också om att få ett gemensamt språk och det kravet diskvalificerar auktoritär i båda positionerna. Auktoritär är inte främst en deskriptiv term utan en värdering och då ska den motiveras med argument och inte smygas in i en definition. I Axess uttrycker Katarina Barrling kritik mot den nuvarande GAL–TAN-modellen liksom också PJ Anders Linder gör i Dagens Industri. Men många andra anammar terminologin och hyser en speciell förkärlek för auktoritär.

Tyvärr tycks det som om intellektuell oredlighet och eftergifter till rådande reklamspråk har blivit integrerade i den statsvetenskapliga diskursen. Det borde vara dags att sluta pynta termen populism, som en julgran, med ett antal varningsskyltar. 

Man kan naturligtvis lägga på vänster och höger, men då är man inne på en politisk bild i två dimensioner. Istället bör man börja med vad som är centralt för den vertikala dimensionen. En primär fråga är vad som är en passande beteckning för motpolen. Jag föreslår ”transformativ”. Som täcker in fler frågor än Haidts ”globalisterna”.  I företagsekonomi finns en entusiasm för ett ledarskap som är transformative i motsats till transactional. Den senare är en chef som gör sitt jobb medan den transformative visar prov på ett radikalt ledarskap och lämnar ett helt annat företag än det som anförtroddes åt honom.

Det slående i dagens situation är att starka etablerade krafter verkar för en samhällsomvandling från en nationalstat till något mer federativt och globalt. Det är också en utveckling från heteronormativitet. Det överraskar inte att denna trend hyllas av kulturradikala grupper samtidigt som etablissemanget är så entusiastiskt. I prideparaderna går statsministrar, biskopar och polischefer.

Det finns fortfarande frågor som skiljer vänstern och högern, men det finns nu också mycket av gemensamma idéer hur samhället ska förändras. De som radikalt driver på denna förändring har i hög grad maktens öra.

Genusforskningen gynnas på många sätt; det blir obligatoriska kursinslag, centers of excellence, och det ska genuscertifieras. Många företag går all in. Saab hävdar att det är av största vikt att andelen kvinnor ökar till 30 procent av de anställda. För det ändamålet pågår en intensiv aktivitet av ”30–70 ansvariga” på många nivåer inom företaget. Försvaret har lanserat en gender force och många officerare har ansetts behöva en gender coach. Det multikulturella samhället som uppges vara så mycket mer spännande kräver en omfattande invandring som vi uppmanas vara entusiastiska till. Invandringsindustrin ges hög prioritet och arbetar på löpande räkning.

Mot denna samhällsomstöpning finns det ett motstånd. Det är skäligt att tro att mittpunkten på vänster-högerskalan överensstämmer hyggligt med befolkningens preferenser. För den vertikala skalan finns nog inte en sådan kalibrering vilket gör att det uppstått en marknad för populistiska partier. De etablerade personerna på vänster-högerskalan har rört sig mot den transformativa polen och bort från den populistiska med traditioner, nationalism, könsroller, normer och moral.

Populisterna är generellt inte mot förändring, men många är emot de förändringar som ordineras istället för att uppstå genom spontana individuella val. Synen på homosexuella har förändrats genom att få personer upprörs av frivilliga sexuella aktiviteter och tror inte heller att detta upprör högre makter. Men det betyder inte att man ser homosexualitet som spännande och berikande. Man kan lyssna på propagandister för detta som för förespråkare av olika dieter och träningsprogram, men man vänder sig mot att det finns ett tvång till att vara entusiastisk, att det inte räcker med att bara vara tolerant. Samma sak gäller utländska seder – det är inte förslag som man kan gilla eller ogilla. Det är låg tolerans för att ogilla.

Libertarianerna var tidigare en apart grupp i förhållande till vänster-högerskalan, men har idag en stark position i högern. En av de få höger-vänsterkonflikterna är den mellan vänstern som vill ha en välfärdsstat och libertarianerna som inser att det finns ett nödvändigt val att göra mellan öppna gränser och en välfärdsstat och själva, i motsats till populisterna, väljer bort välfärdsstaten. Vänstern har ännu inte insett det fundamentala i tvånget att välja, medan högern agerar med globaliseringen i ryggen. Den snäva debatten med obligatoriska åsikter tilltalar dock inte personer som ser en fri debatt som oumbärlig för ett demokratiskt samhälle. En centralt styrd samhällsomvandling lockar dem inte heller. Libertarianer passar dåligt in som populismens motpol. De utgör snarast en grupp, vilka inte är populister, men som kan liera sig med dem i vissa frågor.

Motsatsparet auktoritär mot liberal/libertarian passar väldigt dåligt för den vertikala dimensionen. Den ena polen är redan namngiven – frågan som återstår är vad motpolen till populism ska kallas. Än mer centralt är hur den politiska revolten ska hanteras. Många har noterat att kritik för centralism besvaras av EU med förslag på ytterligare centralism.

Efter Trump och Brexit står det klart att etablissemanget måste motivera sin samhällsomvandling bättre. Det fungerar inte att bara höja rösten och söka ignorera de missnöjda rösterna. De etablerade partierna måste på sikt anpassa sin politik till folkviljan eller också demonisera populisterna med alltmer antidemokratiska metoder. En trolig prognos är att de kommer att göra både och. Vid en sådan utveckling kommer det att bli alltmer tydligt för allmänheten att det inte är populisterna utan deras motståndare som är ”de auktoritära”.

JAN TULLBERG

Jan Tullberg är författare och docent i företagsekonomi. Han är upphovsman till boken Låsningen: En analys av svensk invandringspolitik som kom ut 2014. Fler texter av Tullberg finns att läsa på hans hemsida.


Få våra viktigaste nyheter

Gör som tiotusentals andra svenskar och följ Fria Tider på Facebook!

Nyheter från förstasidan

Ekonominyheter

Sveriges pensionärer fattigast i Norden

Skrämmande siffror från Eurostat.. Pensionerna i Sverige inte mycket högre än vad själva fattigdomsgränsen är.0 


Antiwar.com

Utrikespolitiska nyheter med fokus på icke-interventionism.