Svenska journalister är – annorlunda

Av Oscar Lind den 21 februari 2013 kl 01.07

Självcensuren tar sig ofta rent absurda former. Som i det här exemplet från 2008, där Expressen "vitpixlat" en bild på en grovt kriminell fotbollsspelare.

Ibland kan det faktiskt vara viktigare att undanhålla obekväma signalement än att hjälpa polisen få fast en barnvåldtäktsman. Oscar Lind skriver om svåra publicistiska beslut på de svenska nyhetsredaktionerna.

Objektivt sett är det förstås en riksnyhet. Liknande fall slås alltid upp som huvudnyhet i tabloiderna i våra grannländer och internationellt. Det uppfyller med råge alla krav på "nyhetsvärde", både vad gäller den krassa sensationsjakten på klick och det lite mer idealistiska allmänintresset som ligger i att fånga en våldsman innan någon flicka blir våldtagen eller mördad.

Trots det braskar i skrivande stund - gott och väl ett dygn efter lokaltidningens och Fria Tiders publicering - inga rubriker om jakten på den knivbeväpnade man som i Sandviken försökt kidnappa och våldta flickor så unga som 12 år och som huggit mot den unge man som ingrep och räddade ett av de tilltänkta offren.

Fria Tider har skrivit ut polisens mycket distinkta beskrivning av mannen de efterlyser, liksom lokalsidan gd.se. Det är en kraftigt byggd karl i 30-årsåldern, mörkhyad och med skägg. Han kör en gammal röd Volvo. Med ett så särpräglat signalement bör han rimligen kunna gripas snabbt, om bara allmänheten informeras. Hur många kraftigt byggda män med mörk hy och skägg finns det i Sandviken med omnejd? Några stycken säkert, men hur många av dessa kör en gammal röd Volvo? Inte fler än att någon vet vem det är, och under tiden så bör alla föräldrar varnas att hålla sina barn hemma.

Det blir liksom inte tydligare än så här. I ena vågskålen ligger skyddet av flickors säkerhet från denne knivbeväpnade kidnappare/våldtäktsman. I den andra skålen väger risken att publiceringen av det mycket goda signalementet skulle få Jimmies gråfärgade stapel att ticka upp någon tiondel i nästa Yougov-mätning.

Å ena sidan kan en oskyldig mörkhyad man med kraftig kroppsbyggnad och skägg känna sig orättvist uttittad på lokalbussen. Å den andra kan en flicka få uppleva sina sista timmar i en gammal Volvos bagageutrymme. En svår avvägning, alltså – på svenska redaktioner.

Detta är det "publicistiska" dilemmat: Att skriva om en mörkhyad, skäggig knivdåre som ger sig på en blond 12-årig tjej, kanske intervjua den 19-årige hjälte (en invandrarkille, väl att märka) som med risk för eget liv ingrep och fick motta knivhugg och knytnävsslag, inleda ett mediadrev i ordets ursprungliga mening för att fånga vettvillingen.

Fördelarna är förstås att detta berör läsarna mer än "Ullared-systrarna som åkte 120 mil – för diskborstar", att en kort resa till Sandviken skulle generera fler klick än de flesta utlandsuppdrag, med en hel serie kostnadseffektiva reportage under flera dagar som bonus. Plus att klappjakten på mannen antagligen skulle resultera i ett gripande och säkrare vardag för kvinnor och barn. Ekstrabladet i Danmark eller VG i Norge hade inte tvekat ett ögonblick, den saken är säker.

Nackdelen? Tja, nu befinner vi ju oss i Sverige, där alldeles unika regler gäller. Här efterlyser vi jackorna, inte brottslingarna. Twittervänstern hade blivit galen om något så irrelevant som utseende blandats in i jakten på en våldsbrottsling och eftersom det är denna grupp som också befolkar nyhetsdeskarna så hade kanske vild sittstrejk utbrutit.

Nej, då är det bättre att avvakta och hoppas det löser sig. Skulle någon stackars flicka råka drabbas går det ju alltid att anordna en manifestation i efterhand. Mot rasismen.

Men tar inte FT upp detta bara för att gärningsmannen är just mörkhyad, frågar sig då PK-journalisten/twittraren reflexmässigt. Bryr ni er verkligen om offren, är det inte bara för att driva er skumma agenda som ni lyfter detta? Skulle ni yla så högt om det var en blond man som söktes?

Den invändningen visar bara hur ingrodd deras egen cyniska nyhetsfiltrering blivit. De ska givetvis inte låta sig styras av vad jag tycker, Björn Söder tycker eller den avgående påven tycker. De har ett jobb att sköta, och om de vill låtsas att det jobbet är att informera allmänheten om det som är relevant och viktigt i samhället så slås detta upp stort, tills mannen är gripen. Damage control kan de ägna er åt efteråt.

Då kan Oisín Cantwell räkna ut att så gott som alla 12-åriga tjejer sluppit att nästan kidnappas av knivbeväpnade, mörkhyade män, vad nätrasisterna än påstår.

Om deras jobb däremot är att hålla fårskocken lugn med tillrättalagd nyhetsbevakning, om enstaka svenska liv och öden är ägg som måste knäckas i tysthet för att mångkulturomeletten ska tillagas i lugn och ro – så kan de åtminstone erkänna det för sig själva.

De är politiska fotsoldater som har ett propagandabeting att utföra innan de stämplar ut från korvstoppningsfabriken. Samma rutiner och värdering gäller inte för dem som för kollegorna i Oslo, Köpenhamn, Berlin eller London.

Förhoppningsvis har mannen ändå gripits när ni läser detta, förhoppningsvis läser tillräckligt många lokaltidningens sajt, FT, Flashback eller Avpixlat så att snacket går i Sandviken. "Mörkhyad-skägg-röd-Volvo - honom har jag sett!". Så att jag slipper återkomma till en annan artikel som låg uppe under gårdagen på aftonbladet.se, förutom den där dråpliga om Ullared-systrarna. Den mer allvarsamma, om Engla.

OSCAR LIND

Läs också:
Överföll gravid i Köpenhamn – greps i Malmö
Fyra rånare slog ner höggravida Joana Dervishi bakifrån och sparkade sedan henne i huvudet och i magen. Två rånare kunde gripas efter att ordningsvakter sett efterlysningsbilder i Fria Tider. Ingen annan svensk media publicerade bilderna.


Ledarbloggens twitterfavoriter

Ledarbloggen twittrar

Välkommen

Här bloggar Sveriges rakaste höger om aktuella frågor ur ett frihetligt konservativt perspektiv. Ledarna är signerade, antingen med namn eller pseudonym, medan tidningens officiella linje framgår av våra huvudledare. Bloggens op-eds ska ge utrymme för externa perspektiv och ibland läsvärd kritik.